Loading ...08.15.06
Sveket
Sveket…vad är det för en titel? Vad kan dölja sig bakom en sådan kryptisk rubrik? Låter mer som en
“Vita serien” - titel än som en överskrift på ett
blogg-kåseri!
Låt mig förklara!
Jag är född 1955. Började lyssna på musik aktivt
sommaren 1964. Tio-i-topp, kvällstoppen, grammofonhörnan banade väg för det som kom att dana resten av ens liv (och bland annat manifestera sig i denna blogg)…
Beatles, Stones, Animals, Beach Boys, o.s.v.
var några av den första vågens hjältar…som för
så många andra…Engelskt och amerikanskt, svenska grupper hade inte riktigt hunnit med än…
Tages och Shanes slog till med dunder och brak
samma höst …kanske inte musikaliskt men väl listmässigt med varsin förstaplacering! “Sleep
Little Girl respektive “Let Me Show You Who I Am”.
Dock…under tiden låg en annan grupp och ruvade
i vassen…The Hepstars!!!
Allt startade lite i skymundan med en ganska så
anonym listdebut 8 mars -65 med halvsåsiga “A
tribute to Buddy Holly”. Inte mycket att hetsa upp sig för kanske…MEN, 2 veckor senare - 23 mars
vändes det mesta upp och ner för en hel generation svenska popälskare:
Hepstars framför “Cadillac” i programmet “Drop In”!!
Lång tid efteråt var samtalsämnet på rasterna: Såg
du Hepstars??? Såg du??? Visst såg du Hepstars???
Långhåriga, hoppande, krälande, väsande, skrikande så trotsade dom ALLT vad vi sett innan
dess!!! Jag är inte den ende som anser att det
ögonblicket är en milstolpe i livet!
I dag skulle nog en sån revolutionerande händelse knappast ske, med det gigantiska mediautbud som
finns nuförtiden! Men då, -65, så var popen en
väldigt ny förteelse, och TV sände som mest en
halvtimme pop i veckan, och då tittade ALLA!!!
Jaha…men var kommer nu Sveket in i bilden???
Jo…efter tungkalibers-uppföljare till “Cadillac” som:
1) Baldheaded Woman / Lonesome Town
2) No Response / Rented Tuxedo
3) So Mystifying / Young and Beautiful
4) Should I / I`ll Never Quite Get Over You
5) Sunny Girl / Hawai
6) Wedding / When My Blue Moon Turns To Gold Again
…så vad gör faanskapen??? Jo spelar in och ger ut som singel “I NATT JAG DRÖMDE”!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Fyrtio år har gått sen dess…och jag börjar långsamt förstå…det blir ingen återgång till det
gamla…”I Natt Jag Drömde” blev tyvärr en monsterhit och följdes raskt upp med “Malaika”,
“Lilla Sofi”, “Det Finns En Stad”, “Tända På Varann”
“Speleman” osv…och en dröm var krossad för en
hel generation…för alltid skulle det visa sig…
Vi fick ett år med Hepstars, vi älskare av rebellisk
pop som föräldrarna hatade. Plötsligt var de dyrkade
av både farfar och farmor…vilket svek!!! Ja, det
kan bara gå under titeln: SVEKET…
Vad tycker DU???
Skriv en kommentar genom att klicka på
“Comment” här under!
Micke
Popularity: 6% [?]
Loading ...
Tobbe Gustavsson said,
08.16.06 at 2:55 am
Jovisst. Barnen idag hinner upptäcka detaljer och upplever dem lika starkt som du gjorde då. Så långt har du fel.
Men de kommer sannolikt inte ihåg det många år efteråt. Upplevelsen må vara idag stark såsom då, men kortare i tid och därmed ger den inte samma historiska avtryck. Utsuddningseffekten är idag mycket starkare.
(Det nya tränger undan det gamla var femte minut)
Jag tror det är det som du bl.a. menar. Så långt har du rätt !
Men hav tröst, den mänskliga faktorn jämnar ut vansinnet något. En människa kan inte ta in hur mycket som helst. Barn idag är bra på att sovra
och mer selektiva på alla plan än vad vi gamlingar tror.
Dessutom kanske mer generösa än vad vi var då. Låtar från 60-talet ingår bland favoriterna. Hur många sånger från 20-talet snurrade på vår radiogramofon 1965 ?
Tobbe
Mia said,
08.17.06 at 9:24 am
Being a Sell Out
Att sälja sin själ till skivförsäljningsstatistik är ju ett känt fenomen. Några klassiska exempel är tex Bob Dylan som blev kallad “Judas!”, genom att spela ELEKTRISK gitarr på en folkmusikfestival 1965.
Phil Collins blev också kritiserad när han gick från Genesis till soloartist med listettor.
The Who gör parodi på fenomenet med albumet “The Who Sell Out” från 1967.
En milstolpe för många är Metallicas Black album, då de markant bytte sound, med hjälp av den framgångsrike producenten Bob Rock.
En omvänd historia för mig själv är att jag började gilla Colin Hays akustiska gitarrlåtar för några år sedan. Jag blev glatt överaskad att han plötsligt gjorde ett gig på en festival i Australien, när jag var där i våras. En av dom bästa spelningarna jag har varit på, men mot slutet spelade han “Down Under” och berättade om sin 80-tals period som sångare i Men at Work. Jag hade faktiskt ingen aning att han stod bakom denna monsterhit, heller ingen aning om att han bor i Australien sen 1967…
Han var väldig rolig och berättade hur fansen alltid krävde de gamla hitsen, och gjorde parodi på de vanligaste missuppfattningarna av texten. Tex “Get your car from Orlando Honda” istället för “Do you come from the land down under”. Det är ett annat ämne, men det finns mycket att skratta åt om man läser på websidor som handlar om “misheard lyrics” eller sk “mondegreens”
Man hör det man vill höra, brukar man ju säga!
Jan Freidun Taravosh said,
06.01.07 at 4:06 pm
Holliday for clowns äe både melodiös popig och gripande tycker jag
den får inte missas i listan med bra låtar av hepstars
Jan Freidun Taravosh said,
06.01.07 at 4:07 pm
No response har ett bra sväng jag gillar den nog mest på det albumet