08.28.06

“Eldkvarn testar trummisar, bara den bäste får jobbet…”

Posted in Min blogg at 10:44 pm

Hallå igen!
I vår vardag så råkar vi ständigt ut för händelser som på ytan kan verka lite banala, snabbt bortglömda, inte så mycket att lägga på minnet…
Jag gör ett försök med en liten anekdot om något som utspelade sig häromdan under 2 minuter, max.
Vi får se om ni finner den lika dråplig som jag upplevde den då…
Här kommer den…
I fredags var jag för ett kort ögonblick återigen på flykt undan verkligheten.
På väg till favoritbutiken Svanströms vid Zinkensdamm stötte jag på
två gamla bekanta, Uffe och Werner, som satt vid Kebab Jerusalem och åt lunch, omgärdade av gatubrus, matos och rök från en vattenpipa. Efter de sedvanliga artighetsfraserna gled ämnet snabbt in på fotboll,inte helt otippat. Uffe mindes mycket väl att jag sedan lång tid tillbaka har Åtvidaberg som favoritlag och han grattade mig – uppriktigt som det syntes – till framgången i UEFA-cupen. Jag kontrade med att poängtera att Uffes eget lag Örgryte – ÖIS – också verkade ha hittat formen. Två segrar på kort tid.
Mitt i denna karakteristiska, hjärtliga, uppsluppna vardagskonversation så slår det mig plötsligt…
Just det ja…! Werner – Werner Modiggård alltså – spelar ju trummor i Eldkvarn, (han kom att ersätta Lage B. nån gång -78), det var ju inget nytt…
MEN…innan Lage hoppade av så prövades en del andra gubbar…Trummor i Eldkvarn spelar ju inte vem som helst. Och…en av dessa gubbar var…av alla människor på jorden…ingen mindre än Uffe, just han som satt vid samma bord som Werner!
Kunde det vara så att Werner kände till detta? Och, om så icke var fallet, vad skulle kunna hända om jag lät denna bomb brisera? Skulle det vara som att öppna Pandoras Box?
Jag tog mod till mig och – på ett för mig mycket typiskt sätt – började jag:
“Jo…alltså…det är ju så här va…att…du Werner…alltså,
vet du om att det är så att Uffe här mitt emot dig provspelade för Eldkvarn innan du kom in i bilden?”
Reaktionen blev inte den väntade, för först att replikera var Uffe själv:
“Nähä!!! Jag har aldrig provspelat för Eldkvarn! Det där har du missuppfattat? Du måste blanda ihop mig med nån annan!”
“Jodå, det ÄR sant” replikerade jag, lätt road då jag visste att jag hade rätt…
“Nej!” svarade Uffe i sin tur med bestämdhet. “Jag
har ALDRIG provspelat för dem!”
Nu började även Werner tycka att det här var rätt kul. Med ett leende i mjugg flikade han in:
“Jaså du Uffe! Har du också velat vara med i Eldkvarn! Det har du har du aldrig berättat! Och varför har du inte gjort det då? Och varför ratade dom dig?” retades Werner på sedvanligt skälmskt grabbmaner…
Här började den gode Uffe att visa en lätt irritation.
“Nänä, det här är helt fel!” förklarade han bestämt.
“Det har aldrig skett! Det skulle jag ju ha kommit ihåg i så fall!” fortsatte han…
Vid det här laget så var jag tvungen att börja förklara mig…
“Jodå, Uffe lille! Lyssna riktigt noga nu! Du umgicks ju med Plura och Carla för c:a 30 år sen, eller hur?”
“Eh, joo…det stämmer, det gjorde jag…”
“Och ni spelade ihop lite grann ?”
“Mmm…jo ett par gånger, ja. Jo, då! Visst det gjorde vi… Men det var ju ingen provspelning!”
“Jo!” sa jag, “Det var precis vad det var! Enda kruxet är att dom inte talade om det för dig! Dom ville helt enkelt se vad du gick för!”
” Va!? Jaha…men om det var så, hur kan DU veta det då?”
“Enkelt! Plura berättade det för mig, för sådär en X antal år sedan!”
“Jaha…jasså…” Uffe syntes nästan lite skakad av att få reda på att han nästan glidit in i svensk rocksocietet, utan att ens veta om det…
Werner däremot var uppenbart väldigt road av det hela…
“Ja men det var väl bra att du fick reda på det här till sist då…visserligen tog det 30 år, men ändå…Tänk Uffe, du kunde ha haft mitt jobb nu!”
fortsatte vännen Werner att retas…
“Jag provspelade alltså utan att ha en aning om det…det låter ju helt bisarrt…” suckade den omtumlade Uffe…
“Jepp” svarade jag, och gjorde samtidigt klart att nu var det dags för mig att glida vidare, ungefär 50 meter till, bort till Svanströms för att inhandla…ja vad vet jag?
Det enda jag visste var att jag precis sått ett frö för snack för ett bra tag framöver…och att jag inne på Svanströms skulle försöka göra reklam för min blogg…igen…
Mera kommentarer, tack!
Micke

Popularity: 19% [?]

08.27.06

“Det ena ger det andra, och kanske till med det tredje!!!”

Posted in Min blogg at 12:54 am

Elvis Presley har ju självklart varit en mycket central person under större delen av mitt liv, det vet ju alla som känner mig mer än bara ytligt. Även om det nuförtiden kan gå ett par veckor mellan spelandet av två Elvisplattor, så känns han aldrig inaktuell. Fortfarande så upplever jag musiken lika fräsch som jag upplevde den första gången jag stötte på den.
Jaha! Och när var det då?
Och hur gick det till?
Det hela är betydligt lustigare än man kan tro, faktiskt. Tro mig…..!
Jag tar det från början:
Matad med Beatles, Stones, Tages, Hepstars
osv gick färden via Hendrix, Canned Heat, Zeppelin och Deep Purple till Yes, Genesis, och ELP. Jag AVSKYDDE allt vad sångartister hette: Elton John, Gilbert O’Sullivan, Tom Jones, Osmonds, Jackson 5, Harpo och…Elvis!!! Alltså…AVSKYDDE…utan nån saklig grund…På den tiden var Elvis så ute som man bara kan bli. Ingen polare hade nån skiva med honom, han spelades aldrig på radio, det skrevs i stort sett ingenting om honom så avskyn jag kände, som han fick dela med många andra artister, var inte grundad på någonting egentligen. Vissa saker får man bara för sig…Han kändes som en fiende bara, tvärtemot allt vad jag stod för…
Bara bilden av honom i Las Vegas-uniform fick mig instinktivt att må dåligt! Nej tacka visste jag Bob “The Bear”Hite, sångaren i Canned Heat!
Så, en kväll lyssnar jag på radion, ett vanligt ordinärt popprogram…och ut ur etern kommer en helt suverän rocklåt! Helt makalös! “Gotta crush (about you)”! Vilket arr! Vilken låt! Vilket ös! Och det är ju Elvis av alla människor! Det tog mig 3 minuter att bli Elvisfan…Jag sa till mig själv halvvägs in “Men herregud! Han är ju bara bäst!”
Nu ska jag ut och köpa en Elvisskiva! Det här måste ju kollas upp!
Sen tar låten slut och då uppdagas sanningen …den pinsamma men inte desto mindre mycket sanna sanningen:
Det var ju ingen Elvislåt!!!
Det var ju en låt av gruppen Wizzard!
Hur kunde jag bli så lurad? Jo, det är verkligen en mycket skickligt gjord Elvispastisch, där Roy Wood imiterar Elvis med den äran!!
Ridå!
Här hade jag gått emot hela min natur, vänt på en 5-öring och på 3 minuter gjort en fiende till en hjälte…och så var det inte han!!! Det var helt enkelt en skickligt gjord Elvispastisch komponerad och arrangerad av Wizzards starke man Roy Wood!
Nåja..tänkte jag, om det där var en hyllning så bör ju originalet vara nog så bra…Kanske värt att kolla upp ändå…Sagt och gjort, Två, tre dagar senare så hade jag köpt min första Elvis-LP, till omgivningens stora förvåning. “Är det ett skämt?” “Ska du börja samla på Thore Skogman också?” “Elvis? Han skrev ju inga egna låtar ju!!!”
Av den enkla anledningen att jag direkt hemma, efter att ha spela igenom plattan en gång, insåg att min instinkt ledit mig rätt, så ignorerade jag allas kommentarer FULLKOMLIGT! Jag hade äntligen hittat hem, om andra ville fortsätta att vandra i mörkret så var det deras kors att bära, inte mitt…
Nu, så här i efterhand så kan det tyckas lite märkligt att jag misstog Wizzard för Elvis. Visst, Roy Wood gör en bra personifiering, men soundet på inspelningen har ju ingenting med Elvis att göra!
Ha då i minne min bakgrund, jag hade i stort sett aldrig hört Elvis 50-tal, tro det eller ej! Det här var långt innan “Radio Vinyl”. Det var en epok när 5 år gammal musik var arkaisk, innan ordet retro var ett honnörsord…
Detta är alltså historien om hur jag blev “lifetime Elvisfreak” genom ett misstag! Slå det om ni klarar av!!!!
Fortsätt att skicka kommentarer!
Tack för allt som har skrivits!
Utan er feedback hade allt kanske redan upphört!
Micke

Popularity: 17% [?]

08.25.06

“See you in heaven little friend”

Posted in Min blogg at 10:24 pm

I dag så BLIR det en kortis!!! Skivmässa i morron och jag MÅSTE bomma tidigt för att förbereda, inte lite grann utan MYCKET!!!
Så håll till godo! En kortis men en fin liten historia, berättad för mig av min gode vän Göran.
Jag och Göran har något gemensamt – vi har båda arrangerat konserter med P.J. Proby! (Men jag har arrangerat 2(två) och Göran bara 1(en)…hihi…) Göran kan dock brösta upp sig med att han var före mig. -99, Upsala, “Börje Tull”. Den konserten blev till
då Upsala Stadsteater, där Göran arbetar som skådespelare, valde att uppföra “Catch My Soul”, en musikal som först uppfördes i London 1970 med bl.a. just P.J. Proby i en av huvudrollerna. Tanken dök då upp hos Göran – Probyfan sen 1964 – att bjuda in Proby själv för att beskåda föreställningen, och kanske till och med uppföra en egen konsert när han ändå var där på plats…
Jojomännsan…inga problem! Klart att mannen ställde upp på det! För det första så tyckte han nog att det var ganska så spännande, men gaget var nog det som lockade mest för en bortglömd, utfattig legend…
Föreställningen kom, Proby kom, konserten kom och allt var till full belåtenhet för alla. För teatern, för publiken och för Proby…
Självklart så bevittnade jag P.J.s föreställning och kan bara säga att han var magnifik!!! Men det är inte om det som denna krönika handlar om…
Proby valde att stanna i Sverige ett par dar för att ta det lite lungt, ev. träffa några gamla vänner från förr. Hur det nu än var så hamnade Proby tillsammans med Göran på Görans lantställe utanför Nyköping. Proby, uppvuxen på landsbygden i Texas, kände sig som direkt som hemma! Då landslivet oftast är lungt och stilla så finns väl inte mycket att rapportera därifrån UTOM en liten, liten händelse…
Göran och P.J. gick en eftermiddag genom skogen på en liten skogsväg, filosoferandes om livet och tillvaron, då plötsligt! På vägen så ligger det en död fågel! Det borde ju egentligen inte vara så där värst mycket mer än en liten fotnot i tillvaron för två erfarna och luttrade medelålders män…men icke så för Proby! Denne blev helt bestört över att se en död liten fågel bara ligga så där, mitt på vägen! Med fast hand tog han upp fågeln,
gick in i skogen c:a 10 meter, ställde sig på knä och började med sina bara händer gräva en grop. När den blivit tillräckligt djup så lade han ner fågeln i gropen, täckte för, knäppte sina händer och sa:
“See you in heaven little friend”

Popularity: 17% [?]

Elvis…slut efter lumpen…eller…???

Posted in Min blogg at 12:54 am

Till att börja med: Åtvidaberg – Brann 1-1!!!!!!!!!!!!!!!!
Mitt gamla favoritlag Åtvid vidare i UEFA-cupen!!! Vem hade trott det för en månad sen??? Åtvidaberg Sveriges hopp i Europa!!!
Marseiile, Valencia…vilka blir motståndare???
När jag nu skriver en blogg, något som jag – handen på hjärtat – inte direkt långtidsplanerade att göra, så får jag en vag känsla av en del saker sätts på sin spets…Hur då??? Låt mig förklara!
Vad har jag skrivit om?
Är jag betraktare, huvudperson, loser, vinnare eller offer i mina berättelser?
För vem skriver jag?
Anpassar jag det hela så att de som berömde mina första alster ska fortsätta att tycka att det är bra?
Dylika frågor kan vara spännande att ställa sig själv…Om man, exempelvis, ser ett mönster i att man beskriver sig själv som ett offer…så bör man nog fundera på sin roll i verkliga livet…Är man tillräckligt vaken så kan det hela bli lite av självterapi…
Tillbaka till musiken och den utlovade Elviskrönikan!!!
Den kanske inte blir så lång som jag beskrev i går av de skäl som jag har nämt de sista dagarna…brist på tid! Vi får se hur långt vi kommer…
Elvis var det ja…mycket har skrivits om honom…både mycket initierat och hur galet som helst!
I Sverige har vi ju två kanonböcker skrivna av de gamla journalisträvarna Sten Berglind och Börje Lundberg…tagna ur två helt olika perspektiv. Stens som kom…(minns jag rätt Sten?) sent 1977 är mest ett sorgearbete efter Kungens plötsliga bortgång, dock ett mycket bra sådant! Sten har en fantastisk förmåga att beskriva känslor och miljöer vilket kommer fram väldigt väl i hans bok. Dock, inget för knappologer! Ingen statistik över listettor, ingen förteckning över filmregissörer osv, MEN det är inte den typen av bok helt enkelt. Ett vackert sorgearbete!
Börjes däremot är späckad med bilder, fotografier, diskografier och mängder med artiklar, intervjuer och allmänna fakta från många olika synvinklar. Bland annat så har han försökt kartlägga alla svenskar som någon gång träffat Elvis! (Både Börje och Sten förekommer självklart i det kapitlet, så även vår egen rockkung Little Gerhard.) En kort sammanfattning är att dessa två gubbar vet vad de håller på med! Försök bara att hitta ett sakfel eller ens en överdrift i deras publikationer! Det finns inte!
Två seriösa ambitiösa böcker av två personer som tidigt vigde sina liv för…ja, om inte Elvis så åtminstone rock ‘n roll!!!
Vad som å andra sidan kan irritera mig mycket är alla dessa rockjournalister som på bästa exponeringsyta i nordens största tidningar ska berätta rockens historia. Vad som gäller och vad somgår “fetbort”. Exempelvis: “Elvis, det var Sun-singlarna, resten är bara skit!” “Elvis, han VAR rock ‘n roll tills han ryckte in i lumpen, sen så var han förstörd!” “Elvis, på 70-talet så sjöng han bara i Las Vegas för gamla kärringar med blåfärgat hår!”
Inget av det är ju förstås sant! Långt ifrån! Ändå så cementeras det som en absolut sanning år efter år av de som känner sig utvalda att teckna rockens historia!
Hur kan jag då säga att det jag skriver är den absoluta sanningen? Tjaaa…grunden för mitt resonemang är nog att det inte FINNS någon absolut sanning…Men! Innan vi fördjupar oss i det, låt oss höra vad Kungen själv tyckte om sin första tid som artist!!!:
I Elvis 33:e och sista film – Elvis on Tour – så förekommer det delar av något så unikt som en filmad presskonferens…Det är inte speciellt mycket som hinner bli sagt innan col. Parker meddelar att det räcker för den här gången…Men något lite godis kan plockas…Bland annat ett smått sensationellt uttalande på en – för omväxlings skull – mycket intressant fråga: “Brukar du lyssna på dina gamla Sun-inspelningar?”
Och Elvis, uppsluppen, glad och avslappnad, vad gör han? Jo, han börjar skratta!!! Han förklara utan omsvep att han aldrig brukar lyssna på sina gamla inspelningar OCH att han tycker att dom låter “funny”!!! “They got a lot of echo on ´em!”
Alltså…här så har vi “The King of Rock ´n roll” som själv dissar det som proffstyckare brukar beskriva som det bästa han gjort!!! Varför då? Jo, därför att tiden går, åren går decennierna går och artisten utvecklas med dem! Inte alltid åt “rätt” håll, men givetvis så har en 37-årig världsstjärna en annan bild av verkligheten än en 19-årig “rookie”! Självklart kan inte Elvis 1972 – kanske mer uppmärksammad än någonsin – säga att “Jag var bättre 1954”, det skulle ju varit tjänstefel, men även av den anledningen att jämförelsen är helt absurd! Elvis röst hade ju remarkabelt förändrats sen 50-talet och musiken var ju på ett helt annat plan! Att säga, typ, att “Old Shep” är bättre än “Polk Salad Annie” blir ju…en smula…jaa… meningslöst….Eller att påstå att “Elvis Christmas Album” från 1957 skulle vara bättre än “Elvis in Memphis” bara för att det förstnämda ju är före hans lumpartid är ju helt löjeväckande!!! För mig räcker det med att lyssna på “My Way” från “Elvis in Concert från juni -77 – SJU veckor innan han dör – för att förstå att han var suverän in i det sista!!!
Summa summarum: Elvis gjorde kanongrejor OCH bottennapp på 50- OCH 60- OCH 70-talet!!! Eftersom stilarna växlade med decennierna så finns det de som gillar det ena…och de som gillar det andra…och alla har de rätt!!!
Nu får det räcka för i kväll!!! Klockan har hunnit bli 00.50!!! En fortsättning i någon form följer de närmaste dagarna!!!
Återigen: Tack för allt stöd!!!
Micke

Popularity: 24% [?]

08.22.06

Jaha…men en hundring har du väl rå´me´!

Posted in Min blogg at 11:12 pm

Understundom i det dagliga livet så får vi väl alla en slags känsla av overklighet…Alltså…när vi inte vet om vi hallucinerar, eller om den vi pratar med är tokig…och om så inte är fallet utifall att det är vi som är tokiga…eller…? Gör jag mig förstådd?
Pang på rödbettan!!!
Titt som tätt så får jag besök av människor – av alla de slag, ung som gammal, fattig som rik, snäll som elak – i butiken som kommer för att göra sig av med grejor…i stället för att köra i väg dem direkt till Årstatippen…där de hör hemma…!! Nu pratar vi RENA sopor och inget annat. Skivor utan fodral…fodral utan skivor…skitiga veckotidningar från 80-talet (Motormagazinet och dyl.) utan omslag…heminspelade kassettband utan askar, skivspelare som inte fungerar, mm, mm…
Åren i butik har lärt mig att enda sättet att hantera dylika situationer är att BLÅNOBBA, inte ens börja förhandla…för det finns inget att förhandla om…Sopor är sopor och stjäl bara tid och energi!!!
Trots det så blir motreaktionen ofta den här:
“Jo…jag förstår att det inte är så värst mycket att ha…jag tog en liten rövare…jag tänkte att du
kanske har nåt utrymme där du kan ställa sånt här…du förstår, jag har ju inte plats längre i mitt garage…”
“Nej tack!” säger jag då. “Det blir bara en massa extra jobb för mig, och det kan jag lika gärna vara utan!!!”
Inte alltid…men ganska ofta så kommer en sista replik:
“Jaha…men en hundring har du väl rå` me`!?”
Mmmmm….och då blir vi som en brevlåda igen…
Sopor som jag inte bett om, inte vill ha, som redan tar upp plats i butiken förväntas jag alltså BETALA för!!! Varför? Ja säg det…det omvända vore väl ändå mer logiskt…att jag får betalt för att köra till tippen…eller hur!
Det är alltså HÄR som den där svårdefinierbara
känslan av overklighet dyker upp…alla gamla regler, ramar och mallar är helt plötsligt puts väck…de kan inte längre hjälpa en…
Nå väl, tillbaka till sopkartongerna!
Nu tar vi ett litet tankeexperiment! Säg att jag tio gånger om dan skulle betala en hundring för sånt som jag ändå bara senare kommer att slänga…Det blir tusen kronor om dan…då vi har öppet 365 dar om året så blir det följaktligen summa summarum 365 000 kronor på ett år, och då butiken finns till sen 10 år tillbaka så skulle slutsumman stanna på hiskliga 3 650 000 kronor,
till dags dato…
Min väninna Maggie sålde häromdan sin underbara
lägenhet med centralt läge för 2 800 000 kronor…
Jag törs då knappt tänka på vad man skulle kunna få för mina ev. 3 650 000…i stället för att kånka kartonger till Årstatippen…
Nu faller ju det här på att jag inte skulle ha 1 000
kronor om dan över till att sponsra skräphanteringen…
om det nu var nån som trodde det…Tanken blir ändå lätt fantasieggande…hur något lite futtigt kan bli så stort med tiden…
Tänk då!!! OM vi flörtar med en ny person varje dag, hur många blir inte det på 10 år…?
OM vi sen säger EN positiv sak till en helt främmande person en gång om dan. hur mycket positivt blir då inte sagt på 10 år…?
OCH…om vi sen tänker oss att vi ska göra inte EN, utan kanske TIO goda gärningar om dan i 10 år…
…ja, då så kanske det blir jag som står och köper in de där 10 sopkartongerna om dan då till slut i alla fall då…så var vi tillbaks där vi började ändå i alla fall…
Ha det bra alla!
Tack för ert stöd!!!
En flört om dan var det!!!
Micke

Popularity: 20% [?]

08.21.06

Är Tages bättre än Grateful Dead???

Posted in Min blogg at 11:31 pm

Hösten 2005.
Min kompis Pelle, som bor runt hörnet, slår en signal vid elva-snåret på kvällen till butiken där jag i vanlig ordning fortfarande sitter kvar och pular med än det ena, än det andra!
“Bomma igen och kom över! Jag har några bira hemma!”
Självklart så gjorde jag som han sa, så 10 minuter senare så var jag vid hans dörr och ringde på!
Dörren öppnas och jag möts av en mycket entusiastisk Pelle!
Jag fick knappt av mig skorna innan han drog ut mig till köket där en bergssprängare stod!
“Lyssna! Lyssna!” ropade han “Det är ju suveränt!!! Det är ju helt otroligt!”
Lyssnade gjorde jag och hörde direkt att det var en gammal favoritgrupp till oss båda: Tages!!!
Närmaste timmen stod vi i köket och drack öl och lyssnade på den ena Tages-triumfen efter den andra! “Crazy ´bout My Baby”, “In my dreams”,
“I´m Going Out” o.s.v. Himmelskt! Vi diggade och sjöng med i varje refräng och konstaterade samstämmigt att det här, det ÄR Sveriges bästa band genom tiderna!!!
Harmonin kom av sig för en stund av ett kort mobilsamtal från Pelles kompis Ernesto…
“Spanjoren är på ingång!” löd Pelles korta summering…
På igen med bandspelaren och tillbaka till “She`s Having a Baby Now” och ännu mera öl, tills en abrupt dörrsignal stör lycksaligheten…
“Tjena gubbar!”
In kommer Ernesto med sin polare, ingen av dom helt nykter, dock ingen heller direkt full…2-3 öl innanför västarna, inte mer än så…

“Tjena grabbar! säger Ernesto glatt. Vad pysslar ni med då? Lyssnar på musik. Vad är det som ni lyssnar ni på?”
“Vi, svarar Pelle med vurm i rösten, vi lyssnar på Tages! Fy f-n vad bra det är!”
svarade Pelle med stor vurm i rösten…
“Jaha, Tages…” svarade Ernesto med lite klentrogen röst. “Jo…dom var väl rätt så bra, sådär…ibland kanske…jag vet inte riktigt…njaaa…Förresten, grabbar, jag köpte en ny platta idag, en bootleg med Grateful Dead. Riktigt, riktigt bra faktiskt.”
Scenen bytte hastigt skepnad! Pelles glada uppsyn byttes blixtsnabbt ut mot en djupt förolämpad grimasch! Vredgat stängde han av bandaren och utbrast full av harm:
“Alltså! Här lyssnar vi på Tages! Och så börjar du prata om Grateful Dead!!! Världens genom tiderna sämsta dj-a band!!!”

Jo…kvällen slutade ju inte där, men den tog en ny riktning…Affekterade högljudda risposter, inte speciellt värformulerade teorier om vilka som EGENTLIGEN är sämst, blandat med tillmälen om att än den ena en den andre är dum i huvet och aldrig har begripit nåt om musik, osv.
För att summera allt som sades så skulle jag behöva en hel vecka…och det känns väl lite överarbetat…
Jag avslutar i stället med en läsarfråga:
Är Tages bättre än Grateful Dead?
Svara via “comments” här under!
Micke

Popularity: 61% [?]

08.20.06

JOODÅ!!! Det hörde jag på radion häromdan!!!

Posted in Min blogg at 10:20 pm

Livet kan ibland bjuda en på dråpligheter som trotsar allt vad man själv skulle kunna komma på ifall man skulle skriva ett manuskript. Det gäller väl alla vi människor, var vi än befinner oss i tillvaron!
Rätt vad det är så överträffar verkligheten dikten! Alltid när vi minst anar det.
Då och då har jag sagt att en svaghet med boken “High Fidelity” är att författaren själv uppenbarligen inte har arbetat i en skivbutik, då den är tämligen befriad från dessa dråpliga vardagshändelser som dyker upp just när man arbetar mycket med andra människor.
Jag ska här dra upp en liten händelse…i framtiden kommer det kanske fler!
Vid ett tillfälle, för en 3-4 år sedan, blev jag intervjuad i radion. Jag fick lite standardfrågor angående vinylens ställning och status just nu bland skivköpare i största allmänhet. Ett av svaren jag gav var att vi – i egenskap av vinylbutik, märk väl – säljer ungefär lika mycket vinyl som CD.
Inte så märkligt då vi ju är något av specialiserade på vinyl. En stor majoritet av skivbutiker har inget eller ett blygsamt sortiment av vinyl så svaret på frågan är ju beroende på vilken affär som tillfrågas. Inget märkligt med det, det är väl underförstått…Det rörde sig ju inte om en marknadsundersökning utan om ett kulturprogram i radion…
Alltnog…c:a en vecka senare så står jag i min butik en söndageftermiddag. Fullt med folk, bra stämning. Mitt i allt så står en kille och bläddrar entusiastiskt i backen med de nyinkomna skivorna. Entusiastiskt i bemärkelsen att han tittar noggrant på varje enskild platta, och att ett stort leende färgar hans ansikte innan han med en huvudskakning och ett ännu större leende placerar tillbaka skivan. Om och om igen! Skiva efter skiva! Efter ett tag så kommer enstaka kommentarer som “Ojojoj!” “Ojojoj vilken skatt man sitter på!”…Slutligen, efter 15-20 minuter, så tilltalar han mig frågandes: “Du! Om jag skulle sälja alla mina vinylplattor till dig, hur mycket skulle jag få då?”…Hmmm…här har vi en knepig en tänkte jag och sade sävligt “Tjaaa,det beror ju på vad det är som du har såklart…”
Ett snabbt och distinkt svar följde: “Allt!!! Jag har allt!!!”
Hoppsan! En riktigt svår en, tänkte jag! Bäst att dämpa hans iver lite grann innan det här sticker iväg hur långt som helst…
“Jaa…du får ju till att börja med tänka på att mycket av vinylen inte är speciellt intressant…det är nog så att majoriteten inte har så stort värde”…
“Johoodå!!! Det har det visst det!!!” bröt mannen av bestämt med ett stort leende så fullt av ett äkta oförfalskat självförtroende att det forligen rann ner från hans läppar och kinder. “Vet du inte om det? Det säljs ju mer vinyl än någonsin just nu!” basunerade han ut för mig och hela övriga butiken. “Folk är ju som TOKIGA i vinyl!!!”
Mer vinyl än någonsin???! Jasså! Det var nåt nytt!
Det skulle alltså säljas mer vinyl än på 70- och 80-talet!!!
Jag tillät mig att tvivla en smula………
Men nu började jag att bli lite retad! Skulle den här glapptruten få komma in till mig och tala om för mig hur marknaden i det som jag jobbar med dagligen ser ut? Aldrig! Inte en chans!
“Det stämmer väl ändå inte!” svarade jag.
“Joooooodå!” kom svaret med ett lika stort leende som tidigare “Ungarna köper vinyl så det bara ryker om det!!!”
“Men det gör dom väl inte!” svarade jag klart irriterad över dom här tokerierna. Jag kunde inte låta bli att lägga till lite extra kraft i orden för att trycka till honom lite grann så att han kanske drog igen truten en sula. Vad hade han fått allt det där ifrån?
Mannen tog dock bara ännu mer mod till sig och avlossade det tunga artilleriet:
“Du…jag ska tala om för dig: Det säljs lika mycket vinyl idag som CD!!!” När han sade den meningen så hade leendet och självbelåtenheten tagit sig nästan parodiska propotioner. Helt plötsligt så ser jag läget:
Killen står och hånler åt mig, rakt upp i ansiktet på mig!!! Han är övertygad om att han har rätt, och att jag inte fattat ett skit!!!
Nu var jag tvungen att slå tillbaka, HÅRT!
“Men det har du väl ändå fått fullständigt om bakfoten!” sa jag. “Det skulle väl ändå jag veta bättre än dig, jag som JOBBAR i branschen!”
Hans svar lät inte dröja:
“Joodå!!! Vet du inte det? Det var en kille på radio häromdan som berättade att det säljs LIKA MYCKET VINYL SOM CD NU FÖR TIDEN!!!”
Då… då blev jag tyst…Vad skulle jag svara på det? Sanningen den ack så pinsamma gick plötsligt upp för mig: Han hade alltså hört MIG på radion när jag pratade om vinylmarknaden i MIN butik, och efter det så trodde han att det gällde generellt överallt…Han stod alltså och använde mina egna ord som argument mot mig!!!
Och då…vad säger man då? Ingenting…en sån situation är ju så absurd att man behöver gott om tid på sig för att förstå hela perspektivet.
Jag stod alltså där som en brevlåda, killen gick ut i triumf efter att ha talat om för mig “hur skivbranschen ligger till i dag!”…
Efteråt så har jag funderat på om den här situationen ändå inte var ganska så speciell? Det var ju en ren slump att han gick till just mig! Och, hade jag inte blivit irriterad och börjat käfta emot så hade jag aldrig fått veta varför han sa som han sa… Så…jo…jag tror att det var en ganska så unik händelse!

Lämna kommentar!

Popularity: 9% [?]

08.19.06

Signerade Canned Heat-bootlegs…? Njaaa…

Posted in Min blogg at 11:37 pm

Musikpuben Akkurat, Hornsgatan…vintern 2000.
Jodå, nog var jag glad allt! Mitt gamla favoritband Canned Heat (“Going up the country”, “On the road again”) skulle spela på Akkurat.
Det var nu inte första gången som jag skulle se dem…kanske femte…men ändå tillräckligt roligt för att lyckohormonerna skulle börja snurra runt. Trots allt, 1970, på konserthuset i Stockholm så var just Canned Heat det första band jag åkte in och såg själv utan föräldrar eller storasyster, så tanken på en ny spelning väckte onekligen en del gamla minnen till liv.
Ett par dar innan så kom jag på en kul ide´… Varför inte ta med alla gamla Canned Heat-vinyler och se till att få dem signerade backstage? Antalet hade vuxit rejält under årens lopp, och förutom de ordinarie utgåvorna så ägde jag runt 35 st bootlegskivor. Vilken grej att få samtliga signerade. Perfekt för väggarna i affären. Verkligen nåt att skryta med.

Kvällen för konserten gjorde sitt intåg och som vanligt så kom alla mina förhoppningar om att stänga lite tidigare än vanligt på skam. En kund till…och en till…och en till…och ser man på…ännu en kund.
Pang!
Där gick dörren slutligen igen. Upp till lägenheten, in i duschen, på med kläderna, pengar i fickan, på med skorna, låsa dörren och… iväg! Rejält senare än vad det borde vara, gänget skulle redan ha samlats när jag äntligen kom iväg.
MEN VAD I…!!!
Jag hade ju glömt skivorna som skulle signeras!!! Tre sekunders tvekan på trottoaren…sen insåg jag: Det får helt enkelt bli vid ett annat tillfälle. Jag hinner inte vända tillbaka.
Framåt marsch till Akkurat i ställe. Väl där hittade jag snabbt mina kompisar Classe T, Anders K och Greger Å med sin stiliga blonda väninna Anna.
Lite mat, några öl och musiken satte igång. 1½ timme senare så har boogie-ångvälten rullat klart. Vi fick vad vi ville ha och det vi ville ha var suveränt. Förutom musiken så hade trummisen Fito de la Parra gjort reklam för en bok som han precis skrivit som handlade om Canned Heats hela historia från början, 1965, till nu. Ett måste så klart.
Och nu, med eller utan skivor för signering, nu skulle vi in backstage för att prata med killarna. Sagt och gjort, inga större problem, det var vi och 3 till som aspirerade på ett besök så trängseln var inte helt övermäktig. Väl därinne så sjönk min entusiasm ganska raskt…Stämningen bandmedlemmarna emellan verkade inte vara på topp. Lite gnälligt, lite surt…Jag fick syn på Fito – bokförfattaren – och bad att få köpa 3 böcker, gärna signerade. Jodå, inga problem. Jag kände att jag var tvungen att säga nåt och började trevande med “Well, I saw you guys 30 years ago In The Concerthouse of Stockholm…” Längre än så kom jag inte innan Fito bröt in med “Yeah, yeah, in those days we played in the big halls and now we play in joints like this!”
All min kvarvarande eufori rann av mig fullständigt vid den kommentaren. Tack för det du! Här kom jag för att berätta om hur glad jag blev över att träffa honom och bandet efter 30 år, och allt han bemötte det med var bitterhet över att de inte var lika stora i dag som på 60-talet!!! Hur många är det??? Och hur många har lyckats hanka sig fram med världsturneer, visserligen på småställen…men ändå, 30 år efter sin sista hit??? Här pratade jag med en oerhört priviligerad människa…och han var bara bitter över att saker och ting inte var ännu bättre än vad de nu var…Inte vackert…
Jag tackade för mig och gick hem i vinternatten…En promenad från Akkurat till Hornstull tar c:a 30 minuter…all lättare berusning var som bortblåst när jag väl kommit till Långholmsgatan.
På med en kanna starkt te, en snabb dusch, på med morgonrocken, ner i sängen och fram med BOKEN! Nu skulle jag i brist på att höra Canned Heat LÄSA om Canned Heat. Jag tände läslampan, la huvudet på kudden och öppnade boken på måfå nånstans i mitten. Jag hamnade på ett nytt kapitel. Det kapitlet handlade om hur mycket Fito HATADE all hantering av bootlegs och hur han bad fans som ville ha en bootleg signerad att dra åt h-e…
Och jag som hade tänkt komma med 35 stycken bootlegs…Fito var ju riktigt bitsk redan innan…Hur skulle den situationen ha utvecklat sig? Fick en stark känsla av att en katastrof precis avvärjts med hjälp av försynen…
Jag la ifrån mig boken, släckte lampan för att somna…Det sista jag tänkte på innan jag slocknade själv var att jag nog hade haft en hel del tur den kvällen, allt summerat…Det kunde ha gått mycket värre…
Micke

Popularity: 8% [?]

08.18.06

Ett möte med en idol

Posted in Min blogg at 10:34 pm

En kulen regnig kväll runt åttasnåret våren -99…
En matt belyst studio på radiohuset i Stockholm…
Ett rum c.a 20 meter långt och 10 meter brett, befolkat av mig själv, en medarbetare på radion – Björn – en trummis, en basist, två gitarrister…och
P.J. Proby!!!

Hur kommer det här sig nu då? Varför då då?
Vad pysslade vi med där?
Låt mig förklara!

Några månader tidigare så hade jag fått ett telefonsamtal från en kvinna som undrade om jag visste hur man får tag i den amerikanske sångartisten P.J. Proby!? Hon hade hört från en bekant att det var min store idol, så kanske jag kunde hjälpa henne… Nehej, det visste jag ju inte..däremot så kände jag nån som kanske kunde hjälpa henne. Men, vad gällde saken? Jo! Den här kvinnans make – som är VD på Nordea – skulle ha en 50-års fest nån månad senare. Som en liten “surprise” hade kvinnan tänkt sig att bjuda in makens ton-årsidol för att sjunga några låtar… så där bara appropå! Tonårsidolen in spe hette givetvis P.J. Proby! Skulle man kunna få honom att komma till Stockholm 3 dar för att sjunga på festen, kompad av ett band härifrån? Tjaaa…”Ring Björn, fråga om numret! Ring sen Proby och lägg upp det hela på ett mycket snällt sätt!” rådde jag henne…

Två månader senare sitter vi sju personer i en stor studio på radiohuset! Proby har accepterat förslaget! Han har anlänt till Stockholm och just träffat bandet – 4 gamla klasskompisar till födelsedagsbarnet. 2 dagars rep, sen ska de i väg till festen. Allt i största hemlighet! Min vän Björn hade ordnat replokal på radion, och fungerade som chafför. Och jag…ja vad gjorde jag där? Ja det kan man fråga sig…jag hade lyckats mygla in mig som åhörare, tyst som en mus långt in i ett mörkt hörn…!!!

Repetionen startar! Första låten klingar ut! “Hold me”, hans gamla hit från -64 dånar med kraft ut ur högtalarna! Vilken urladdning! Proby, som vid den tidpunkten inte hade många jobb, är uppenbart väldigt laddad! Bandet rockar på ordentligt! Vilket ös!!! Så kommer vi då till låtens slut…folk börjar titta lite granna på varandra, försöker hitta nån form av samklang…alltså, en vända till sen slutar vi…eller…två vändor till…eller? Till slut brakar det hela ihop… Musikerna vet inte hur låten slutar!!!

“Well…didn´t you guys listen to the tape I sent you?” hörs helt plötsligt Probys Texasaccent över lokalen…”Mmmm…we listened to your records”…
“But I´ve changed the arrangments since then”, replikerade en klart irriterad Proby…”These records were made 35 years ago!”
Pinsam tystnad……………
Ut ur skuggorna kommer helt plötsligt en blek gestalt…”Well, Mr. Proby…I think I know how the song ends…”! Det var alltså jag själv som satt på en pall och bet mig i tummen. Självklart kunde jag det nya arret! Jag hade ju sett det på video, och gitarrist som jag är så var det en baggis!

Blicken jag fick från en vid det här laget klart irriterad Proby var inte nådig! Först ett band som inte lärt sig låtarna…sen dyker en helt oönskad typ upp från ingenstans och avbryter repet!!! Morskt gick jag fram till en av gitarrerna, plockade upp den och visade enkelt och effektivt hur slut-temat löd, en enkel ackordsföljd, det gällde bara att veta hur den gick! Probys min var helt enkelt en explosion i av glädje! “That´s right, that´s right, that´s the way it goes!!!” Och det räddade hela spelningen…Tror nån att jag kände mig nöjd?

Alltså…kan man tänka sig ett mer lyckat första möte med sin idol??? Näppeligen…jag befann mig på rätt plats vid rätt tidpunkt och tog chansen,
svårare än så var det ändå inte… Mer än så finns väl inte att säga utom att Proby INTE glömt bort den här händelsen… När jag träffat honom senare så har han själv dragit upp händelsen!
Micke

Popularity: 10% [?]

08.17.06

Kung Fu – världens bästa TV – serie?

Posted in Min blogg at 10:50 pm

Kung Fu…?
Efter 3 raka musikkrönikor tar jag ett grepp på TV-världen…
Beställde härom veckan via det mytomspunna nätet en
DVD-box: “Kung Fu – first season with 90 – minute pilot!
Vilken lycka i förgår när den damp ner i brevlådan! Inget dock emot det lyckorus jag kände av att samma kväll putta in disk nummer 1 i spelaren och titta på hela första långfilmslånga pilotavsnittet! Av någon märklig anledning så har Kung Fu aldrig
riktigt slagit i Sverige, många är tom helt ovetandes om dess existens.
En del finner den långtråkig, seg och med trist, förutsägbart manus. Andra tycker i stort sett ingenting efter ha sett ett enda avsnitt för 10 år sen, och sen inte kommer i håg ett smack…
Och, som tidigare sagt…de flesta vet inte ens om att den finns…
En liten klick har dock insett att det helt enkelt är den bästa TV-
serie som någonsin har gjorts!!!
Till att börja med: Varför gjordes den överhuvudtaget, och hur kunde den bli en sån megasucce´i USA av alla länder? I detta
vålds-sjuka land dyker det helt plötsligt upp en TV-serie
med i stort sett ett enda budskap: Vänd andra kinden till!
Långsamma kamerasvep, ytterst knapphändig dialog, ständiga
tidshopp från Caines vandring i Vilda Västern till templet i Kina och
tillbaka. Och som huvudperson: en fågelskrämmeliknande gestalt
som var mästare på Kung Fu, men som stod ut med allsköns
förnedring utan att använda sig av sitt överlägsna vapen…om
han inte var absolut tvungen…
“Master Po said: “To lose is to win”…”!
Lite annat det än Dirty Harry och Charles Bronson i “Death Wish”,
där hämnd är fundamentet som filmerna vilar på.
Sålde man något tvättmedel på det? Det bör man ha gjort
för serien gick i ett par år i sitt hemland, mot alla odds…för nåt
mer oamerikanskt har nog aldrig visats i USA på bästa sändningstid…
Visst…vissa avsnitt är näst intill pinsamma i manuset…men den
känsla av frid och “ett med universum” som man känner efter varje
program är alltid oslagbar!!! I……….am……..Caine………..
En sista kommentar: Kung Fu var Elvis favoritserie,
missade tydligen aldrig ett avsnitt!!!
En allra sista kommentar: Jodi Foster gjorde ett av sina första framträdanden i ett tidigt avsnitt av Kung Fu!

Popularity: 8% [?]