08.30.06
Posted in Min blogg
at 5:35 pm
Supernanny-ett mästerligt tvprogram. Där säger dom att sätta upp regler är att visa kärlek. Där säger dom att man ska ge konstruktiv kritik och uppmuntran. Där säger dom att man ska ge en första och sista varning när det börjar gå för långt. Och om det fortsätter så går man in och avbryter. Men den här bloggen handlar inte om varningar och regler. Den handlar heller inte om rättstavning. Den handlar om kärlek, passion, tragik, komik och allt det där. Håll er till det så blir det ingen ogräsrensning i rabatterna.
/admin-envåldshärskare
Popularity: 13% [?]
Permalink
08.29.06
Posted in Min blogg
at 8:38 pm
Minns ni Bröderna Cartwright? Västernserien som började gå i svensk TV runt 1960 och som sen verkade rulla på i all oändlighet. In red dom, rakt in i svenska vardagsrummen: Ben, Adam. Hoss och Little Joe, och ett tag verkade det som om de aldrig skulle rida tillbaks från där de kom…
1972 tog det till sist slut…efter c:a 450 avsnitt…Repriserna har sedan dess duggat tätt, men självklart… så har den genomsnittlige 14-åringen i Sverige i dag inte en ANING om vem pappa Ben var…ännu mindre deras kinesiske kock - Hop Sing.
Den masspsykos som drabbade Svea Rike i den epoken - som kulminerade i Michael Landons folkparksturne och två “Tio-i-topp”-hits - är ju onekligen svår att upprepa i dag, och…handen på hjärtat…skönt är väl det. Tänk om varje TV-serie som gick i repris skulle ha samma succe’ som när den först visades…Hur skulle det se ut?
Alltså…om Familjen Flinta, McCahan, Bronco, Familjen Addams, Monkees, Falcon Crest, Dallas, Forsytesagan, Hylands Hörna, High Chaparall, Korsnäsgården, Mission Impossible, Saltkråkan,
Hem Till Byn, Prärie, Fattiga och Rika, Lucy Show OCH Bröderna Cartwright alla skulle gå i repris SAMTIDIGT med samma mediahype för var och en som när dom gick första varvet, så skulle det bli lite väl trångt i tidningarna för att skriva om nya saker…Så de gamla TV-serierna ska nog lämnas till entusiasterna från förr, bäst så tror jag. Men vi är många, vi…väldigt, väldigt många!!!
Det jag då främst hade tänkt att dryfta i denna krönika är dock frågeställningen från rubriken. Bröderna Cartwright, en korrekt spegling av vardagslivet i vilda västern, eller…?
Tillåt mig betvivla! Ta papppa Ben som exempel! Tre fruar som alla dött under ytterst tragiska omständigheter, tre söner som
varje vecka trasslar in sig i problem som skulle få den mest luttrade “värsting”-förälder från förorten att sucka av lättnad: “vilken tur att min son inte har det så där!”, samt oräkneliga mordförsök på den egna personen!
Ta sen alla som försöker stjäla boskap, land, mineraler, ja till och med vatten från Ponderosa…
För att inte tala om de ständiga hoten från fientliga indianstammar…Vilken fruktansvärd nervpress!!!
Allt detta sammantaget blir det en vardag som skulle ha transformerat den starkaste mannen till en minst sagt bruten sådan…
I stället får vi se en klippa, en man som utstrålar ett orubbligt
självförtroende, en man som inte verkar tveka en sekund på att vägen han vandrar är den rätta, trots att spillrorna av hans familj riskerar att utrotas vilket avsnitt som helst.
Betänk sedan de egna gärningarna! För en normalt funtad människa bör väl ändå att ha ihjäl
en annan människa vara bland det mest traumatiska som man kan råka ut för. Ta då 450 avsnitt gånger de 3 människor som Cartwrights i självförsvar skjuter ner under ett genomsnittligt avsnitt! C.a 1350 människor tog familjen alltså kål på under 13 svarta år!!! Som sagt, i självförsvar, men ändå…Glädjen vid matbordet när pappa Ben frågar
Little Joe om han ska ha lite mer potatis hamnar ju i en minst sagt märklig dager då man betänker det slakthus som Ponderosa med omnejd utgjorde.
Slakthus, ja…Hur många begravningar fick vi se? Begravnigar? Nej!!! Vad är det? I stället så lämnades alla lik vind för våg till asgamarnas stora glädje. Javisst, det var ju bara banditer och indianer…det var väl inte så viktigt…
Och…varför dog alla banditer efter ETT skott? Varför blev ingen “bara” allvarligt skadad och i stort behov av vård? Nej då! Ett skott och puts väck med honom! Cartwrights däremot, varför dog inte dom? Varför blev det på sin höjd bara lättare blessyrer just på dom?
Och alla dessa slagsmål med råsopar till höger och vänster i 3 minuter och som inte resulterade i en endaste liten skråma i Hoss ansikte? Var det realistiskt det? Nej så f-n heller!
Sen allt detta dödande! Varför blev det aldrig några förhör hos polisen? Stod dom på nåt sätt över lagen? Räckte det med att säga att det var självförsvar? Absurt!
Nej, min slutsats är att Bröderna Cartwright (Varför hette den det förresten? Pappa Ben var väl lika mycket inblandad som de övriga tre, och han var ju ingen brorsa) måste ha visat en groteskt överdriven bild av vardagslivet i Vilda Västern. Hade de funnits på riktigt så hade de snabbt blivit skott- och slagrädda, djupt deprimerade och skuldtyngda, förmodligen hade de till sist flyttat ifrån Ponderosa, rädda om den egna livhanken…Som vi alla vet…det var ju bara en TV-serie…men ändå…
Slut för idag!
Jag vill ha massor av kommentarer på
“comments” där nere!
Tack för stödet!
Micke
P.S. Jag hoppas att ni förstår att
Bröderna Cartwright är en av mina
favoritserier!!! D.S.
P.P.S. Citat från Mia i en dispyt med
mig för 1½ år sedan: “Men Micke, det
måste väl vara viktigare att veta att
det var Madonna som sjöng sista
Bond-temat än att veta vem Hoss
var!!!” Inte i min värld i alla fall… D.D.S.
Tack igen!
Micke
Popularity: 17% [?]
Permalink
08.28.06
Posted in Min blogg
at 10:44 pm
Hallå igen!
I vår vardag så råkar vi ständigt ut för händelser som på ytan kan verka lite banala, snabbt bortglömda, inte så mycket att lägga på minnet…
Jag gör ett försök med en liten anekdot om något som utspelade sig häromdan under 2 minuter, max.
Vi får se om ni finner den lika dråplig som jag upplevde den då…
Här kommer den…
I fredags var jag för ett kort ögonblick återigen på flykt undan verkligheten.
På väg till favoritbutiken Svanströms vid Zinkensdamm stötte jag på
två gamla bekanta, Uffe och Werner, som satt vid Kebab Jerusalem och åt lunch, omgärdade av gatubrus, matos och rök från en vattenpipa. Efter de sedvanliga artighetsfraserna gled ämnet snabbt in på fotboll,inte helt otippat. Uffe mindes mycket väl att jag sedan lång tid tillbaka har Åtvidaberg som favoritlag och han grattade mig - uppriktigt som det syntes - till framgången i UEFA-cupen. Jag kontrade med att poängtera att Uffes eget lag Örgryte - ÖIS - också verkade ha hittat formen. Två segrar på kort tid.
Mitt i denna karakteristiska, hjärtliga, uppsluppna vardagskonversation så slår det mig plötsligt…
Just det ja…! Werner - Werner Modiggård alltså - spelar ju trummor i Eldkvarn, (han kom att ersätta Lage B. nån gång -78), det var ju inget nytt…
MEN…innan Lage hoppade av så prövades en del andra gubbar…Trummor i Eldkvarn spelar ju inte vem som helst. Och…en av dessa gubbar var…av alla människor på jorden…ingen mindre än Uffe, just han som satt vid samma bord som Werner!
Kunde det vara så att Werner kände till detta? Och, om så icke var fallet, vad skulle kunna hända om jag lät denna bomb brisera? Skulle det vara som att öppna Pandoras Box?
Jag tog mod till mig och - på ett för mig mycket typiskt sätt - började jag:
“Jo…alltså…det är ju så här va…att…du Werner…alltså,
vet du om att det är så att Uffe här mitt emot dig provspelade för Eldkvarn innan du kom in i bilden?”
Reaktionen blev inte den väntade, för först att replikera var Uffe själv:
“Nähä!!! Jag har aldrig provspelat för Eldkvarn! Det där har du missuppfattat? Du måste blanda ihop mig med nån annan!”
“Jodå, det ÄR sant” replikerade jag, lätt road då jag visste att jag hade rätt…
“Nej!” svarade Uffe i sin tur med bestämdhet. “Jag
har ALDRIG provspelat för dem!”
Nu började även Werner tycka att det här var rätt kul. Med ett leende i mjugg flikade han in:
“Jaså du Uffe! Har du också velat vara med i Eldkvarn! Det har du har du aldrig berättat! Och varför har du inte gjort det då? Och varför ratade dom dig?” retades Werner på sedvanligt skälmskt grabbmaner…
Här började den gode Uffe att visa en lätt irritation.
“Nänä, det här är helt fel!” förklarade han bestämt.
“Det har aldrig skett! Det skulle jag ju ha kommit ihåg i så fall!” fortsatte han…
Vid det här laget så var jag tvungen att börja förklara mig…
“Jodå, Uffe lille! Lyssna riktigt noga nu! Du umgicks ju med Plura och Carla för c:a 30 år sen, eller hur?”
“Eh, joo…det stämmer, det gjorde jag…”
“Och ni spelade ihop lite grann ?”
“Mmm…jo ett par gånger, ja. Jo, då! Visst det gjorde vi… Men det var ju ingen provspelning!”
“Jo!” sa jag, “Det var precis vad det var! Enda kruxet är att dom inte talade om det för dig! Dom ville helt enkelt se vad du gick för!”
” Va!? Jaha…men om det var så, hur kan DU veta det då?”
“Enkelt! Plura berättade det för mig, för sådär en X antal år sedan!”
“Jaha…jasså…” Uffe syntes nästan lite skakad av att få reda på att han nästan glidit in i svensk rocksocietet, utan att ens veta om det…
Werner däremot var uppenbart väldigt road av det hela…
“Ja men det var väl bra att du fick reda på det här till sist då…visserligen tog det 30 år, men ändå…Tänk Uffe, du kunde ha haft mitt jobb nu!”
fortsatte vännen Werner att retas…
“Jag provspelade alltså utan att ha en aning om det…det låter ju helt bisarrt…” suckade den omtumlade Uffe…
“Jepp” svarade jag, och gjorde samtidigt klart att nu var det dags för mig att glida vidare, ungefär 50 meter till, bort till Svanströms för att inhandla…ja vad vet jag?
Det enda jag visste var att jag precis sått ett frö för snack för ett bra tag framöver…och att jag inne på Svanströms skulle försöka göra reklam för min blogg…igen…
Mera kommentarer, tack!
Micke
Popularity: 12% [?]
Permalink
08.27.06
Posted in Min blogg
at 9:45 pm
Vi känner väl alla till den där härliga känslan av FLYT; när man tycker att ALLT går ens väg…Skulder blir betalda, alla man träffar är trevliga, favoritartisten släpper en kanonplatta, vädret är precis som man vill ha det, man startar en blogg och får massor med beröm, osv…och det hela sprider sig som ringar på vattnet! Man blir på ännu gladare humör och bemöter även mindre trevliga människor med ett leende! Den urgamla devisen “le och världen ler mot dig” fungerar! Allt blir bara bättre och bättre!Allt är en uppåtgående spiral!!!
Man försonas med gamla ovänner, en lätt flört
med tjejen i favoritbutiken, stambytet avslutas och DVD-filmen som beställts dimper ner i brevlådan…
…Och sen? Sen så kör man rakt ner i diket…
Känns det igen? Troligtvis alltför väl…
Jooo dåå…!
I går - lördags - så var jag på skivmässa i Brännkyrkohallen, en av “Masens” två årliga mässor, för att kränga plattor. Sålde bra grejer till låga priser, därav en skaplig omsättning. En klart sjysst
dag! Packa ihop, lasta in i min kompis Mickes bil och iväg tillbaka till lagret.
“Aj då! Fullparkerat på trottoaren. Nåja ut med trälådorna och snabbt in på lagret innan det kommer en bil bakifrån!”
Och DÅ var olyckan framme…Trångt mellan parkerade bilar En tiondels sekunds oaktsamhet och VIPS! så hade en bil fått en reva i lacken!
En bil? Just det, en sprillans AUDI! Och jag då, har
jag drulleförsäkring? Nix,nix,nix…
Men vad gör vi då? Jo antecknar bilnumret, tillbaka i affären så ringer vi bilregistret, får killens namn och sen via nummerupplysningen hans mobilnummer.
Jaha…där rök - med råge - hela mässförsäljningen…allt slit, all förberedelse, all försäljning…helt bortkastat för en liten, liten stund av oaktsamhet…och
…jodå, jag hade hamnat i diket igen…
Som vanligt så snurrade tankarna:
1) Varför skulle de parkera så tätt?
2) Varför skulle jag vara så stressad?
3) Varför just nu när allt helt plötsligt svängt?
4) Varför somnade jag inte bara om i morse?
Resten av dan så kände jag en stark negativism långsamt krypa innanför skinnet på mig…
Här går alla och är glada och lyckliga! Lediga på lördan med massor med pengar i fickan och jag, jag jobbar från morgon till natt och får bara betala!
Det är orättvist!!! Varför fick jag inte behålla den där euforiska glädjen jag gick med alldeles nyss?
Helt plötsligt så ville jag bara därifrån. Hem. Dra nåt gammalt över mig. Förbanna det öde som lät en trälåda komma en millimeter för nära en bilplåt än den hade behövt göra. Varför skulle det ruinera
hela min dag och troligtvis åtskilliga till framöver?
Och…vad händer…Jo…helt plötsligt så blir kunderna rätt jobbiga…Det som jag tog med ett leende några timmar tidigare reagerade jag nu på
med en symbolisk morrning. “Lämna mig i fred! Jag vill inte lyssna!” tänkte jag inom mig…
Väl hemma 01.00 så somnade jag direkt på sängen med kläderna på! Vaknade 06.00 och mådde som om jag var bakfull. Utarbetad, frustrerad och luspank! Tänkte på semesterplaner som nu kändes lika fjärran i tanken som i avstånd!
Och på hur tråkigt det är att Mia ska åka till Australien! Och hur stökigt jag har hemma! Och all träning som inte har minskat mitt midjemått en millimeter! Och inga hela skor har jag heller! Och alla andra som jämt har det så j-a bra!!!
Gick upp, kokade te och satte mig för att se slutet på en film jag börjat titta på ett par dagar tidigare.
Lätt mediativt så gled tankarna i väg och då insåg jag: Det här var inte världens undergång!
Jag har åtskilliga bekanta som haft mångfaldigt större problem än så här bara i år…och som har gått vidare på ett berömligt sätt. I ett långt liv så blir det fel då och då. Verkligheten följer inte det manus som vi har skrivit ut i huvudet och då blir det understundom panik. Varför hände det här?
Och varför just mig?
Sanningen är att det hela tiden händer en massa saker. Bra och dåliga. Tricket är nog att glädjas åt de goda händelserna och att ta de dåliga för vad de är utan att låta dem sätta större spår än vad de behöver göra…Lättare sagt än gjort. Jag beslöt mig för att ta en mängd DVD och CD som jag har hemma till butiken, för att sälja, för att kompensera för förlusten. Funkar det så har jag ju dessutom fått mera plats hemma än innan!!! Mindre stökigt! På så sätt så skulle jag bli både visare och rikare i anden!
Kan man tänka sig nåt bättre?
Och så fick jag en bra story också!!!
Ska vi sätta punkt där?
P.S. Mera kommentarer vill jag ha!
Klicka på “comments” där under!
Tack för erat stöd! D.S.
Micke
Popularity: 12% [?]
Permalink
Posted in Min blogg
at 12:54 am
Elvis Presley har ju självklart varit en mycket central person under större delen av mitt liv, det vet ju alla som känner mig mer än bara ytligt. Även om det nuförtiden kan gå ett par veckor mellan spelandet av två Elvisplattor, så känns han aldrig inaktuell. Fortfarande så upplever jag musiken lika fräsch som jag upplevde den första gången jag stötte på den.
Jaha! Och när var det då?
Och hur gick det till?
Jooooooooooo…
Det hela är betydligt lustigare än man kan tro, faktiskt. Tro mig…..!
Jag tar det från början:
Matad med Beatles, Stones, Tages, Hepstars
osv gick färden via Hendrix, Canned Heat, Zeppelin och Deep Purple till Yes, Genesis, och ELP. Jag AVSKYDDE allt vad sångartister hette: Elton John, Gilbert O’Sullivan, Tom Jones, Osmonds, Jackson 5, Harpo och…Elvis!!! Alltså…AVSKYDDE…utan nån saklig grund…På den tiden var Elvis så ute som man bara kan bli. Ingen polare hade nån skiva med honom, han spelades aldrig på radio, det skrevs i stort sett ingenting om honom så avskyn jag kände, som han fick dela med många andra artister, var inte grundad på någonting egentligen. Vissa saker får man bara för sig…Han kändes som en fiende bara, tvärtemot allt vad jag stod för…
Bara bilden av honom i Las Vegas-uniform fick mig instinktivt att må dåligt! Nej tacka visste jag Bob “The Bear”Hite, sångaren i Canned Heat!
Så, en kväll lyssnar jag på radion, ett vanligt ordinärt popprogram…och ut ur etern kommer en helt suverän rocklåt! Helt makalös! “Gotta crush (about you)”! Vilket arr! Vilken låt! Vilket ös! Och det är ju Elvis av alla människor! Det tog mig 3 minuter att bli Elvisfan…Jag sa till mig själv halvvägs in “Men herregud! Han är ju bara bäst!”
Nu ska jag ut och köpa en Elvisskiva! Det här måste ju kollas upp!
Sen tar låten slut och då uppdagas sanningen …den pinsamma men inte desto mindre mycket sanna sanningen:
Det var ju ingen Elvislåt!!!
Det var ju en låt av gruppen Wizzard!
Hur kunde jag bli så lurad? Jo, det är verkligen en mycket skickligt gjord Elvispastisch, där Roy Wood imiterar Elvis med den äran!!
Ridå!
Här hade jag gått emot hela min natur, vänt på en 5-öring och på 3 minuter gjort en fiende till en hjälte…och så var det inte han!!! Det var helt enkelt en skickligt gjord Elvispastisch komponerad och arrangerad av Wizzards starke man Roy Wood!
Nåja..tänkte jag, om det där var en hyllning så bör ju originalet vara nog så bra…Kanske värt att kolla upp ändå…Sagt och gjort, Två, tre dagar senare så hade jag köpt min första Elvis-LP, till omgivningens stora förvåning. “Är det ett skämt?” “Ska du börja samla på Thore Skogman också?” “Elvis? Han skrev ju inga egna låtar ju!!!”
Av den enkla anledningen att jag direkt hemma, efter att ha spela igenom plattan en gång, insåg att min instinkt ledit mig rätt, så ignorerade jag allas kommentarer FULLKOMLIGT! Jag hade äntligen hittat hem, om andra ville fortsätta att vandra i mörkret så var det deras kors att bära, inte mitt…
Nu, så här i efterhand så kan det tyckas lite märkligt att jag misstog Wizzard för Elvis. Visst, Roy Wood gör en bra personifiering, men soundet på inspelningen har ju ingenting med Elvis att göra!
Ha då i minne min bakgrund, jag hade i stort sett aldrig hört Elvis 50-tal, tro det eller ej! Det här var långt innan “Radio Vinyl”. Det var en epok när 5 år gammal musik var arkaisk, innan ordet retro var ett honnörsord…
Detta är alltså historien om hur jag blev “lifetime Elvisfreak” genom ett misstag! Slå det om ni klarar av!!!!
Fortsätt att skicka kommentarer!
Tack för allt som har skrivits!
Utan er feedback hade allt kanske redan upphört!
Micke
Popularity: 12% [?]
Permalink
08.25.06
Posted in Min blogg
at 10:24 pm
I dag så BLIR det en kortis!!! Skivmässa i morron och jag MÅSTE bomma tidigt för att förbereda, inte lite grann utan MYCKET!!!
Så håll till godo! En kortis men en fin liten historia, berättad för mig av min gode vän Göran.
Jag och Göran har något gemensamt - vi har båda arrangerat konserter med P.J. Proby! (Men jag har arrangerat 2(två) och Göran bara 1(en)…hihi…) Göran kan dock brösta upp sig med att han var före mig. -99, Upsala, “Börje Tull”. Den konserten blev till
då Upsala Stadsteater, där Göran arbetar som skådespelare, valde att uppföra “Catch My Soul”, en musikal som först uppfördes i London 1970 med bl.a. just P.J. Proby i en av huvudrollerna. Tanken dök då upp hos Göran - Probyfan sen 1964 - att bjuda in Proby själv för att beskåda föreställningen, och kanske till och med uppföra en egen konsert när han ändå var där på plats…
Jojomännsan…inga problem! Klart att mannen ställde upp på det! För det första så tyckte han nog att det var ganska så spännande, men gaget var nog det som lockade mest för en bortglömd, utfattig legend…
Föreställningen kom, Proby kom, konserten kom och allt var till full belåtenhet för alla. För teatern, för publiken och för Proby…
Självklart så bevittnade jag P.J.s föreställning och kan bara säga att han var magnifik!!! Men det är inte om det som denna krönika handlar om…
Proby valde att stanna i Sverige ett par dar för att ta det lite lungt, ev. träffa några gamla vänner från förr. Hur det nu än var så hamnade Proby tillsammans med Göran på Görans lantställe utanför Nyköping. Proby, uppvuxen på landsbygden i Texas, kände sig som direkt som hemma! Då landslivet oftast är lungt och stilla så finns väl inte mycket att rapportera därifrån UTOM en liten, liten händelse…
Göran och P.J. gick en eftermiddag genom skogen på en liten skogsväg, filosoferandes om livet och tillvaron, då plötsligt! På vägen så ligger det en död fågel! Det borde ju egentligen inte vara så där värst mycket mer än en liten fotnot i tillvaron för två erfarna och luttrade medelålders män…men icke så för Proby! Denne blev helt bestört över att se en död liten fågel bara ligga så där, mitt på vägen! Med fast hand tog han upp fågeln,
gick in i skogen c:a 10 meter, ställde sig på knä och började med sina bara händer gräva en grop. När den blivit tillräckligt djup så lade han ner fågeln i gropen, täckte för, knäppte sina händer och sa:
“See you in heaven little friend”
Popularity: 12% [?]
Permalink
Posted in Min blogg
at 12:54 am
Till att börja med: Åtvidaberg - Brann 1-1!!!!!!!!!!!!!!!!
Mitt gamla favoritlag Åtvid vidare i UEFA-cupen!!! Vem hade trott det för en månad sen??? Åtvidaberg Sveriges hopp i Europa!!!
Marseiile, Valencia…vilka blir motståndare???
När jag nu skriver en blogg, något som jag - handen på hjärtat - inte direkt långtidsplanerade att göra, så får jag en vag känsla av en del saker sätts på sin spets…Hur då??? Låt mig förklara!
Vad har jag skrivit om?
Är jag betraktare, huvudperson, loser, vinnare eller offer i mina berättelser?
För vem skriver jag?
Anpassar jag det hela så att de som berömde mina första alster ska fortsätta att tycka att det är bra?
Dylika frågor kan vara spännande att ställa sig själv…Om man, exempelvis, ser ett mönster i att man beskriver sig själv som ett offer…så bör man nog fundera på sin roll i verkliga livet…Är man tillräckligt vaken så kan det hela bli lite av självterapi…
Tillbaka till musiken och den utlovade Elviskrönikan!!!
Den kanske inte blir så lång som jag beskrev i går av de skäl som jag har nämt de sista dagarna…brist på tid! Vi får se hur långt vi kommer…
Elvis var det ja…mycket har skrivits om honom…både mycket initierat och hur galet som helst!
I Sverige har vi ju två kanonböcker skrivna av de gamla journalisträvarna Sten Berglind och Börje Lundberg…tagna ur två helt olika perspektiv. Stens som kom…(minns jag rätt Sten?) sent 1977 är mest ett sorgearbete efter Kungens plötsliga bortgång, dock ett mycket bra sådant! Sten har en fantastisk förmåga att beskriva känslor och miljöer vilket kommer fram väldigt väl i hans bok. Dock, inget för knappologer! Ingen statistik över listettor, ingen förteckning över filmregissörer osv, MEN det är inte den typen av bok helt enkelt. Ett vackert sorgearbete!
Börjes däremot är späckad med bilder, fotografier, diskografier och mängder med artiklar, intervjuer och allmänna fakta från många olika synvinklar. Bland annat så har han försökt kartlägga alla svenskar som någon gång träffat Elvis! (Både Börje och Sten förekommer självklart i det kapitlet, så även vår egen rockkung Little Gerhard.) En kort sammanfattning är att dessa två gubbar vet vad de håller på med! Försök bara att hitta ett sakfel eller ens en överdrift i deras publikationer! Det finns inte!
Två seriösa ambitiösa böcker av två personer som tidigt vigde sina liv för…ja, om inte Elvis så åtminstone rock ‘n roll!!!
Vad som å andra sidan kan irritera mig mycket är alla dessa rockjournalister som på bästa exponeringsyta i nordens största tidningar ska berätta rockens historia. Vad som gäller och vad somgår “fetbort”. Exempelvis: “Elvis, det var Sun-singlarna, resten är bara skit!” “Elvis, han VAR rock ‘n roll tills han ryckte in i lumpen, sen så var han förstörd!” “Elvis, på 70-talet så sjöng han bara i Las Vegas för gamla kärringar med blåfärgat hår!”
Inget av det är ju förstås sant! Långt ifrån! Ändå så cementeras det som en absolut sanning år efter år av de som känner sig utvalda att teckna rockens historia!
Hur kan jag då säga att det jag skriver är den absoluta sanningen? Tjaaa…grunden för mitt resonemang är nog att det inte FINNS någon absolut sanning…Men! Innan vi fördjupar oss i det, låt oss höra vad Kungen själv tyckte om sin första tid som artist!!!:
I Elvis 33:e och sista film - Elvis on Tour - så förekommer det delar av något så unikt som en filmad presskonferens…Det är inte speciellt mycket som hinner bli sagt innan col. Parker meddelar att det räcker för den här gången…Men något lite godis kan plockas…Bland annat ett smått sensationellt uttalande på en - för omväxlings skull - mycket intressant fråga: “Brukar du lyssna på dina gamla Sun-inspelningar?”
Och Elvis, uppsluppen, glad och avslappnad, vad gör han? Jo, han börjar skratta!!! Han förklara utan omsvep att han aldrig brukar lyssna på sina gamla inspelningar OCH att han tycker att dom låter “funny”!!! “They got a lot of echo on ´em!”
Alltså…här så har vi “The King of Rock ´n roll” som själv dissar det som proffstyckare brukar beskriva som det bästa han gjort!!! Varför då? Jo, därför att tiden går, åren går decennierna går och artisten utvecklas med dem! Inte alltid åt “rätt” håll, men givetvis så har en 37-årig världsstjärna en annan bild av verkligheten än en 19-årig “rookie”! Självklart kan inte Elvis 1972 - kanske mer uppmärksammad än någonsin - säga att “Jag var bättre 1954″, det skulle ju varit tjänstefel, men även av den anledningen att jämförelsen är helt absurd! Elvis röst hade ju remarkabelt förändrats sen 50-talet och musiken var ju på ett helt annat plan! Att säga, typ, att “Old Shep” är bättre än “Polk Salad Annie” blir ju…en smula…jaa… meningslöst….Eller att påstå att “Elvis Christmas Album” från 1957 skulle vara bättre än “Elvis in Memphis” bara för att det förstnämda ju är före hans lumpartid är ju helt löjeväckande!!! För mig räcker det med att lyssna på “My Way” från “Elvis in Concert från juni -77 - SJU veckor innan han dör - för att förstå att han var suverän in i det sista!!!
Summa summarum: Elvis gjorde kanongrejor OCH bottennapp på 50- OCH 60- OCH 70-talet!!! Eftersom stilarna växlade med decennierna så finns det de som gillar det ena…och de som gillar det andra…och alla har de rätt!!!
Nu får det räcka för i kväll!!! Klockan har hunnit bli 00.50!!! En fortsättning i någon form följer de närmaste dagarna!!!
Återigen: Tack för allt stöd!!!
Micke
Popularity: 16% [?]
Permalink
08.24.06
Posted in Min blogg
at 12:31 am
I kväll sprang klockan i väg ordentligt innan jag hann med att börja peta på tangentbordet…peta, ja det är väl ungefär så det känns just nu! Full av entusiasm, men med blytunga armar och en helt tom mage… Nåja, vi kör på med en lite allmänt hållen krönika idag…Ingen musik, inga tokar, ingen film, ja kanske rent av inget annat än ett försök att beskriva vad som kan ske bakom fasaden…
Nu startar vi!!!
Ett bra exempel på att det ögat ser inte alltid behöver vara det som egentligen är, är att många tror att min närvaro i butiken helt och hållet beror på att det ALLTID är just precis det jag vill…
Ofta…ja visst! NÄSTAN alltid så är det så…jag känner mig som en väldigt priviligerad människa under större delen av min arbetsdag…Trevliga människomöten, en arbetsmiljö som jag själv kan påverka (även om jag inte är så bra på att göra det) och fri tillgång till arbetsmusik i bakgrunden,
(även om det bara är sisådär 8 plattor jag brukar variera emellan)…Bara det att få arbeta med musik är egentligen helt otroligt!
MEN!.När det är 30 grader varmt ute och 35 grader inne i butiken, Niklas är på semester, matlåda från Helens Sushi mellan kunder till lunch,
kunder utan paus i 7 timmar i sträck…så kan det kanske kännas lite, lite surt att då få höra: “VA!!! Tycker du att det är jobbigt? Men det här är ju ditt liv ju! Du är ju här jämt ju!”
Tro det eller ej! En kanondag i Juli! Som jag skrev tidigare ungefär 30 grader varmt ute, 35 grader i butiken, gatan fylld med glada brunbrända människor, Jazz och Bluesfestival på Skeppsholmen!!! Nej, jag måste nog krossa en myt där! Jag skulle MYCKET hellre vara ledig en sån dag än att sitta och svettas i butiken 12 timmar…Saken är den att även i min värld så är det omständigheterna som styr…
Jobbet måste göras! Löner, skatter, hyror, fakturor måste betalas även om har en skivbörs…Därav, JA, jag älskar mitt jobb, MEN om ni ser mig sitta bakom disken 23.30 en sommarkväll så beror det troligtvis på att jag har inpiskat mycket att göra just då!!! Jag kanske tycker att det är O.K….men det måste inte alltid vara just det som jag skulle vilja göra just då!!!
Vissa dagar så kan det bli tunt med de där 2-3 minuterna som behövs när INGENTING händer…Sånt som kan vara mirakelgörande…Att kunna titta upp i taket och tänka på…jaa ingenting…!
Självklart så är jag väldigt glad över att vi har att göra i stort sett hela tiden… men varje dag så känner jag minst ett par gånger; “NEJ, nu vill jag härifrån ett par minuter!!!
Som tur är så erbjuder tillvaron dock tillfälle till ett par små tjuvpauser då och då…
Att vara tvungen att gå till kassaservice för att betala räkningar kan bli eftermiddagens höjdpunkt!!! Köpa glödlampa på färghandeln! Oj, inget skurmedel kvar! Kvickt i väg till Konsum!!! Dessa små oaser i tillvaron upplever jag ofta som helt underbara…10 minuter utan en fråga, utan ett telefonsamtal, utan ett ställningstagande…ren meditation!!!
I dag onsdag så var jag på lokala Svanströms för att få köpa de kassarullar de skulle haft inne redan i måndags…Inte heller i går fanns de inne, vilket ju betydde att i dag så SKULLE dom bara ha kommit!!! Ren naturlag…
Fanns de? Neej…inte i dag heller!!! Men…min primära tanke var faktiskt: “Sjysst…nu får jag ett svepskäl till en Zinkensdamms-promenad i morgon också!!!” (Det känns faktiskt helt O.K. även av den orsaken att de har sån ovanligt trevlig och positiv personal! En uppåt kick bara det!)
För den oinvigde låter detta kanske som att jag nog trots allt inte trivs så där jättebra med det jag gör? Vips så dementerar jag OCH fastslår på en och samma gång med ett:
Jag älskar mitt jobb!!!
Jag älskar dessutom allt stöd som har kommit in till bloggen!!! Tack alla!!!
I morgon kommer en lång Elvis-krönika!!!
Vi ses och hörs!!!
Micke
Popularity: 11% [?]
Permalink
08.22.06
Posted in Min blogg
at 11:12 pm
Understundom i det dagliga livet så får vi väl alla en slags känsla av overklighet…Alltså…när vi inte vet om vi hallucinerar, eller om den vi pratar med är tokig…och om så inte är fallet utifall att det är vi som är tokiga…eller…? Gör jag mig förstådd?
Pang på rödbettan!!!
Titt som tätt så får jag besök av människor - av alla de slag, ung som gammal, fattig som rik, snäll som elak - i butiken som kommer för att göra sig av med grejor…i stället för att köra i väg dem direkt till Årstatippen…där de hör hemma…!! Nu pratar vi RENA sopor och inget annat. Skivor utan fodral…fodral utan skivor…skitiga veckotidningar från 80-talet (Motormagazinet och dyl.) utan omslag…heminspelade kassettband utan askar, skivspelare som inte fungerar, mm, mm…
Åren i butik har lärt mig att enda sättet att hantera dylika situationer är att BLÅNOBBA, inte ens börja förhandla…för det finns inget att förhandla om…Sopor är sopor och stjäl bara tid och energi!!!
Trots det så blir motreaktionen ofta den här:
“Jo…jag förstår att det inte är så värst mycket att ha…jag tog en liten rövare…jag tänkte att du
kanske har nåt utrymme där du kan ställa sånt här…du förstår, jag har ju inte plats längre i mitt garage…”
“Nej tack!” säger jag då. “Det blir bara en massa extra jobb för mig, och det kan jag lika gärna vara utan!!!”
Inte alltid…men ganska ofta så kommer en sista replik:
“Jaha…men en hundring har du väl rå` me`!?”
Mmmmm….och då blir vi som en brevlåda igen…
Sopor som jag inte bett om, inte vill ha, som redan tar upp plats i butiken förväntas jag alltså BETALA för!!! Varför? Ja säg det…det omvända vore väl ändå mer logiskt…att jag får betalt för att köra till tippen…eller hur!
Det är alltså HÄR som den där svårdefinierbara
känslan av overklighet dyker upp…alla gamla regler, ramar och mallar är helt plötsligt puts väck…de kan inte längre hjälpa en…
Nå väl, tillbaka till sopkartongerna!
Nu tar vi ett litet tankeexperiment! Säg att jag tio gånger om dan skulle betala en hundring för sånt som jag ändå bara senare kommer att slänga…Det blir tusen kronor om dan…då vi har öppet 365 dar om året så blir det följaktligen summa summarum 365 000 kronor på ett år, och då butiken finns till sen 10 år tillbaka så skulle slutsumman stanna på hiskliga 3 650 000 kronor,
till dags dato…
Min väninna Maggie sålde häromdan sin underbara
lägenhet med centralt läge för 2 800 000 kronor…
Jag törs då knappt tänka på vad man skulle kunna få för mina ev. 3 650 000…i stället för att kånka kartonger till Årstatippen…
Nu faller ju det här på att jag inte skulle ha 1 000
kronor om dan över till att sponsra skräphanteringen…
om det nu var nån som trodde det…Tanken blir ändå lätt fantasieggande…hur något lite futtigt kan bli så stort med tiden…
Tänk då!!! OM vi flörtar med en ny person varje dag, hur många blir inte det på 10 år…?
OM vi sen säger EN positiv sak till en helt främmande person en gång om dan. hur mycket positivt blir då inte sagt på 10 år…?
OCH…om vi sen tänker oss att vi ska göra inte EN, utan kanske TIO goda gärningar om dan i 10 år…
…ja, då så kanske det blir jag som står och köper in de där 10 sopkartongerna om dan då till slut i alla fall då…så var vi tillbaks där vi började ändå i alla fall…
Ha det bra alla!
Tack för ert stöd!!!
En flört om dan var det!!!
Micke
Popularity: 14% [?]
Permalink
08.21.06
Posted in Min blogg
at 11:31 pm
Jaha…då var vi här då…En vecka sen den första krönikan på bloggen!
Och…det hela har visat sig vara mycket,mycket roligare än jag ens hade kunnat ana från början!
TACK alla ni som har stöttat med kommentarer via “comments”! Oerhört kul att läsa! Inom kort ska jag besvara samtliga, jag lovar…
TACK underbara, härliga Mia som har lagt upp bloggen, visat mig hur den fungerar och ställt upp som s.k. support c:a tre gånger om dan! (Ha det
bra på din resa, vet bara inte hur det här ska kunna fortleva utan dig!!!)
Hur som helst! Inget här i världen kommer av sig självt! Inte heller mina krönikor! Dessutom har min stegrande entusiasm fått till följd att det som kostade en del 14 aug kostade 3 gånger så mycket 20 aug! Kostade? Kostade vadå? Jo, TID!
Sanningen är att den tid jag lagt ner de sista dagarna INTE är möjlig att hålla i fortsättningen!
Affären kräver sin tribut! Jag MÅSTE begränsa mig,
mao tygla min entusiasm!!!
Men, vi får väl se! Fortsätter jag att få samma feedback som jag fått hitills så vet man aldrig…
Alltnog: därav en kortkrönika idag!
I höstas (2005).
Min kompis Pelle, som bor runt hörnet, slår en signal vid elva-snåret på kvällen till butiken där jag i vanlig ordning fortfarande sitter kvar och pular med än det ena, än det andra!
“Bomma igen och kom över! Jag har några bira hemma!”
Självklart så gjorde jag som han sa, så 10 minuter senare så var jag vid hans dörr och ringde på!
Dörren öppnas och jag möts av en mycket entusiastisk Pelle!
Jag fick knappt av mig skorna innan han drog ut mig till köket där en bergssprängare stod!
“Lyssna! Lyssna!” ropade han “Det är ju suveränt!!! Det är ju helt otroligt!”
Lyssnade gjorde jag och hörde direkt att det var en gammal favoritgrupp till oss båda: Tages!!!
Närmaste timmen stod vi i köket och drack öl och lyssnade på den ena Tages-triumfen efter den andra! “Crazy ´bout My Baby”, “In my dreams”,
“I´m Going Out” o.s.v. Himmelskt! Vi diggade och sjöng med i varje refräng och konstaterade samstämmigt att det här, det ÄR Sveriges bästa band genom tiderna!!!
Harmonin kom av sig för en stund av ett kort mobilsamtal från Pelles kompis Ernesto…
“Spanjoren är på ingång!” löd Pelles korta summering…
På igen med bandspelaren och tillbaka till “She`s Having a Baby Now” och ännu mera öl, tills en abrupt dörrsignal stör lycksaligheten…
“Tjena gubbar!”
In kommer Ernesto med sin polare, ingen av dom helt nykter, dock ingen heller direkt full…2-3 öl innanför västarna, inte mer än så…
“Tjena grabbar! säger Ernesto glatt. Vad pysslar ni med då? Lyssnar på musik. Vad är det som ni lyssnar ni på?”
“Vi, svarar Pelle med vurm i rösten, vi lyssnar på Tages! Fy f-n vad bra det är!”
svarade Pelle med stor vurm i rösten…
“Jaha, Tages…” svarade Ernesto med lite klentrogen röst. “Jo…dom var väl rätt så bra, sådär…ibland kanske…jag vet inte riktigt…njaaa…Förresten: Jag köpte en ny platta idag, en bootleg med Grateful Dead. Riktigt, riktigt bra faktiskt.”
Scenen bytte hastigt skepnad! Pelles glada uppsyn byttes blixtsnabbt ut mot en djupt förolämpad grimasch! Vredgat stängde han av bandaren och utbrast full av harm:
“Alltså! Här lyssnar vi på Tages! Och så börjar du prata om Grateful Dead!!! Världens genom tiderna sämsta dj-a band!!!”
Jo…kvällen slutade ju inte där, men den tog en ny riktning…Affekterade högljudda risposter, inte speciellt värformulerade teorier om vilka som EGENTLIGEN är sämst, blandat med tillmälen om att än den ena en den andre är dum i huvet och aldrig har begripit nåt om musik, osv.
För att summera allt som sades så skulle jag behöva en hel vecka…och det känns väl lite överarbetat…
Jag avslutar i stället med en läsarfråga:
Är Tages bättre än Grateful Dead?
Svara via “comments” här under!
Micke
Popularity: 85% [?]
Permalink
Loading ...
