05.28.18

Vändningen del 2

Posted in Min blogg at 12:47 am

Vändningen – del 2.

OBS! Det här kapitlet ska läsas efter att ha läst del 1.

——————————————————————————————————————————————————————————————-
Jodå, precis så var det. När det kändes som att loppet i stort redan var kört så slängdes utan förvarning utifrån mörkret en livlina rakt ner i knät på mig – och lyckligtvis hade jag vett nog att greppa tag i den och hålla om den hårt innan den gled mig ur händerna.
Jag förstår att jag får det att låta som om det var något alldeles extra det som inträffade, men det är nog ingen överdrift att säga att det var så det var.
Upprinnelsen till det hela var däremot tämligen odramatisk. Tja – faktiskt inte mer spännande än att en junikväll när jag stod och plockade lite bakom disken så klev en ung tjej in i butiken.
Inget märkligt alls, sånt händer ju hela tiden.
Tjejen som kom in bar på ett vänligt ansikte snyggt inramat av ett axellångt, lätt självlockigt cendréfärgat hår. Rätt söt faktiskt.
Redan vid tröskeln fick jag ett bra intryck av henne. Hennes väsen utstrålade dessutom både lugn och harmoni.
Bra vibbar från start.

Med bestämda steg gick hon fram till disken och presenterade sig som Magdalena, därpå gick hon pang på med att berätta att hon jobbade på SVT och just nu höll på med en kommande programserie med arbetsnamnet ”I Huvudet På Stockholm”. Serien skulle sändas på kvällstid i augusti senare på året.

Jaha – det lät ju onekligen kul, tänkte jag.

Varje program skulle ha kortare inslag om udda företeelser i Stockholm. Det kunde vara en glasblåsare i Gamla Stan eller en nittioårig cirkuslärare i Midsommarkransen, det viktiga var av det rörde sig om något lite utanför det vanliga.

Rolig idé, tyckte jag, samtidigt undrade jag ändå vad det här rörde mig.

Obekymrad över mina funderingar fortsatte Magdalena med att hon bodde på Reimersholme och på väg hem från jobbet på kvällarna hade hon fascinerat noterat mina sena och flitiga arbetstimmar. Lite halvskruvat, tyckte hon, men onekligen rätt häftigt – en skivbutik som har öppet till midnatt sju dar i veckan året runt hittar man ju inte i varje kvarter precis.

Helt rätt, tänkte jag, men – det visste jag ju redan.
Lite lätt började jag också undra över var min plats befann sig i det här pusslet.

Den detaljen behövde jag inte vänta alltför länge på att få veta. Efter de inledande förklaringarna frågade Magdalena utan omsvep och med en brutal uppriktighet om jag måhända skulle ha lust att vara med i ett av de här inslagen.

Jaha.

Jaha.

Jaha, det undrade hon…

Det var dit hon ville komma.

Okej…

Halvt groggy av hammarslaget jag just fått i nacken fick jag inte fram ett ord men genom dimman i skallen hörde jag från andra sidan disken Magdalena berätta att hon nån dag tidigare hade lagt fram sin idé för de produktionsansvariga som rakt av hade gett henne tummen upp. Ett inslag om en nörd i en dammig skivbutik som är öppen snudd på dygnet runt vore ju helt kanon hade de sagt.
Sju minuter långt planerades inslaget bli och det skulle sändas klockan åtta på kvällen en tisdag i augusti. Tanken var att Magdalena och jag skulle sitta inne i butiken och småchilla lite om mig och min vardag. Det skulle bli fritt fram för mig att lätta på hjärtat och prata om precis vad som helst om mig själv, butiken och min verksamhet. I efterhand skulle allt sen klippas ner till de där sju minuterna.
Så – ville jag ställa upp?

Jaha, ja det lät ju kul, men…
…suck…

Jag pausar kort och summerar vad som just inträffat – en ljum junikväll kommer en ungtjej in i butiken helt oanmäld. Efter att ha presenterat sig undrar hon om jag vill vara med i ett TV-program i SVT på bästa sändningstid för att prata om mig själv och min butik.

Okej.

När jag hyfsat lyckats samla tankarna tyckte jag ändå såklart att det jag precis fått höra lät helt sanslöst. Bortsett från att det så där i största allmänhet lät helt enormt så borde väl rimligtvis antalet människor som kände till min butik efter det hundradubblas.
Vilken grej.
Precis som det kändes som att det bara var lägga på locket över hela verksamheten så rullar den här prylen in över tröskeln. Och det var dessutom något som jag inte ens i mina vildaste fantasier hade kunnat klura ut.
Helt sanslöst.

Men, tro det eller ej, både små och stora tvivel dök upp i stort sett direkt. Alltså – var jag, mitt petande och plockande om dagar och kvällar och mitt lilla krypin med allt sitt oorganiserade kaos på gränsen till både kollaps och konkurs verkligen värda en sån här uppmärksamhet? Skulle ynkliga jag kunna klara av att fylla ut den här kostymen som nån tydligen ville sätta på mig? Seriöst – fanns det verkligen folk som ville ligga och mysa i sin tv-soffa en skön sommarkväll och höra mig stå och pladdra fritt om vad jag sysslar med om dagarna?
Vem vad då – vem fan skulle vara intresserad av det??
Det fanns nog en inte helt försumbar risk för total pannkaka. Tänk om jag när vi väl kom till skott bara skulle stå och stamma framför kameran och inte få fram ett vettigt ord? Tittarna skulle nog undra över i vilket källarförråd man hade hittat mig. Visioner som att folk dagarna efteråt på gatan skulle stå och peka på mig och skratta åt Hornstullstoken som just gjort bort sig totalt i rutan inför hela svenska folket började snurra runt i huvudet.
Och om det nu ändå mot alla odds skulle bli ett skapligt inslag – vad skulle i så fall mina konkurrenter runt om i stan som kämpat bra mycket längre än mig säga? Jag såg framför mig hur de satt hemma i soffan och gnisslade tänderna av ilska för att jag och inte de blivit föremål för en sån exponering. Skulle deras illvilja väga tyngre än en ökad exponering?

Självklart svarade jag ändå ja – allt annat hade varit tjänstefel. Något alternativ fanns inte. Allt logiskt tänkande bara skrek att det bara var att kasta tärningen, i annat fall skulle jag ha ångrat mig under resten av mitt liv.
Magdalena sprack upp i ett brett leende även om jag tror att hon redan från början nog listat ut vad jag skulle svara.
Snabbt halade hon fram en anteckningsbok och började plocka mig på lite uppgifter – typ när jag öppnade butiken, var jag går äter dagens lunch och liknande.
Klar med utfrågandet smällde Magdalena ihop anteckningsblocket. Förr stunden verkade hon nöjd. Snart skulle Magdalena dock titta in igen med närmare detaljer om datum för filmningen. Efter det sa hon hej och gled sen ut i försommarkvällen…

Visserligen var det några kunder kvar inne i butiken men just då kände jag mig ändå väldigt ensam med alla mina tankar och funderingar. Jag hade inte en aning om hur jag skulle tackla det som just ramlat över mig – allt kändes bara helt bisarrt.
Gigantiskt, fantastiskt, helt otroligt och allt det där – men samtidigt ruggigt kusligt.
Alltså – varför jag, varför hade hon gått in till just mig? Det fanns ju runt en miljon människor att välja bland i den här staden, nån mer spännande än mig borde de väl ändå kunna hitta tyckte jag. Var det kanske till och med så illa att hon i själva verket gått in i fel butik? Egentligen var det kanske Little Shop Of Records som hon skulle gått in till men så gick hon fel och hamnade inne hos mig av misstag?
Långsamt började jag undra över vad det var för nåt ruggigt diffust som jag höll på att luras in i?

Men vänta nu – vad i hela Östergötland var det här för ett vansinne?!
Tjugo minuter tidigare hade jag varit på ta repet-nivå över att så få visste att jag fanns till och när nu en megaradikal möjlighet kom för att ändra på hela helvetet så skakade jag klentroget på huvudet och tittade ner i golvet – full av tvivel på mig själv.
Helt galet. Det var självfallet bara att åka med nu när den här helt osannolika möjligheten bredde ut sig framför mig och väntade på att jag skulle haka på.
Och just det – här var den, den där livlinan som jag hade väntat på så länge. Det var väl egentligen bara att ödmjukt böja på nacken, knäppa händerna och tacka för det som alldeles innan hade hänt.

Nåja, nu hade jag ju ändå sagt ja, så det fanns egentligen inte mycket kvar att grubbla över. Det var bara att göra det maximalt bästa av den här chansen, bara att dra järnet.

Men…även om jag morsade upp mig lite grann så lyckades jag ändå inte helt jaga bort tvivlen som huserade uppe i skallen.
Återigen – vem skulle jubla över att sitta i sin fåtölj en fin sommarkväll och titta på mig när jag håller hov?
Ja, vem skulle det vara?

(fortsättning följer…)

Popularity: 2% [?]

05.17.18

Vändpunkten

Posted in Min blogg at 1:07 am

Runt försommaren 1998 började jag på allvar ifrågasätta poängen med att fortsätta att sitta och uggla i mitt gulmålade lilla akvarium på Långholmsgatan. Inte så underligt kanske, sen starten ett och ett halvt år tidigare hade jag haft en resa nästan uteslutande i motvind, röda siffror hade dominerat vid nästan varje månadssummering. Mickes var vid det laget en långt ifrån etablerad inrättning och snålblåsiga dagar i januari eller februari kunde det vara helt tom på köphungriga själar nån timme i sträck. Dagskassorna blev därefter också. Betalningen på de löpande räkningarna blev jag så illa tvungen att förhala allt vad jag bara kunde. Det tog inte lång tid innan jag kände till namnen på de flesta inkassobyråer vi har här i landet. Skulder till kompisar, som innan jag sparkade igång hyggligt ställt upp med lån, hade inte minskat många hundralappar. Deras tålamod och fortsatta förtroende var nästan värt Nobels fredspris. Kosing över till nåt för mig själv kunde jag nog bara hitta i nån fantasivärld.
Visst kom det in en och annan rolig platta då och då, sådana där små löneförmåner som ibland kan få ens vardag att få en antydan till guldkant – men, jag hade helt enkelt inte råd att peta undan sånt som jag kunde sälja för pengar.
Det där låter väl knappast som nån höjdare – och se det var det inte heller.

Jodå, klart att jag på förhand varit beredd på att det här med att öppna eget skulle bli tufft, ingen med erfarenhet hade heller berättat något annat för mig. Den biten hade redan innan start funnits med i kalkylen. Nu började jag ändå på allvar ifrågasätta om det verkligen var värt all denna djävulska uppoffring. Den aldrig vilande jakten på pengar och det otänkbara i att vara ledig mer än någon dag här och där började tära rejält på min kampvilja.

Länge hade jag med en dåres inbilskhet intalat mig själv att läget inom inte alltför lång tid ändå skulle vara helt okej. Fixade jag bara att kavla upp ärmarna en liten, liten bit till och lyckades med att ställa ut aningens lite mer plattor än jag redan gjorde skulle alla skulder och irriterande surdegar nog kunna vara avbockade redan vid det kommande månadsskiftet.
Det borde gå, bara mars gick över i april eller april blev maj. Eller…möjligtvis att maj förvandlades till juni.
Efter det skulle nog allt se bra ut.
Jag såg rejält fram emot att snart kunna luta mig tillbaka i fåtöljen och kunna coola ner lite om än bara för en dag eller två.
Det skulle bli riktigt skönt.

Men inte blev det så inte.
Vid slutet på varje månad var det där förbannade underskottet minst lika stort som trettio dar tidigare. Och så fortsatte det – månad efter månad.
Den där vaga känslan att stå i tillvaron och stampa på samma fläck och inte lyckas ta sig därifrån fick en konkret innebörd i mitt liv.
Långsamt började en obehaglig känsla av att det kanske aldrig skulle bli bättre än så här krypa på mig.

Ändå tyckte jag att jag jobbade nästan jämnt. Sju dar i veckan stod jag där långt in på sena kvällstimmarna och prismärkte allt av skivor, tidningar och VHS-filmer som jag köpt in tidigare på dan. Mitt prekära läge piskade mig att få det nyss inköpta ut i butiken samma kväll, utlagda pengar skulle omgående in igen.

Att köpa in allt av värde som jag blev erbjuden var inte så lätt det heller. I riktigt kärva lägen när en säljare utan förvarning gled in i butiken med ett kanonparti plattor som jag med ett snabbt ögonkast förstod att jag bara måste få in, och jag bara hade nån hundring i kassalådan, försökte jag alltid att trixa så långt jag bara kunde. Oftast kom jag med upplägg som att ge killen allt jag hade i kassalådan som handpenning och betala resten nästa vecka. För det mesta funkade det – det tillhörde som tur var det ovanliga att säljaren vände på klacken, tog sina prylar och drog iväg.
Denna ambitiösa, men samtidigt rätt krävande inställning, gav glädjande nog snabba resultat. Redan första tiden fick jag från nyfikna flanörer som snubblade in höra att det var en riktigt sjysst liten bod jag stod i med hel del intressanta prylar i lådor och hyllor.
Fina och värmande ord som rejält förgyllde just den eftermiddan eller kvällen – men vänlighet kunde jag varken äta till middag eller fixa hyran med.
För vad hjälpte uppmuntrande ord när betalande kunder under dagar med spöregn från morgon till kväll kunde räknas på ena handens fingrar?
Inget alls såklart.
Det stora kruxet var att min butik Mickes försommaren 1998 efter ett och ett halvt års öppethållande fortfarande var obekant faktor hos allmänheten. Konsekvensen var busenkel – det kom inte tillräckligt med folk till butiken och utan tillräckligt med folk blev det heller inte tillräckligt med pengar.
Det var där skon klämde – och klämde rejält.
Onekligen rätt frustrerande.
Det var ungefär som att under några år i detalj planera att gå pilgrimsleden Santiago de Compostela och sen – ”da-da-da-daa” – när den stora dagen väl är inne så har man inte pengar ens till ett par vandrarkängor än mindre till flygresan dit.
Det var inte utan att jag ibland tyckte mig ha en dumstrut på huvudet om dagarna.

Jodå, det hade ju till min stora glädje svängt ordentligt när första sommaren kom och drog med sig en mängd turister på väg till Långholmen eller vanliga vardagsflanörer som yrvaket tittade upp från sina jordkällare.
Underbart är kort heter det, även så den gången för bara nån månad senare blev det en ny kulen höst med en återgång till dagskassor som alltför ofta låg långt under vad jag behövde för att tycka att det hela var värst roligt.

Nej – den första tiden i butiken var en prövningarnas tid. Ibland kändes det som att jag hamnat mitt i det där berömda sållet som skiljer agnarna från vetet.

Det som fick mig att fortsätta att hålla näsan över vattenytan var mest min inpiskade envishet. Som tidigare sagt – inställningen var att allt av skivor och tidningar som jag köpt in under dagens lopp samma kväll skulle ut i butiken prismärkt och klart. Fattades det sen en hundring till en blytung räkning som jag var alldeles på tok för sen med så höll jag tålmodigt öppet tills lappen trillade in om jag så fick sitta och häcka till midnatt.
Stans främste skivhandlaren var jag absolut inte just då, men få kunde nog mäta sig med min ihärdighet – latmasken led jag definitivt inte av.
Förhoppningen om att dagen då verksamheten skulle kravla upp ett pinnhål låg och lurade precis runt hörnet – den levde jag tungt på.

Till slut började ändå en viss resignation göra sig gällande. Hade jag ännu inte kommit på torr mark fanns det väl ingen garanti alls för att jag någonsin skulle göra det, tänkte jag.
Tankar på att helt sonika fasa ut allting – skippa alla kommande inköp, rea ut rubbet i butiken, göra mig av med lokalen och sen tacka omvärlden för två års livserfarenhet – började poppa upp i huvudet allt oftare. För vad då – vad var det för mening med att fortsätta att klamra sig fast vid nån knasig förhoppning om nåt som troligtvis ändå aldrig skulle bli verklighet?
Det var inte utan att gallren för fönstren, vars tänkta funktion är att hindra bovar för att ta sig in i butiken, började kännas som något som närmast hindrade mig från att ta mig därifrån.
Ganska precis så kändes det i mina mörkaste stunder.

Men tänk – just då, efter mörkrets inbrott och utan att jag hade en susning om det, så gick det på gatan utanför, tyst och tankfullt, nånting som väldigt snart skulle komma att bli min efterlängtade livlina.

(Fortsättning följer i nästa kapitel som kommer mycket snart…)

Popularity: 2% [?]

02.19.18

Prins Valiant

Posted in Min blogg at 4:01 pm

Ett kapitel i den här boken har jag vikt åt en historia med en äldre herre i huvudrollen. Bengt hette han, en nybliven pensionär som med sin hustru bodde i kvarteren när jag öppnade min butik.

Nästan omgående efter att jag sparkat igång min verksamhet tittade Bengt in, det var så jag lärde känna honom. Redan vid hans första besök kände jag att det här var en genuint vänlig människa. Bengt hade ett otvunget och avspänt sätt som spred glädje omkring sig så fort han satte sin fot in i butiken – en godmodig människa med stor självtillit och ett behagligt inre lugn.
Till utseendet var Bengt lustigt nog frapperande lik Ian Wachtmeister – till en början undrade jag faktiskt på fullaste allvar om det ändå inte var han. Alltså – om ni hoppar över det vimsiga med Wachtmeister och istället tänker på dennes charmerande leende och lägger till en klanderfritt struken kostym, nyputsade svarta promenadskor och en hatt som vilken karl som helst skulle bära med stolthet – så har ni fått en hyfsad bild av hur den här mannen såg ut.
Bengt var vid sina besök nästan alltid i sällskap av sin hustru som var precis lika elegant som han själv. Hon tog dock oftast på sig en passiv roll vid dörren i väntan på att de skulle gå igen.

Det som gjorde Bengt värdig ett helt kapitel i min bok grundar sig dock uteslutande på något helt annat – nämligen dennes gränslösa hängivenhet för den tecknade serien Prins Valiant.
Prins Valiant? Just det – den där serien om prinsen från Thule vid Norges kust vars familj flydde till England där Valiant med tiden kom att bli en av riddarna vid kung Arturs hov i slottet Camelot. Den seriefiguren är nog de flesta av er på nåt sätt bekant med.
Efter att Prins Valiant hade gått som följetong i svenska veckotidningar från femtiotalet och framåt började serieförlaget Semic att ge ut Prins Valiant i albumform i början av sjuttiotalet. Intentionen var att i fyrtio volymer ge ut allt material som upphovsmakaren Hal Foster producerat. Snöpligt nog havererade projektet halvvägs i mitten av åttiotalet.
1991 kavlade dock gubbarna på Carlsen förlag upp ärmarna – i en nyredigerad och betydligt snyggare utgåva började man ge ut serien igen från allra första början.
Även här var siktet inställt på att i kronologisk ordning ge ut alla fyrtio album. Drygt ett decennium skissade man på att det skulle ta och självklart fanns risken med ett så pass ambitiöst projekt att allt skulle köra ner i diket även den här gången.
Bengt var en av de som stenhårt höll tummarna för att det absolut inte skulle bli så. Han hade följt Prins Valiant ända sedan den gick som följetong på femtiotalet i veckotidningen Saxons och omgående blivit som förhäxad av den svarthårige prinsens brokiga äventyr bland riddare, trollkarlar, monster och undersköna damer. Vid ett tillfälle kom Bengt med några gamla pärmar där han omsorgsfullt häftat in urklippta sidor från Saxons från femtio- och sextiotalet. Det var med ett barns entusiasm han visade upp vad han hade plockat med sig.

På sjuttiotalet hade Bengt euforiskt följt det första försöket att ge ut den kompletta serien för att sen bli lika besviken som många andra när det havererade. När det nu gjordes ett nytt utgivningsförsök ville han till vart pris att det nu skulle gå i mål. De första albumen i serien hade han köpt i andra butiker men efter att jag dykt upp precis runt hörnet bestämde Bengt på fläcken att jag skulle bli hans Prins Valiant-leverantör. På den tiden tog jag hem nysläppta seriealbum från en grossist så det var inga problem alls med det från min sida.
Under tio års tid köpte sen Bengt varje nytt album hos mig så fort som det kom ut. Mellan varven kom han in för att kolla om jag hört något om kommande utgivningsdatum.

Åren kom och gick och det verkade, trots en lite hackande utgivning, som att projektet med att ge ut komplett Prins Valiant skulle gå vägen den här gången.
Något hände dock som höll på att välta hela ekipaget fast från ett helt annat håll – Bengt blev allvarligt sjuk.
Först fick han en hjärtinfarkt, något som inom kort följdes av fler liknande tillbud. Jag hade såklart inte tillgång till Bengts sjukjournal och min minnesbild har bleknat så jag kommer inte ihåg vad förutom hjärtat han drabbades av men dålig var han, rejält dålig dessutom. De sista två åren gick han med slangar fästade på en rullator. Att Bengts dagar var räknade stod bortom tvivel – trots det utmärkta humör han alltid var klädd var gång då han ropade på mig i dörröppningen när han och hans hustru gick förbi.
Bortsett från det goda humöret var det en annan sak som aldrig svek honom – den ohejdbara vurmen för Prins Valiant. I Bengts värld var det redan bestämt – han skulle hänga kvar ända tills det sista albumet i serien var utgivet. Så var det bara. Inga vedermödor i världen skulle få ändra på det.

Sakta men säkert närmade sig utgivningen faktiskt en grand finale. Nummer trettiosju kom, även så trettioåtta som i sin tur följdes av trettionio.
Bengt, för var gång allt skröpligare, fortsatte allt till trots att köpa sina album samma dag som jag fick in dem. Varje gång möttes jag av ett stort, hjärtligt leende och orden: ”Jag bara ska hänga med till sista albumet. Får jag bara göra det så är jag nöjd.”

Så efter år av förväntan – någon gång på sommaren 2007 – så var dagen D inne. Det sista albumet, nummer fyrtio, skulle släppas och samma dag som jag fick leveransen var Bengt på plats. Oerhört tärd och tungt märkt av sin sjukdom kom den trots allt som hänt fortfarande så stolte Bengt med sina slangar fästade på kroppen – stöttad av rullatorn, sin hustru och en obändig vilja. Det fanns inte en chans för Bengt att ta sig de två trappstegen ner till mig så jag fick gå ut på trottoaren – men vad då? Jag gjorde det med den avundsvärda äran att få överlämna det avslutande albumet i serien om Prins Valiant från Thule till den människa som på den här jorden var allra mest förtjänt av att få det i sin hand.
Att han inte fixade att komma in i butiken var inget som på nåt sätt inskränkte på Bengts gränslösa glädje. Den eftermiddan hade han det största leende jag någonsin kom att se i hans ansikte.
”Micke!” brast han ut. ”Äntligen – det är fullbordat! Helt underbart! Ett stort jättetack för allt du gjort mig under den här resan!”
Tja, det var väl inte värst mycket jag hade gjort men självfallet var det riktigt stort för mig att få ha varit med om det här. Den oförfalskade glädje som den dagen klädde Bengts ansikte värmde något alldeles extra.

Det var också den allra sista gången som jag såg Bengt.

Någon vecka senare satt jag på uteserveringen på nyöppnade fiket ”Morsans” på Tobaksspinnargatan och åt frukost. I ögonvrån såg jag att någon kom fram och ställde sig alldeles vid mitt bord. Jag lyfte på blicken och såg att det var en äldre kvinna. Det tog en sekund – sen kände jag igen Bengts hustru.
”Hej…” sa jag lite avvaktande då jag förstod att det var något som hon ville säga. På den närmast plågade uppsynen förstod jag att något allvarligt hade hänt.
”Vet du – Bengt gick bort bara en vecka efter att han fått det sista albumet!” fick hon fram med pressad röst.
Ja att Bengt inte hade långt kvar var helt uppenbart för alla som såg honom mot slutet, men att hans bortgång skulle tajma in så med den sista Prins Valiant – det lät ju närmast övernaturligt.
Både paff och ställd av det jag fick höra fick jag bara ur mig några pliktskyldiga fraser om hur mycket jag under åren uppskattat Bengt som människa och hans besök i butiken. Mer än så blev det inte – men det fanns kanske inte så mycket mer att säga. Det viktiga hade ändå Bengts hustru redan sagt – hennes make hade fått sitt Prins Valiant-album, nöjd hade han sen somnat in…

Alltför stora växlar ska vi kanske ändå inte dra på det här.
Jag tvivlar inte en sekund på att Bengt älskade sina närmaste över allt annat – mer än någon tecknad serie som helst här på jorden. Utan hustrun vid sin sida hade han säkerligen gått bort långt, långt innan, Prins Valiant var nog bara ett litet halmstrå som han kunde famla efter ett litet tag. Men halmstrået fanns där – och det är nog inte helt otänkbart att det höll Bengt vid liv ett kort tag till. Så – kanske hade han lämnat oss en vecka, tio dar tidigare utan Valiant. Istället blev det nu som det blev – kanske.

En människas bortgång är självfallet alltid tragiskt – men visst fanns det även ett korn av skönhet i den här historien. Sista pusselbiten var på plats – sen kunde Bengt gå.
Och Bengt – om du bara visste hur stolt jag är att jag kunde hjälpa dig med det.

Popularity: 4% [?]

02.11.18

Utlånade plattor som dyker upp där man kanske minst anade att man skulle hitta

Posted in Min blogg at 2:26 am

Under min gymnasietid i början av sjuttiotalet fanns det på Barnhusgatan, tvärgata till Drottninggatan, en skivbutik med namnet Early Bird. Den drevs av Björne, en kille runt tjugofem som lustigt nog påminde en hel del om Mark Woolman från sextiotalsgruppen Turtles. Förutom att kränga vax lirade Björne även munspel i sitt bluesband Grizzly.

Early Bird, belägen en halvtrappa ner i en liten källarlokal, kort efter jag upptäckt den ett riktigt vattenhål för mig. Inredningen gick inte att klaga på – det var snyggt ihopsnickrade backar, en soft spotlightbelysning samt väggar täckta med inramade fotografier och gamla konsertaffischer. En skön fåtölj placerad mitt i lokalen fullbordade skapelsen.
Nja…det skulle väl ha varit en läskautomat också så hade det varit som att komma halvvägs till himlen.
Idag kanske jag inte skulle varit lika imponerad men för mig var Early Bird precis som jag ville att en skivbutik skulle vara.
Sortimentet föll mig också helt på läppen. Mycket kretsade kring den progressiva jazz-rocken från England och USA som jag precis börjat lyssna på – band som Mahavishnu, Return To Forever och Colosseum förekom rikligt i lådorna på Early Bird. Så, jo, det blev det åtskilligt med ihjälslagen tid där, både efter plugget – och när jag skolkade.

Men om det nu bodde entusiasm i överflöd inom mig för både lolal och utbud fanns det tyvärr inget överflöd alls på pengar att köpa nåt för. Björne sålde rakt av nya plattor och en obegagnad lp var en kännbar utgift för en gymnasieelev – det blev inte mer än nån skiva någon gång då och då.
Det var ändå alltid lika fantasieggande att bläddra i Early Birds backar för att förhoppningsvis hitta nåt nytt spännande samtidigt som jag pumpade innehavaren på vad han tyckte om olika artister och deras skivkatalog. Björne, i grunden en hyvens kille, var nu inte alltid inne på samma våglängd för det var sällan han visade någon överdriven glädje över min närvaro. Han tyckte nog att jag var rätt jobbig med mina frågor och det snåla lättandet på plånboken. Klart jag förstår det – hans inställning var nog att han stod där om dagarna för att sälja plattor – inte snacka om dem.
Sålde skivor gjorde Björne nog överlag inte så bra för en dag, runt 1977, satt ett anslag vid dörren där det osentimentalt stod att Early Bird skulle bomma veckan därpå och att det nu var utförsäljning på hela sortimentet.
Jaha. Och varför då…? undrade jag.
”Äh – det är ingen mening att hålla på längre” suckade Björne kortfattat när jag frågade varför han kastat in handduken. Men visst – hur mysigt det än hade varit och hur sjyssta plattor det än hade funnits där nere så hade det varit svårt för Björne att få folk ner till sin källare. Konkurrensen från butikerna i centrum blev övermäktig.
Den korta tonen i svaret skvallrade inte om nån munter inställning till dikeskörningen. Dagen då Björne öppnade sin butik förverkligade han nog en dröm han burit på väldigt länge, något som gick i kras bara nåt år senare. Förhoppningsvis hittade han lite senare nya stigar att följa i livet. Sist jag hörde något från Björne så bodde han på Gotland.

Med nya gubbar vid rodret fortsatte dock källaren på Barnhusgatan att tjänstgöra som skivbutik – nu som som renodlad börs. De som tog över var Ferenc, Johan och Josef, alla tre från Tullinge där jag själv växt upp. Vi hade en gång gått i samma plugg men då de alla var lite äldre än mig var det inga jag direkt umgåtts med. Jag kände dock väl till alla tre. När jag var tio köpte jag en borrad ollonpistol av Johan och Ferenc, eller ”Ferra”, var känd som ett tungt Jimi Hendrix-fan. Snacket gick att han hängt upp svarta gardiner i fönstret dagen efter efter Hendrix bortgång i september -70.

Innan öppning bytte killarna namn på stället till Nadir. Hade någon frågat mig hade jag nog föreslagit Zenit som en symbol för en strävan uppåt. Zenit är ju den diametrala motsatsen till nadir som betyder maximalt lågt. Men – har man för egna pengar skaffat sig en lokal så får man självfallet kalla stället för precis vad som helst. Ville ägarna att Stockholms nya skivbörs skulle heta Nadir så skulle den såklart göra det.

Greger, en gammal klasskompis, var till skillnad från mig rätt nära polare med besättningen på Nadir. Redan nån dag efter invigningen var han där för att spana in läget.
Efter att kort ha tittat sig omkring och artigt önskat sina polare all lycka till med skivmånglandet började Greger kolla upp vad Nadir hade att erbjuda i sina lådor. Som de flesta startade även de här killarna med plattor från hyllorna därhemma, då det var tre gubbars skivor blev det en del att gå igenom.
Tonvikten på Nadir var lagd på tung tidig sjuttiotalsrock – något som låg Greger nära hjärtat, chansen att hitta sjyssta vax att lägga vantarna på var alltså hyfsat stor och redan i första backen hittade han också några presumtiva köp. När den första lådan avverkats tog han sig raskt över till nästa.
Då hände det.
”Men vad i…!”
Greger ryckte till som hade han fått en elektrisk stöt. Halvvägs in i andra lådan hade han hittat Larry Coryells LP ”Spaces” – och just det ex som han nåt år innan lånat ut till en av Nadir-killarna men aldrig fått tillbaka.
”Jaha, och vad vill det här säga?” undrade han med djupt kränkt ton. ”Greger Åkerström” stod det tydligt textat på omslagets framsida – inte mycket att snacka om.
Missödet skyldes över med att det gått så snabbt innan öppning att killarna bara vräkt ner allt de haft hemma ner i butikens lådor. Och ja, jo…
Efter den pliktskyldiga ursäkten blev det i alla fall en påse att bära hem plattan i.

Några dagar senare fick jag höra den dråpliga historien och skrattade gott. Självfallet hade det inte gjorts med flit men jag tyckte att det var lite väl skevt att starta med att sälja plattor man lånat av polare – nån koll på läget bör man ändå ha – tyckte jag…

Den händelsen hindrade mig inte alls från att titt som tätt ta mig till Nadir för lite skiv-botanisering. Missar kan alla göra och det här var ju i botten helt reko killar, långt från många andra skivhandlares ”coola” jargong. Postjobbet med regelbunden månadslön hade dessutom gett en rejäl skjuts på mitt skivköpande så det lättades på lädret betydligt oftare på Nadir än på Early Bird ett par år tidigare.
Min lilla insats hjälpte dock inte gänget på Barnhusgatan värst mycket, efter bara något år slog även Nadir igen källardörren. Precis som för Björne var det bristen på kunder som återigen satte krokben.
Att driva skivbutik i den lokalen var nog inte lätt.
Även den gången tyckte jag att det var trist då jag hade gillat Nadirs med sin lite ruffigare inredning men ganska ofta med sjyssta prylar i backarna.
Debaclet med den utlånade plattan kunde jag dock aldrig riktigt släppa. För mig var det något över det vanliga – att han hittade sin egen platta till salu i polarnas butik. Även om jag fattade att det var ett misstag så tyckte jag att det var inte så lite ”Pang i bygget” över det.
Då och då drog jag spefullt upp historien med Greger och tyckte var gång att det var lika sanslöst.

Tjugo år kom och gick, sen var det min tur att öppna skivbörs. Inte på Barnhusgatan men väl i Hornstull.
Under första dagarna efter invigning fick även jag nyfikna besök av kompisar som ville se vad jag hittat på. Ganska snart tittade även Greger in.
Efter en kort lyckönskning satte min gamle klasspolare igång med att bläddra i backarna där min gamla skivsamling trängdes. Då han var väl förtrogen med vad jag än gång haft hemma i hyllorna visste Greger att det fanns fyndchanser och satte ivrigt igång med bläddrandet.
För mig var det bara kul att en gammal polare ville köpa några av mina gamla vax. Sånt hedrar, tänkte jag med stolt tuppkam och fortsatte att plocka bakom kassan.

Och så hände då det som inte borde ha hänt.
”Hallå där,”
Helt plötsligt håller Greger en LP i handen som han svänger fram och tillbaka, med en djupt föraktfull min pockar han på min uppmärksamhet.
”Jaha – vad vill det här säga då?”
Plattan han höll i var ”Cookbook” med gruppen Canned Heat och – ja, än sen då?
”Va?” svarade jag fånigt.
Demonstrativt sträckte han fram skivan. Prydligt och snyggt stod namnet Greger Åkerström textat på fodralets framsida.

Oj då…

”Jaha du – göra sig lustig över andra, det går ju bra. Sen gör du utan att blinka samma sak själv!”
Jaha…Nån gång i tidernas begynnelse hade jag tydligen lånat ”Cookbook” och sen aldrig lämnat tillbaka den. När jag körde mina plattor till butiken så gled den sen med av bara farten. Beviset fanns rakt framför ögonen på mig.
Greger garvade hjärtligt. För honom var det riktigt kul att kompisar emellan få trycka dit mig rejält. Han tog inte så allvarligt på det där med skivan men tyckte onekligen att det som hänt var riktigt dråpligt.
Värre för mig som fick stå där med skammen på kinderna. Gjort var gjort och allt mitt gycklande under årens lopp på våra bekantas bekostnad studsade från en sekund till en annan tillbaka rakt i ansiktet på mig. Liknelsen om att skåda flisan i ens nästas öga och glömma bjälken i det egna kändes pinsamt aktuell.
Jaha – bättre än så här är jag alltså inte, tänkte jag.

Den här typen av ego-törnar som poppar upp i affären var gång jag klantat till det och sen vackert får förklara varför det blev som det blev har jag snabbt fått vänja mig vid. Allt som oftast blir det fel – är det inte det ena så är det nåt annat och rätt vad det är så står man där med byxorna nere och löjliga bortförklaringar som bara ytligt har med sanningen att göra gör en bara än mer avklädd.
Jodå – sina tillkortakommanden får man vackert leva med, driver man sen butik så får man man dom titt spm tätt upptryckta rakt i ansiktet. Ska man se nåt positivt i eländet skulle det vara att det är sånt jävelskap man växer av här på jorden.
Drygt två decennier i butik har kanske inte gjort mig till en bättre människa men förhoppningsvis har jag fått små insikter som kanske kan hjälpa mig att nå en bit på vägen.
En hyfsad insikt skulle kanske vara att om man gör sig lustig över andras slarv så får man räkna med att bli rejält utskrattad den dag man gör samma sak själv.

Här skulle det kunna sättas punkt för den här sedelärande historien, men jag lägger till en avslutande knorr.
Den som tog över verksamheten på Barnhusgatan var Bosse som döpte om Nadir till det vitsiga ”Skivix Marknad”. ”Skivix-Bosse” som han snabbt blev kallad i samlarkretsar kom i mitten av åttiotalet att sticka ut ordentligt i Stockholms skivbörsvärld när han proklamerade sin butik som ”garanterat cd-fri”. Just det – när alla andra handlare satsade stenhårt på den nya flugan cd gick Bosse helt mot strömmen och bannlyste konsekvent de ”kretskort” som alla plötsligt skulle byta ut sina gamla lp-plattor mot. Ett anslag vid dörren berättade klart och tydligt hur det låg till. För den som nu missade den detaljen och gjorde det flagranta misstaget att vänligt fråga Bosse var cd-avdelningen fanns blev det en rejäl avhyvling.
”Ja en sak kan jag tala om för dig – i den här lokalen är det garanterat cd-fritt! Det finns ett anslag på dörren om det!” var konsekvent det skoningslösa svaret den aningslöse förstagångs-besökaren fick höra. Det är nog lätt att misstänka att de här människorna illa kvickt lämnade lokalen för att aldrig komma tillbaka. Några undrar kanske än idag vad det var som hände under det korta besöket.
Nej – han gjorde det inte lätt för sig Bosse där han satt i en smått hopplös lokal och med sin ensidiga satsning på de lp-skivor som just då knappt nån ville ha.
Bosse var egentligen en hyvens kille, det gällde bara att närma sig honom när han inte var stressad med annat som just då pockade på hans uppmärksamhet. Frågade man bara Bosse om något han kände till kunde det bli föredrag på både fem och och tjugo minuter.
Med åren blev Bosse en riktig profil i skivsamlarkretsar. Som en svensk Robert Wyatt – med sin pottklippning av håret och det stora yviga skägget – kämpade han för sina ljudideal under drygt tjugo år i konstant ekonomisk motvind på den lilla bakgatan ända fram till sin alldeles för tidiga bortgång.

Men nu kom vi en bit bort från Mickes och tog ett långt skutt fram i tiden. Tillbaks till december -96 i nästa kapitel.

Popularity: 5% [?]

10.25.17

LP-skivor av och med Elvis Presley #61 Recorded Live On Stage In Memphi

Posted in Min blogg at 12:46 am

Jag säger det nu på en gång så att vi redan här har den biten avklarad – i hård konkurrens är Recorded Live on Stage In Memphis från 1974 den bästa liveplatta som artisten Elvis Presley släppte medans han levde.
Bra – då är den saken utagerad.
Nu är jag inte dummare än att jag förstår att det finns delade meningar om den här saken. En del fans tycker kanske att In Person från 1969 är den bästa “liven”, andra håller kanske Madison Square Garden eller Aloha From Hawaii högst.
Full respekt – men frågar ni mig så blir svaret 1974 års Recorded Live On Stage In Memphis. I min bok så står den LPn ett pinnhål över de övriga konsertskivorna.
På Memphis-liven får vi från det första anslaget höra en Elvis som bara tok-älskar det jobb han har. Skivan igenom levererar han till etthundra procent, absolut inget går på autopilot, och han gör det som ingen annan på den här planeten. Förutom sin fenomenala röst har han på den här skivan en ledighet och självklarhet i framförandet av låtarna som är grymt imponerande.
Artisten Elvis Presley var nästan alltid helt outstanding, framför allt live – här är han det i ännu högre grad.

Varför jag tycker som jag gör ska jag försöka förklara härunder.

Presleys karriär var på sjuttiotalet som i en ständig berg- och dalbana. Det gick upp och det gick ner och det gick upp igen. Sommaren och hösten 1973 hade Elvis verkat vara helt ur slag. Flera faktorer spelade in – skilsmässan från Priscilla hade säkerligen en stor del i det hela, helt klart även det ökade intaget av receptbelagda mediciner. Den mentala och fysiska urladdningen i samband med den i januari TV-sända konserten från Hawaii – med konsekvensen typ “vad ska man göra efter det här?” – kan nog också ha gjort sitt till.
I slutet av året började det dock gå åt rätt håll igen. Inspelningarna i december i Stax var avsevärt bättre än de som hade gjorts under sommaren i samma studio. Sejouren i Las Vegas i januari/februari 1974 hade också av de flesta bedömts som en klar uppryckning mot tidigare engagemang kort innan.
I början på mars startade sen en tvåveckors turné som avslutades i Memphis. Det var faktiskt, märkligt nog med tanke på det ständiga turnerandet, första gången på tretton år som Elvis spelade i sin hemstad. När han nu ändå gjorde det så fick det bli hela fem Memphis-spelningar. Den sista av de fem från den tjugonde mars spelades in och gavs tre månader senare ut på platta och det är den skivan som jag nu ska skriva om.

ELVIS RECORDED LIVE ON STAGE IN MEMPHIS
Utgiven på RCA i juni 1974
Skivnummer – CPL1-0606

1. See See Rider
På arenan Mid-South Coliseum där 12300 förväntansfulla fans samlats startar kvällen sedvanligt med orkesterns dramatiska Also Spracht Zarathustra. På skivan hoppade man den här gången över inledningen – det blir istället Ronnie Tutts mäktiga trum-roll som får öppna plattan. Bandets och orkesterns maffiga, rytmiska funk-riffande bryter snart in, efter ett par vändor kommer Elvis upp på scenen och genast drar gänget igång med See See Rider.
Och vilken fantastisk öppning på konserten som vi bjuds på! Sällan eller aldrig gjorde gänget en så stark See See Rider som här.
Redan här kan ingen undgå att höra den totala världsklass som det är på det här bandet, på kören och – framför allt – på Elvis själv. Från första taktslaget sätter gubbarna ribban högt. Elvis Presley och hans entourage har inte kommit till Memphis som turister utan för att bevisa det som alla egentligen redan vet – att stadens egen son fortfarande är den obestridlige kungen.

2. Medley: I Got a Woman / Amen
I Got A Woman har en förrädiskt “laid-back” inledning med en ”duell” där James Burton på sin gitarr fras för fras härmar Elvis ”blues-wailande”. Elvis sjunger ”Well well well well well well we-e-ell” något som direkt följs upp av Burtons ”da da da da da da da-a-a”. Och en gång till fast med en annan fras. Inledningsvis är det bara de två – inga andra.
Efter ett par sådana vändor och ett par sekunders andäktig tystnad kastar sig Elvis utan förvarning in i ”Well I said I got a woman…”, hela bandet hänger på och det kolugna förvandlas med ens till fullt ös.
Som vanligt så stannar I Got A Woman efter ett par verser abrupt upp och hela gänget glider istället in i koruset på Impressions hit Amen.
Exakt när Amen kom att bli införlivad i I Got A Woman vet jag inte, den förekom i en tämligen enkel variant redan 1972 i konsertfilmen On Tour, men med tiden blev det här breaket ett alltmer utdraget inslag i showen. Stundtals urartade det till rena lekstugan.
Innan hela sjoket avslutas med de sista fyra takterna på codan till I Got A Woman har publiken fått en häpnadsväckande demonstration i hur långt ner i registret JD Sumner kan gå med sin basröst.
Briljant såklart – men ska jag nu ändå ha någon invändning mot I Got A Woman så är det att den långa inledningen och breaket med Amen och JD Sumners fuzzgitarr-liknande basröst kan bli lite tjatigt den trettionde gången man spelar skivan.

3. Love Me
Efter I Got A Woman blir det pang på med Love Me från 1956.
Love Me i original släpptes faktiskt aldrig på singel, men räknas såklart som en av Presleys riktiga klassiker från femtiotalet. Här ges den en energipackad men möjligtvis aningens respektlös behandling om man jämför med det drama-fyllda originalet. Här låter Elvis stundtals närmast euforisk, väldigt långt från femtiotalets gråtkvävda vädjan. Det blir annorlunda – men kanon ändå såklart!

4. Trying to Get to You
Om inledningen på plattan har varit fantastisk så börjar det nu bli nästan onaturligt bra. Trying To Get To You får ett makalöst gramförande. På refrängen, när Elvis tar i för president och fosterland, är han helt oslagbar. Det här är nog en av de allra bästa sånginsatser som Elvis gjorde under sina sista år.
Originalet till Trying To Get To You spelades in på Sun 1955 men dök upp året därpå på Elvis debutalbum som då släpptes av RCA.

5. Medley:´Long Tall Sally / Whole Lotta Shakin’ Goin’ On
Your Mama Don’t Dance / Flip Flop and Fly / Jailhouse Rock / Hound Dog
Som ni ser är det här ett renodlat rock’n roll-medley. Det startar med fyra verser på Little Richards klassiker från 1956 innan gänget glider in i Jerry Lees hit från samma år. Your Mama Don’t Dance var en hit från 1973 för duon Loggins and Messina medans Big Joe Turners låt Flip, Flop and Fly låg på Elvis Presleys repertoar redan vid det allra första tv-framträdandet i januari 1956.
Efter en vers var av dessa kastas vi in i en refräng på Jailhouse Rock som snabbt går över i Hound Dog. Trycket är här enormt på såväl Elvis som bandet.
Hound Dog avslutas med bandets vamp-riffande och ett “Chong-chong! Chong-chong-chong-chong-chong!” från Elvis innan han i breaket konstaterar “You Ain´t No Friend Of Mine!” – och där tar detta fantastiska medley slut.
Vid det här laget är publiken fullständigt golvad.

6. Why Me Lord?
När tempot inte gärna kan bli högre än vad det är så tar gubbarna och tjejerna på scenen ner allt rejält ett litet tag. JD Sumner tar ett par steg fram för att ta leadsången på verserna på Kris Kristoffersons Why Me Lord. Elvis tar sen elegant över sången på refrängen. Det är ett djärvt grepp men det funkar alldeles utmärkt.

7. How Great Thou Art
Sida ett avslutas med How Great Thou Art – titellåten från Elvis andra religiösa LP. Elvis och gänget får till ett lysande framförande och i min bok spöar det här studioinspelningen från 1966 med hästlängder.
Hiw Great Thou Art är otvivelaktigt en av plattans absolut främsta stunder och det blir en lysande avslutning på plattans a-sida.
Den här versionen kom att ge Elvis karriärens tredje Grammis i kategorin Årets Bästa Religiösa Låt.
Mycket välförtjänt.

*
Första sidan på den här plattan är inte bara den bästa sidan på en liveplatta med Elvis – det är en av de bästa sidorna all-time alla kategorier på en live-skiva.
*

Sida B

*
1. Medley: Blueberry Hill / I Can’t Stop Loving You
Första delen av detta mini-medley är – ja, vad då? De allra flesta ser nog Blueberry Hill som en Fats Domino-låt, men se det var den inte alls från början! Ursprunget går så långt tillbaka som till 1940. Bland ett antal artister så spelade Glenn Miller in en tidig version av Blueberry Hill.
I Can’t Stop Loving You – som Elvis hade med på nästan varenda liveskiva men lustigt nog aldrig spelade in i studio – får här ett blytungt framförande.

2. Help Me
Help Me hade spelats in ett par månader tidigare i Staxstudion, det skulle dock dröja ett par månader efter den här konserten innan den dök upp som b-sida på singelsläppet If You Talk In Your Sleep. Det här är alltså ett helt nytt nummer för publiken. Elvis och bandet gör en bra version av Help Me men i grunden är det kanske inte någon av Elvis starkare låtar från sjuttiotalet. Ska jag välja ut ett lite svagt kort på skivan så får det nog ändå bli Help Me.

3. An American Trilogy
Okej – här får vi alltså fjärde live-versionen på skiva av American Trilogy på två år. Först ut var singeln som kom våren 1972, sen var det Madison Square Garden och därpå Aloha From Hawaii. Räknar vi in att American Trilogy dessutom dök upp i filmen On Tour så är vi uppe i fem. Kanske lite overkill.
American Trilogy får här ett grymt framförande – men då den under kort tid alldeles innan förekommit så pass många gånger så tycker jag att man borde ha tagit med nånting annat från samma konsert som inte fick plats på skivan. Den tunga Steamroller Blues som släppts långt senare som bonusmaterial hade suttit bra redan här.

4. Let Me Be There
Olivia Newton-John hade några månader innan haft en hit med Let Me Be There – sorry, Olivia, den här versionen krossar din. Let Me Be There kunde ha blivit en sjuttiotals-klassiker för Elvis på nivå med Always On My Mind och Moody Blue. Nu blev det inte riktigt så men det tar inte från Let Me Be There att vara ett av plattans allra starkaste ögonblick.

5. My Baby Left Me
My Baby Left Me är en av Elvis klassiker från femtiotalet. Den ges ett riktigt bra framförande här med ett snyggt riffande från James Burtons telecaster låten igenom. Ändå blir det något av ett kliv tillbaka efter urladdningen från låten innan.

6. Lawdy Miss Clawdy
Nja, de två avslutande rocklåtarna imponerar inte lika som de på sida ett. Inte heller här blir det riktigt samma drag som det var på de snabbare spåren på sida ett. Bra är det likt förbannat ändå.

7. Can’t Help Falling in Love
Och så avslutas konserten i vanlig ordning med Can’t Help Falling In Love. Men – den här gången dyker något unikt upp. Mitt i sista sticket dyker det upp en liten textändring. Elvis sjunger utan förvarning “Something’s – You know Pete – are meant to be”.
Vad vill då detta säga? Jo, “Pete” är ingen annan än vår svenske Per-Erik Hallin som dök upp på den här turnén som en av sångarna i körgruppen Voice istället för Sherill Nielsen som just då tog ett break. Under studioinspelningarna i Stax några månader tidigare hade Per Erik ”Pete” spelat piano men den här gången fick han erbjudande från Elvis om att sjunga.
Enligt Per-Erik själv vände sig Elvis vid det här tillfället om med ett skevt leende i mungipan och tittade på honom just när han sjöng den frasen. Per Erik säger själv att han inte har en aning om varför Elvis sjöng så vid just det tillfället. Det hände bara vid ett tillfälle – just den gången. Icke desto mindre gick Per Erik här ändå till historien, det är inte många icke-fiktiva människor som har blivit besjungna av Elvis under en konsert. De kan nog räknas på ena handens fingrar.

8. Closing Vamp
Och i stället för konferencieren Al Dvorins vanliga “Elvis has left the building, thank you and good night!” så får vi här “Elvis has left for Graceland!”. För just det, det här var ju hemma i Memphis. Elvis åkte alltså inte till något hotell utan tog helt enkelt bara bilen tillbaka till Graceland.
Och i det ögonblicket avslutades en av de bästa konserter som Elvis gjorde under sin karriär.
*

*
Jodå, det här är en vansinnigt bra platta. Bitvis tycker jag att den tar helt andan av lyssnaren. Inte bara Elvis utan även bandet och körsångarna är här på absolut topp.
För visst – det är inte tu tal om att de handplockade och vid det här laget suveränt samkörda medmusikerna hade en stor del i att det lät så fenomenalt som det gjorde på Elvis live-plattor. Inget verkar vara omöjligt för dem. Ett bättre band fanns inte på planeten!
Men – det som till syverne och sist gör skivan så outstanding är ändå att huvudpersonen själv sjunger så makalöst bra. Tycker man att han var bra ett år tidigare i Hawaii-specialen så var det ändå ingenting mot hur det är här. Möjligtvis är han inte helt på topp rent tekniskt men det kompenseras mångdubbelt om av en sångglädje och en självklarhet i uttrycket som nästan saknar motstycke i Elvis karriär. Han verkar helt fullpumpad med självförtroende. Kanske man får gå tillbaka till åren före lumpen för att hitta något liknande.

Ett minus dock till RCA som under sjuttiotalet konsekvent hade olika livebilder på Elvis till alla studioplattor och till varenda sketen liten samling. På omslaget till As Recorded Live In Memphis så får vi ett foto på – Graceland…!
Va?
Alltså – varför inte bara ta ett panoramafoto från konserten i Midsouth Colliseum där man kunde se Elvis, bandet, scenen, publiken och delar av arenan? DET omslaget hade kunnat bli en riktig klassiker – nu blev det bara ett “jaha”.
Men det är bara en petitess – själva musiken är ju som tagen från ett alternativt universum och det är ju såklart det viktigaste!

Slutbetyg: en hejdundrande FEMMA

Popularity: 7% [?]

05.25.17

Kapitel 28 – Lyftet som kom av sig

Posted in Min blogg at 11:58 pm

I slutet av augusti -97 hade jag haft öppet i nio månader. Efter ett darrigt inledande halvår som snudd på fick mig att lägga ner kom en sommar som överträffade även högt ställda förväntningar och långsamt började insikten krypa på mig att det kanske ändå skulle kunna funka det där med att driva en butik på Långholmsgatan i Hornstull. Lite otippat började jag på sensommaren faktiskt känna av en lättare medvind i ryggen när jag ställde mig upp.
Mer än plus minus noll låg jag dock inte på. Stålar över eller ledigt mer än en dag i taget var fortfarande bara att drömma om. Där var jag ännu inte även om det var just dit jag ville komma. Det var som att det hela tiden fattades ett sista retligt litet kliv för att jag skulle kunna känna stabil mark under fötterna. Varje gång jag inbillade mig att jag tagit det där avgörande steget uppåt, så blev jag tyvärr snabbt varse att jag att jag nog ännu inte riktigt var där. Läget såg betydligt ljusare ut – men även om jag slet sju dar i veckan för att trycka ut så mycket prylar som möjligt i butiken och hur jag än ansträngde mig för att bara köpa in sånt som hyfsat snabbt gick att omsätta i pengar så räckte det ändå inte riktigt räckte till. Det fattades fortfarande en liten, liten höjning av dagskassorna och aningens mindre spenderat på inköpen innan jag skulle kunna känna att jag befann mig på stadigt underlag.

Att det var som det var låg det ju inget konstigt i – jag hade fortfarande ett par faktorer emot mig. Sortimentet i affären var väl redan då ganska hyfsat men kanske inte direkt bäst i stan, butiken heller inte vid den här tiden känd i några vidare skivköparkretsar. Stor del av kundkretsen var fortfarande förbipasserande flanörer.
Nej, något självspelande piano hade jag ännu inte skapat, men jag blickade framåt samtidigt som jag hoppades på att något utifrån skulle kunna bryta mönstret. En fantasi som ibland poppade upp var att nån skulle komma in med en jättesamling med plattor, plattor av sån dignitet och lyster att folk från när och fjärran skulle vallfärda till Micke och hans lilla butik. Väl såld skulle samlingen sen ha fyllt på kassaskrinet rejält. Det var väl inget jag gick omkring hela dagarna och väntade på, jag hade definitivt att plocka med ändå, men tanken dök upp ibland.

Och faktiskt – en dag såg det ut som att scenariot verkligen skulle inträffa. En förmiddag i slutet av augusti, alldeles efter öppning, stövlade en gammal raggare in i butiken. Avutseendet att döma hade han varit raggare sen han i slutet av femtiotalet fick körkort och jag misstänkte att han aldrig jobbat som något annat än chaffis i nån form. Lastbilen på dagarna och chevan på Kungsgatan på kvällarna.
Ett par stora men välansade pröjsare och ett par polisonger utsmyckade det runda ansiktet. Ovan midjan hade en svårdöljbar kulmage bekvämt placerat sig. Han bar ett par snickarbrallor och en keps med nåt firmamärke från en byggfirma på huvudet.
Killen ställde sig en meter från disken, lade armarna i kors och tittade mig stadigt i ögonen med en lätt märkvärdig min.
Efter tre sekunders paus bröts tystnaden. .
“Skulle du ha lust att köpa in en skivsamling?”.
Frågan var ställd med en röst som röjde att han visste precis vad jag skulle svara.
“Javisst gör jag det”, sa jag såklart. För vad vad annat kunde jag säga? Det är ju det jag lever på. En gammal raggare som ska avyttra några plattor kändes ju också spännande, han kunde nog ha en och annan goding från femtiotalet hemma i vardagsrummet.
“Så här ligger det till, jag har alla mina plattor ute i garaget, men nu har jag inte plats längre.”
“Okej – hur mycket skivor är det då?”
“Tja, det är en stor samling – size big…!
“Okej…”
Jag skulle tro att…”
“Jaa…?”
Här började jag spetsa öronen rejält.
“…tja…att det är runt femtusen LP och ungefär lika många singlar”.
Va?
Hade jag hört rätt?
Femtusen av varje sort.
Mamma mia…en av Sveriges största skivsamlingar var på väg att glida in i butiken och sätta sig ner i mitt knä…!
Jag försökte hålla mig så cool som möjligt, men inombords var det som om jag fått en 220 volts stöt. Det kändes som att något helt enormt höll på att ramla ner framför fötterna på mig? En raggare som, om jag korrekt bedömt hans ålder, hade varit runt sjutton, arton i slutet av femtiotalet ska sälja sin samling och av alla skivnasare i stan kommer han till mig.
En sån kille med en den mängden av skivor borde ju i sina hyllor ha massor med originalplattor av alla tänkbara rock’n roll-artister. Gene Vincent, Eddie Cochran, Jerry Lee och Elvis och därtill en uppsjö av gubbar som jag inte ens visste fanns.
Tiotusen plattor från en snubbe uppväxt på femtiotalet. Det lät ju helt sanslöst.

Men då så – då var jag där. Här kom det – lyftet, det där lyftet som skulle ta mig bort från den ständigt närvarande ångesten att varje månad skrapa ihop pengar till hyran. Efter snart ett års skulle jag äntligen få fast mark under stövlarna.
Alltså – där satt den!

Men…det förstås…En sån här samling skulle han nog inte släppa ifrån sig gratis, det här skulle nog lätt kunna barka iväg över ett par hundra papp. Men – i så fall fick jag väl låna av någon. Det här var jag bara tvungen att fixa.
Men innan jag hann fråga raggaren om vad han skissat på berättade han själv hur mycket han tänkt sig.
“Jag vill ha femtio öre styck för LP-plattorna och hälften för singlarna.”.
Va, drev han med mig? Med enkel bonn-matematik kom jag snabbt fram till den tämligen mänskliga summan tretusensjuhundrafemtio svenska kronor – pengar som det inte skulle vara några större problem att hosta upp.
För någon kort sekund reflekterade jag över varför karlen inte ville ha mer än så, runt hörnet hördes en liten varningsklocka, men i min nyss uppkomna eufori förträngde jag det snabbt. Det var väl bara att tuta och köra, ville han näst intill skänka bort sin samling så fick han väl göra det.
“Tja…det låter väl rimligt” klämde jag med ur mig med ett snyggt pokeransikte.
“Fint! Men då kan vi spika det. Skulle helgen passa bra för dig?”
Snabbt tänkte jag igenom läget. Tisdag i dag. Jo, jag skulle nog kunna få ihop pengar tills dess. Skjuts kunde jag nog också fixa. Pickup med släp fick jag väl hyra på nån mack.
“Jodå, inga problems”, svarade jag.
“Sjysst. Då säger vi det. Ta mitt namn och nummer bara.”
För att få raggarn att förstå att han verkligen hade kommit helt rätt när han gick in till just mig för att bli av med sina skivor började smöra rejält för honom medans jag letade efter papper och penna för att skriva ner hans telefonnummer.
“Jaha, du ska göra dig av med din skivsamling. Nåja, var lugn, jag kommer att ta väl hand om dina kära gamla plattor. Jag ska se till att de hamnar i händerna på folk som vet att uppskatta dem. Den här samlingen ska absolut inte bara skingras för vinden.”
Så där gick jag på, det var snudd på att jag gick ner på knä och kysste hans fötter, men det var helt bortslängd möda. Snubben stod bara rakt upp och ner och tittade på mig med en lätt nonchalant uppsyn.
“Samling och samling”, bröt han. “Jag har sålt på loppis i tio år men nu har jag lagt av och det här är det som jag inte blivit av med.”
Va?
Från en tiondels sekund till en annan frös jag till som om en ond fe hade svängt sitt spö över mig och trollat mig till ett isblock.
Förlåt?
Vad sa han?
För andra gången på tre minuter frågade jag mig om jag hört rätt.
“…sålt på loppis i tio år…”
Varje ord var som ett släggslag i tinningen.
Den här killens “skivsamling” var alltså sånt han inte blivit av med på loppis under tio år, sånt som inte en ens den mest fynd-kåta loppisbesökare hade velat ha ens för två spänn. Tog man sig ut till hans garage skulle man nog uteslutande hitta sönderrepade plattor med solblekta och regnskadade fodral – om omslagen ens var kvar. Artisterna bör väl också ha varit osäljbart skräp som Vikingarna och Gilbert O’Sullivan. Jo, det fanns nog orsaker till att ingen under ett decennium förbarmat sig över dom plattorna…

Där åkte hissen, som om vajern gått av, från sjunde stjärnhimlen ända ner till källarvåningen.
Och där stannade den.
Vad fan skulle jag med dom plattorna till?
Trodde han att jag tänkte betala för att få tömma hans garage?
Tack men nej tack.
Här gällde det att agera snabbt oför att snyggt avsluta det här så fort som möjligt. Jag tog hans nummer, kom just på att helgen faktiskt var helt bokad. Men – fick jag en lucka närmaste tiden skulle jag ringa men ville han inte vänta kunde han höra av sig till nån annan.
“Jaha…men….”
“Tyvärr…så är det bara.”
Min röst hade genomgått en snabb förvandling, det var en galax mellan besvikelsen som nu hade tagit över min kropp och euforin jag haft bara nån minut innan.
Raggar-Nisse var inte dummare än att han märkte det. Affären som nyss hade varit i hamn hade i en handvändning börjat glida honom ur händerna.
“Du förstår…Öh…jag måste bli av med det här.” mumlade han i ett fåfängt försök att vända skutan tillbaka till kursen alldeles innan. “Allt ska bort innan månadsskiftet…”
Jaha, och det skulle jag fixa åt honom. Jag skulle betala för det också.
“Jag kan inte vänta längre.”
Nähä…
“Men, visst kan jag gå ner i pris om det blir en snabb affär. Ja, jo…jag kan nog…jag kan nog krypa till…till två och fem om vi slår till nu.”
Jaha, det var en snabb devalvering. Så spännande var tydligen hans gamla vax…
“Okej, jag slår en signal när jag får en lucka. Försök med någon annan under tiden”, malde jag på.
Jag blev bara än mer övertygad om att det här inte var nåt alls att ha.
Raggarn tog ett djupt andetag och med en riktigt plågad min fick han ur sig något som uppenbarligen tog emot rejält för honom.
“Ja…alltså…”
Han tittade mig inte i ögonen längre utan ner i golvet. På bara några sekunder hade rollerna kastats om helt på brädet. Det var inte längre han som gjorde mig en tjänst och jag som fjäskade för honom utan raggarn som bönföll mig om hjälp.
“…kommer du bara och hämtar dom så…ja, så kan du ta dom. Jag måste tömma garaget, jag har inget val. Du kan ta rubbet gratis bara du kommer och hämtar dom.”
Då fick jag reda på det. Precis så fantastiskt var alltså det här skivberget – inte värt ett ruttet öre.

Jaha, det var det lyftet, det kom snabbt av sig. Nån minut tog det sen hade hela ekipaget kört rakt ner i diket.
Jo, det var såklart för bra för att vara sant.
För sista gången sa jag att det skulle komma en signal så fort jag fick tid. Övertydligt lämnade jag sen disken och gick ut i butiken för att plocka med annat. Jag nickade mot killen för att understryka att hans audiens nu var över.
Raggaren tittade på mig i dörröppningen med en djupt bedrövad blick, sen suckade han ljudligt, vände på klacken och gick.
Jag började faktiskt tycka synd om honom. På nåt sätt verkade han ha hamnat i nån knepig situation som han inte klarade att lösa på egen hand, men det var det ju knappast mitt problem.

Så nej – något lyft blev det inte den gången, det var bara att fortsätta gräva från samma ruta som jag stått på alldeles innan. Men vad då – såna där lyft ska man nog inte sitta och vänta på. Dyker de upp så gör de, gör de inte det så hamnar man oftast i alla fall dit man strävade, det tar lite längre tid bara. Det är i alla fall så jag har valt att tro att det är.

De där femtio flyttkartongerna med sönderregnat osäljbart loppisskräp då? Om deras fortsatta öde vet jag inte mer än att nån annan stackare fick ta hand dom.

Popularity: 18% [?]

04.20.17

Kapitel 25 – 1999 – Ett rätt lyckat första möte med en idol

Posted in Min blogg at 9:48 pm

Det var en kulen regnig kväll vid åttasnåret nån gång tidigt på vårkanten 1999.
Vi befann oss i en matt upplyst studio på radiohuset i Stockholm… Det var ett stort rum, runt tjugo meter långt och tio meter brett.
Vi som var därinne var jag själv, Björn Lund som då jobbade på radion, en trummis, en basist, två gitarrister och så orsaken till att vi alla var där – P.J. Proby.
Hur kommer det här sig nu då? Varför då och – ja, vad gjorde jag där?
Låt mig förklara!

Några månader tidigare hade jag till butiken fått ett telefonsamtal från en kvinna som hoppades att jag skulle kunna hjälpa henne. Hon undrade om jag visste hur man får tag i “den amerikanske sångartisten P.J. Proby”. Från en bekant hade kvinnan hört att PJ var en stor idol till mig, kanske pratade hon pratade med rätt person.
Jo då, nog hade hon ringt rätt allt…
“Förhoppningsvis kan jag det” sa jag och frågade nyfiket vad saken gällde.
Så här låg det till – kvinnans make, en dåvarande VD på Nordea, skulle någon månad senare fylla femtio och naturligtvis skulle det bli en stor baluns i en festvåning i centrala Stockholm. Kvinnan hade som en bonus tänkt sig att ordna en liten “surprise” för sin man. Överraskningen skulle bestå i att i smyg bjuda in makens tonårsidol för att sjunga några låtar kompad av fyra gamla polare till födelsedagsbarnet. Allt skulle förstås ske i största hemlighet. Tonårsidolen var alltså P.J. Proby.
Det kvinnan undrade över var alltså om jag visste hur man kunde komma i kontakt med honom.
Minnesgoda läsare, stammisar och vänner vet att jag sen ett antal år är nära bekant med PJ Proby, men jag var det inte alls vid den här tiden, då var jag bara ett fan. Däremot visste jag vart hon skulle vända sig för att hitta karlen – min kompis Björn som jag lärt känna via mitt Proby-intresse kunde fixa det.
”Kontakta min kompis Björn Lund som jobbar på radion, han pratar regelbundet med honom. Ring sen Proby, men…” redan då visste jag att det inte var den lättaste mannen på planeten som hon skulle förhandla med, “…lägg upp det hela på ett sätt så att han kommer att tycka att det här kan bli både roligt och lönsamt” rådde jag henne.

PJ Proby har sedan mitten av sextiotalet varit bosatt i England, så alltför svårt tänkte jag att det nog inte skulle vara att få honom över till Stockholm.
Märkligt nog blev det till och med enklare än så. Av en näst intill osannolik slump blev PJ kort efteråt bokad för en helt annan spelning – i Uppsala. Den spelningen, hans första på svensk mark på nästan trettio år, skulle gå av stapeln bara några få dagar innan femtioårsfesten. Såklart underlättade detta lustiga sammanträffande processen med att få dit karlen – han var ju i stort sett redan där. Det blev därför inte svårt alls att ett par dar senare få honom till Stockholm för att köra ett par låtarhit också också. Om inte annat blev det ju ett gage till i fickan att ta med sig hem till England.

Några månader senare så satt vi alltså i ett fönsterklöst rum i Radiohuset vid Gärdet. Ett enda rep skulle det bli, kvällen därpå skulle Proby i största hemlighet forslas till festen.
Björn Lund som förmedlat kontakten hade via jobbet fixat replokalen, han skulle också fungera som chafför.
Dan innan repet hade Björn frågat mig om jag hade lust att hänga på till radiohuset. Klart att jag ville, men vågade jag? Tänk om Proby när han fick syn på mig skulle fara ut i “Who the hell is that? Get that sucker out of here!”
Björn skrattade bara och skakade på huvudet, så jag tackade ja till att följa med.

Någon gång runt sex kom Björn och hämtade mig i sin bil.
Jag öppnade bakdörren för i framsätet satt det redan någon – PJ Proby.
Oj…
Jag hälsade och presenterade mig med stammande röst – under resten av färden höll jag käft. Väl framme i replokalen satte jag mig tyst som en mus långt in i ett mörkt hörn, nästan livrädd för att kanske ta plats och framstå som ett irritationsmoment. PJ däremot fick syn på bandmedlemmarna som höll på att sätta upp sina grejer. Med ett stort leende gick han artigt fram och hälsade på var och en av dem.

Tre dagar tidigare hade jag sett Proby i Uppsala, något som hade uppfyllt alla tänkbara förväntningar hos mig. Efter spelningen hade jag i trängseln fått en skiva signerad, men det var ju inte direkt ett möte. Här blev det en helt annan sak – mer påtagligt.
Proby var vid det laget ett år yngre än vad jag är idag, men då upplevde jag honom som en äldre herre. Kortare än man först skulle kunna tro också, inte lika majestätiskt byggd som man skulle kunna tro när man hör honom sjunga. Han var helt ordinärt klädd – jympadojor, sportjacka och en keps med amerikanska flaggan på. Ungefär som vilken amerikansk turist som helst runt sextio.
Sin ålder och sin enkla stil till trots var han ändå rummets givna mittpunkt. Och inte bara för att det var där han stod – den mannen är begåvad med en karisma så konkret att man kan skiva den och göra mackpålägg av. Vid senare tillfällen har jag noterat precis samma sak – så fort som PJ Proby går in i ett rum blir han direkt dess centrum. Alla tittar på honom, alla lyssnar till vad han säger – även de som inte har en aning om vem han är. Så även den kvällen.

“Bandet” bestod av fyra distingerade medelålders herrar som tydligen spelade ihop i tonåren med födelsedagsbarnet.
PJ verkade överlag uppriktigt glad att vara där. Han skämtade med musikerna som glatt skojade tillbaka. Stämningen i gänget var riktigt bra, det var en hel del skratt och leenden killarna emellan när de gjorde sig beredda att sätta igång repet.

1-2-3-4! så körde de i gång med – Hold Me, PJ’s gamla hit från 1964.
Bandet drog på rejält från start och fick faktiskt till ett helt okej komp. Vers, refräng, vers, refräng, gitarrsolo, vers, refräng. Proby höll inte igen en millimeter utan tog i rejält, han verkade tycka att det här var riktigt roligt.
Så kom de då till låtens slut. Men vad nu då? Musikerna började titta lite granna på varandra, försökte hitta en gemensam tanke. Alltså – en vända till sen slutar vi…? Eller två vändor till…eller? Ingen visste riktigt vad som skulle ske, ohjäpligt brakade till slut låten ihop. Det riktigt pinsamma uppdagades – musikerna visste inte hur låten skulle sluta.
Om man ska vara snäll kan man säga att på skivan från 1964 tonas låten ut. Men, hallå – hade killarna inte pratat igenom materialet innan de kom till replokalen? Såklart måste låten sluta på nåt sätt. Det borde de väl ändå ha tänkt på i förväg?

Det blev nästan smärtsamt tyst i ett par sekunder – en tystnad som bröts av med några blytunga ord.
“Well…didn´t you guys listen to the tape I sent you?”. Probys djupa Texasaccent la sig som en matta över hela lokalen.
”Mmm, well…eh…No, we listened to your records…” kom ett pressat svar från en av musikerna.
“But – I´ve changed the arrangments since then”, replikerade en märkbart irriterad Proby. “These records I made 35 years ago! That’s why I sent the tape so you could know how the song goes nowadays!”
Det blev än mer av pinsam tystnad och några riktigt stressade ögonkast musikerna emellan. Den kort innan så gemytliga stämningen var i ett slag ett minne blott. Vad som skulle ske nu kändes lite oklart.
Och där – där tog jag ett djärvt beslut.
Ut ur skuggorna fick gänget utan förvarning se en blek gestalt träda fram. ”Well, Mr. Proby, I think I know how to play the end of the song…” hördes det från en lite trevande röst.
Det var alltså jag själv som helt oanmäld klev fram. Jodå, såklart kände jag till det nya arret. Hemma hade jag en VHS-kassett som Jan Sonesson, ett stort PJ Proby-fan från Hälsingborg, hade skickat mig med blandade konsertupptagningar. Bland mycket godis fanns också en senare konsertversion av Hold Me. Eftersom att jag vid det laget tittat på kassetten runt tvåhundra gånger var jag väl bekant med det nya arret. Alltför komplicerat var det inte, men det gällde ju att känna till det.

Blicken jag fick från en vid det här laget rejält irriterad Proby när jag med darrande knän tassade fram var inte nådig. Först ett kompband som inte lärt sig låtarna fast de fått materialet skickat till sig, och sen dyker en okänd typ upp från ingenstans och påstår sig veta bättre hur låtarna går än musikerna själva.
På nån slags autopilot gick jag ändå fram till en av gitarristerna och frågade vänligt om jag fick låna hans instrument och visa hur slutet på låten gick. Uppenbart skamsen över att det blivit som det blev tog han direkt av sig gitarren och gav den till mig. Jag visade enkelt och pedagogiskt för musikerna hur slut-temat, en enkel ackordsföljd, löd. Inget knepigt alls, det gällde bara att veta hur den gick.
Probys min som först hade varit en sinnebild av stor misstro genomgick en total förvandling. Det blev närmast en explosion av glädje! “That´s right, that´s right! That´s the way it goes!!!”
Efter ett par genomspelningar så hade samtliga musiker greppat hur arret gick och de kunde köra låten från start till mål utan problem.
Nån som tror att jag kände mig nöjd?

Jodå – det där kan man verkligen kalla ett lyckat första möte med sin idol. Men det var ju inget mirakel jag kom med med, jag befann mig helt enkelt bara på rätt plats vid rätt tidpunkt och vågade stega fram och ta lite plats, svårare än så var det inte.
Det riktigt roliga är att Proby INTE glömde bort den där händelsen… När jag träffat honom senare så har han själv, vid flera tillfällen, dragit upp den här händelsen.

Hur gick spelningen då? Jo då, den gick riktigt bra. Jag fick se allt lite senare hemma hos Björn som filmade den lilla festspelningen. Det mest minnesvärda var dock när Björn zoomade in födelsedagsbarnet precis som Hold Me startar med en PJ Proby som börjar med att sjunga bakom en gardin. Med gigantiska ögon tittar femtioåringen mot skynket och säger rakt ut, ovetandes om att han blir filmad:
“Men – det där är ju PJ Proby!!!”

Popularity: 39% [?]

04.16.17

Kapitel 28 “Han som har den här butiken, han…” ja vad då…?

Posted in Min blogg at 12:20 am

Kvällarna är den tid på dygnet som jag tycker bäst om i butiken. Så har det alltid varit och det är därför som jag vid sena timmar ändå aldrig har någon större brådska att komma hem.

Någonstans runt åtta börjar det märkas. Stressen utanför avtar, trafiken på gatan minskar på ett nästan overkligt sätt till att vara nästan obefintlig och folk inne i butiken är inte längre på språng till någon annan plats utan tar sig rejält med tid för att gå runt och botanisera. Kool avslappnad musik brukar kunna komplettera den bilden alldeles utmärkt.
Ett påtagligt lugn tar nu kommandot över lokalen.

När jag sitter bakom disken på kvällarna under det ljusa halvåret har jag nästan alltid dörren mot gatan öppen då den glesa trafiken inte stör nämnvärt. Dels för att det på så sätt ramlar in mer folk in i affären men även för att det på ett rätt skönt sätt ökar kontakten med livet utanför. Bortsett från självklara saker som doften av regnvåt asfalt så blir med ens också fotsteg, slamrande från rullväskor, rop och prat människor emellan en del av atmosfären inne i butiken.
Ofrånkomligen blir det också att man hör väldigt väl vad som sägs utanför från förbipasserande folk som pratar om i stort sett allt tänkbart – utan att ha en tanke på att folk inne i butiken kan höra allt som sägs.
Snacket kan röra sig om i stort sett allt – fotboll, mat, musik, billigaste ölen i stan, hångel och ja just…vad som helst.
Pratet från de som inte bara går förbi utan stannar till och tittar in i skylten alldeles vid dörren hörs självfallet väldigt väl. Ofta rör det sig då, av naturliga skäl, om min butik som de just då står och tittar rakt in i. Som tur är så är det nästan alltid ett rätt trevligt ordval som används. Ganska ofta har jag fullt sjå med att bara titta rakt fram och låtsas som att jag inte har hört ett ord.
“Det här är en riktigt härlig butik! Det är så fantastiskt att det fortfarande finns kvar sånt här idag!” är exempel på sånt jag kan få höra.
Eller – “Det där är en riktigt skön lirare, det är lika kul varje gång att gå in och snacka med honom!”
Ibland kan det bli nästan genant med när jag får höra en riktigt fin utläggning om min person – precis efter att jag har skällt ut någon eller haft ett temperamentsfullt meningsutbyte och i själva verket känner mig som en rätt usel människa.
Men visst kan jag ibland känna mig som en apa i en bur på Skansen med folk som tittar in genom fönstret, pekar på mig och berättar för sina bekanta eller släktingar från Uddevalla att “Där är han! Det är han som sitter därinne som jag har pratat så mycket om!”. Följt av ett svar i stil med – “Jaha, är det så där han ser ut. Ja, jag förstår. Han ser ju precis ut som en sån där skivnörd!”
Lite mindre snälla varianter kan vara – “Kolla på killen där inne – han har inget liv. Därinne har han suttit dag och natt sen Eldkvarn brann!” Eller – “Den där killen – det enda han tänker på är skivor och musik. Han har absolut inga andra intressen!” Jojo…
Men även såna saker sägs ändå aldrig på nåt elakt sätt utan mest i en närmast förundrad ton ändå är man är kanske inte i varje given sekund upplagd för att höra kreti och pletis dåligt underbyggda omdömen om en, hur välment det än är.
Men det är sånt som man får ta.

Den lilla modellen av butiken som står i skylten som syrran gjort drar förstås också till sig en hel del uppmärksamhet. Nästan när som helst på dygnet stannar folk upp och pekar på miniatyren och begapar dess detaljrikedom.
“Titta! Titta! Men vem kan ha byggt den! Vilket otroligt jobb!” kan det då låta från gatan från de som just har upptäckt modellen.

Jodå, nästan alltid är det väldigt vänliga ord som jag får höra – om butiken, mig själv och om skåpet i skyltfönstret.
Ja kanske lite väl mycket, mer än en gång när jag har fått en bukett av så fina lovord att jag nästan rodnar och kämpar hårt för att inte visa att jag hört varje bokstav så har jag tyckt att det nog är mer än jag förtjänar.

Men så en julikväll för ett par år sedan hände något oväntat. För ovanlighetens skull var jag ensam i butiken. Det var runt elva, jag prismärkte skivor lyssna som vanligt på nån favoritplatta. På ett enkelt och anspråkslöst sätt kändes livet precis så bra som det kan göra när saker mest av sig självt bara känns helt ok.
Mitt i plockandet så hör jag plötsligt röster utifrån. Några grabbar har stannat upp och står och tittar in i skyltfönstret. Men i stället för de vanliga utläggningarna så blev det den här gången ett annat ordval. En av killarna säger med hög röst, förmodligen utan en tanke på att någon annan än polarna kunde höra vad han sa:
“Det här är en bra affär, en jävligt bra affär! Men han som har den, han är HELT DUM I HUVET!!!”

Va!

Jag höll på att ramla baklänges!
Hade jag hört rätt?
Var det mig han pratade om? Vem var det som sa det och, väldigt viktigt, varför hade han sagt det?
Det är ju inte var dag i det vuxna livet som man får höra sådana beskrivningar av ens person, så jo – jag reagerade ungefär som om jag fått en hink iskallt vatten hälld över huvudet på mig.
Ytterst långsamt, jag ville inte röja att jag hade hört varenda ord av snacket, tittade jag bort mot fönstret för att få en glimt av den frispråkige, men gänget hade redan börjat dra sig nerför Långholmsgatan.
Jag väntade ett par sekunder, sen tassade jag bort mot dörren och tittade a-n-i-n-g-e-n-s försynt ut till höger, men killarna hade redan hunnit så långt bort att det inte fanns en chans längre att se vilka det var. En impuls fick mig nästan, nästan att springa efter killarna för att rakt upp och ner fråga vem av dem det var som hade så bestämda åsikter om min person. Nu gjorde jag inte det – och så gick det med det.

Tro det eller ej, efter några minuters perspektiv tyckte jag mest att det bara var rätt dråpligt. Inga träd tillåts växa till himlen, ingen blir älskad av alla, och efter alla ord som jag under åren i smyg har hört från folk ute på gatan som pratat om mig kändes det mest bara uppfriskande med något väsensskilt annorlunda. Någon balans får det nog ändå vara…Gör man alla människor nöjda och glada så är man nog mest bara inställsam. Det måste rimligtvis gnissla nånstans.
Men ett litet sting kände jag nog nånstans ändå. Snubben var helt klart en stammis för även om han dissade mig så berömde han butiken. Vem av alla var det då och vad hade jag gjort för att få honom att tycka sådär? Hade jag nobbat ett inköp, inte gett honom tillräckligt bra mängdrabatt, hade jag haffat honom för snatteri?

Äh, skit samma, jag tycker att det var en ganska dråplig händelse…Ibland mår man bara bra av att skakas om lite grann. Lite vingklippt får man nog räkna med att bli om man ska gå ett helt liv här på jorden!

Popularity: 4% [?]

04.14.17

Kapitel 34 – Hur skåpet i fönstret kom att hamna just där det står.

Posted in Min blogg at 2:28 pm

Jag är född i Skorpionens tecken, i slutet av dess period.
Den sjuttonde november för att vara mer precis.
Det är allmänt känt att Skorpionen är det allra knepigaste av de tolv tecknen i zodiaken. I yngre dar hände det mer än en gång om jag pratade med nån ny tjejbekant och hon frågade mig vilket tecken jag var född i att den inledande entusiasmen snabbt byttes ut mot en djup skepsis efter att jag berättat hur sakerna låg till. Sällan lyckades jag med bravurnumret att övertyga donnan om att just jag var ett undantag. Som Skorpion har man uppförsbacke från start.

I den krasst materiella värld jag befunnit mig i de senaste decennierna har prat om stjärntecken och deras ascendenter varit rätt frånvarande. För ett litet tag sen fick jag dock på väg till mitt lilla lager på Slipgatan en liten dejavu-upplevelse. Precis efter trappan på Verkstadsgatan såg jag att det stod två byggjobbare på en ställning och micklade med något på en husfasad. Samtidigt som de plockade med det de höll på med var de också inne i en diskussion sinsemellan. De befann sig inte högre upp än första våningen så lite vagt kunde jag uppfatta vad de snackade om – när jag var fem, sex meter ifrån hörde jag klart och tydligt varenda ord. Den något äldre av killarna föreläste tydligen för den yngre hur det ligger till med det där med astrologi.
“…jo visst, så är det. Och de som är födda i Skorpionens tecken – de är de allra svåraste, speciellt de som är födda i slutet av perioden.” fick jag höra.
Jaha, tänkte jag, det var ju kul att få veta det. Jag är ju född bara fyra dar innan Skytten tar över så jag hade verkligen all anledning att känna mig rejält träffad.
Nåja, det där hade jag ju hört så många gånger förut, den gången gjorde det varken till eller från. Men – jag kunde inte låta bli att retas lite grann med killen som stod och predikade för sin jobbarpolare. Jag stannade upp, harklade mig och sa sen:
“Jo…”
Gubbarna trodde väl att jag bodde i huset och ville veta hur arbetet fortskred. Artigt vände de sig mot mig och frågade vad jag funderade på.
“Jo” upprepade jag. “Jag hörde vad ni pratade om och…” där gjorde jag en klassisk konstpaus, “och…jo, jag är ju född precis i slutet av Skorpionens tecken – och ja, då är jag väl en extremt krånglig person om jag nu har förstått det här rätt…”
Den äldre killen såg faktiskt lite pressad ut verkade inte veta riktigt vad han skulle säga. Trevande började han pressa fram något krystat som förklaring till varför han sa som han sa.
“Äh, det är lugnt” bröt jag tvärt av med. “Jag är så nöjd med mig själv så!” – vilket jag kanske inte är men nåt roligt ska man ju säga…
Med ett brett leende på läpparna vände jag sen på skorna och gled vidare bort mot lagret. Killen hade närmast verkat lättad över att jag inte hade tagit det värre än så. Kanske var han på allvar rädd för senfödda skorpioner…

Men – det här har ju såklart inget med skåpet i fönstret att göra, det som det här kapitlet enligt rubriken ska handla om. Helt rätt, men jag passade på att avslöja den bakomliggande orsaken till att jag är som jag är. Allt kan skyllas på zodiaken. Inget är mitt fel. Jag fråntar mig allt ansvar. Så nu vet ni det.

Poängen med den här utvikningen var nog bara att understryka att jag just den sjuttonde november 2009 fyllde femtiofyra.
Det var då historien jag nu ska berätta inträffade.

Jodå, vi lite äldre vet, en födelsedag är inte mycket att ha efter att man passerat trettio. Nåt jag brukar köra med är att det ändå kan vara en bra ursäkt för att fixa till en fest, men visst – trösten är klen. Att bli ett år äldre än man var dan innan är ju egentligen ingen höjdare. Allt surare känns det också för vart år som går. Presenter – jodå, men i vuxna år blir det ju aldrig som när man var sex och fick en knallpulverpistol i present.
Fylla skulle jag nu ändå göra, det kunde jag lika lite som alla andra smita undan ifrån.
Kort innan min dag i slutet av skorpionens tecken hade min lillesyrra Ewa förvarnat om att hon skulle komma in till butiken tillsammans med sin sambo Magnus för att ge mig en present. Hon hade också skissat på att vi skulle gå ut på restaurant efteråt på kvällen med övriga familjen.
Jaha, en present – nu igen…
“Vad är det hon har hittat på” tänkte jag. “En teservis, en bordslampa eller kanske, Gud förbjude, en Lp-skiva!”
Till någon som redan har allt i överflöd av saker blir det ju rimligt sätt svårt att ge en present. Jag medger att det ofta ändå blir rätt bra, men oron finns alltid för ett magplask.
Men jag ryckte bara på axlarna och traskade sen vidare med dagens göromål. Presenten ägnade jag inte en tanke åt, men det där med att gå ut och käka på kvällen lät ju bra. Sånt sitter ju aldrig fel.

Födelsedagen kom och timmarna gled framåt, precis som de brukar göra, även den dan.

Prick klockan sex stannar en bil till vid trottoarkanten utanför butiken och ut kliver lillsyrran och Magnus. Jag vänder mig mot dörren för att hälsa dom välkomna, men i stället för att gå direkt in går de fram till bakluckan och öppnar den för att dra fram någonting.
Just precis – någonting. Ja nåt är det, men jag kan inte riktigt se vad, bara att det är något stort, tungt och klumpigt.
Det stora, tunga och klumpiga är till och med så otympligt att de måste bära på det båda två. Jag uppskattar måtten till fyra decimeter hög, lika bred och sex decimeter lång. Men vad den innehåller eller vad det är för slags låda kan jag inte se, de har i förväg lagt en filt över hela härligheten. Vad som finns under ska tydligen bli någon slag överraskning för mig.
Och så pang! slår två saker mig.
Ett. Det stora, tunga och klumpiga som de bär på är presenten.
Två. Presenten är ett akvarium.
Jaha.
Ett akvarium. Och vad i både fridens och ofridens namn skulle jag med ett akvarium till, om det var nåt i mitt liv som jag absolut inte behövde så var det väl ändå ett akvarium.
En myriad av tankar virvlade från ingenstans upp i mitt huvud. Alltså – jag kunde inte komma på var i min överbelamrade lägenhet ett akvarium skulle kunna få plats. När skulle jag ha tid att ta hand om det?
Ville jag ens ha ett akvarium?
Inte en chans.

Paniken började sprida sig. Snabbt försökte jag komma på några enkla artighetsfraser för att något så när rädda den beskt pinsamma situation som ohjälpligt skulle infinna sig inom några få sekunder.
In över tröskeln klev de två bärandes på det filttäckta åbäket med varsitt stort självbelåtet leende på läpparna. De tyckte uppenbarligen att det här var riktigt roligt. Något tvivel på att jag skulle tycka att det var precis lika kul som de själva verkade de inte ha.
Nähä.
“Var ska vi ställa den” frågade Ewa med uppspelt röst. Hennes entusiasm gick knappast att missa.
“Öh…ja…tja, ställ den här borta. Det blir bra.” svarade jag med en röst befriad från allt vad eufori stavades.
Ewa och Magnus gick fram till ett av LP-borden och ställde med varsamma händer ner lådan.

Och där började allt klarna.

Efter att ha lämpat av tingesten på bordet så ställde sig Ewa och Magnus på varsin sida av den. Demonstrativt vände de sig mot mig, sökte min fulla uppmärksamhet och sen, med om möjligt ännu större leenden på sina läppar än tidigare, tog de tag i varsin ände av filten och som på en signal drog de samtidigt bort varsin ände. Och se där – Sim Sala Bim – från en sekund till en annan kunde jag se hela härligheten av det filten alldels innan hade döljt.
Nej, jag skådade inte rakt in i ett stim av exotiska fiskar i ett akvarium. Långt ifrån. Lådan var visserligen ett inglasat skåp men inte alls något akvarium.
Inuti skåpet kunde jag istället för fiskar se – en minimodell av min egen butik…!
Bord, lådor, hyllor, skivfodral, cd-askar, fungerande lampor, flyttkartonger, bärkassar, dörr, kassaapparat – ja så gott som allt som finns på det “riktiga” Mickes fanns i ett pytteformat i det inglasade skåpet. Och så vansinnigt skickligt gjort.
Helt otroligt – det var en nästan perfekt kopia i miniformat på min affär.
Det var som att skåda in i ett rent mirakel.
Alla ni som har sett miniatyren i fönstret kan nog greppa hur det kändes för mig att få den exponerad framför mig utan ens en antydan till förvarning.

Jag tror inte att jag fick fram ett ord över mina läppar under de första fem minuterna, även om det fanns hur mycket som helst att säga.
Jag tittade in i skåpet, gick runt i cirklar i butiken, tittade en gång till, gjorde nya cirklar och tittade ytterligare en gång rakt in i det inglasade miraklet. Och en gång till.
Ritualen upprepades om och om igen och för varje gång jag tittade in upptäckte jag nya helt sanslösa prylar. Det var en sådan detaljrikedom att det kändes nästan overkligt att en människa både velat och orkat lägga ner tid och kraft på att tota ihop det.
Jag förstår att det låter som en klyscha, men jag var för en gångs skull mållös. Det fanns inget jag kunde säga som kunde ens snudda vid det som snurrade runt däruppe. Jag hittade helt enkelt inga ord.
Frågorna uppe i huvudet dansade även de fritt uppe i skallen.
Hur hade hon burit sig åt?
Hur lång tid hade det tagit?
Och varför hade min syster mödosamt del för del satt ihop allt det här för att sedan ge bort det till mig?

Senare fick jag veta att Ewa pulat på skåpet i tre år. Ja, inte varje dag såklart, men från ax till limpa hade arbetet hållit på så pass länge. I maskopi med mina anställda hade hon vid några tillfällen kommit in till butiken när jag inte var där och fotat av allt för att ha något att gå på när hemma i hobbyrummet. Alla utom jag hade alltså vetat vad som var i görningen.
Kvällen före min födelsedag hade Ewa och Magnus suttit uppe till ett på natten för att vika de allra sista LP-omslagen som sen skulle läggas i de små backarna inne i skåpet.
Alltså – ett på natten är tre års jobb klart – klockan sex på kvällen, sjutton timmar senare, så skänker hon bort hela arbetet till mig.
Mäktigt.
Och tro det eller ej – Ewa har ingen som helst utbildning på det här och har aldrig jobbat med något i den här stilen. Dockskåp och miniatyrer är bara en hobby, som hon dessutom börjat med först på senare år.

Mitt i allt mitt cirklande i butiken bröt min synbart väldigt roade syrra av med:
“Ska du ställa skåpet i vardagsrummet eller i sovrummet?”
Jaha – syrran ville alltså att hennes lilla mirakel skulle gömma sig i ett hörn uppe hos mig mitt bland all annan bråte.
Inte en chans. Där skulle ju ingen ha någon som helst glädje av den. Vilket slöseri på skönhet! En sån här skapelse skulle såklart hela Stockholm och alla dess besökare från världen över få ta del av.
Snabbt fattade jag ett beslut. Några år tidigare hade jag köpt en fin liten fontän av Nancy som under några år drev en prylbutik, Fru Söder, i kvarteren på Lidnersgatan (därav smeknamnet Pryltanten som jag gav henne). Den fina lilla saken med sexton små munnar som sprutade vatten i en skål var monterad på ett vackert mosaikbord.
Fontänen hade dock vid den här tiden helt bäckat igen av allt damm i butiken. Någon fuling hade dessutom kort innan stulit några av fontänens vattensprutande plastfiskar, så det enda som var kvar av värde var egentligen bara det fina bordet.
“Där ska skåpet stå” tänkte jag.
Med ett bestämt agerande, utan möjlighet för de närvarande att protestera, tog jag bort det som var kvar av den en gång så fina fontänen och slängde allt i sopkorgen. Efter det så ställde jag upp skåpet på mosaikbordet och förklarade högtidligt för samtliga närvarande i lokalen att där skulle det stå – nu, i morgon och för all framtid.
Jag vinklade sen skåpet så att var och en som går förbi butiken ska kunna titta in i skyltfönstret och beskåda Ewas lilla mästerverk.

Från den dagen har det knappt gått en kvart utan att nån har stannat upp på trottoaren utanför fönstret för att titta in i skåpet och med ett stort leende betraktat den smått sanslösa skapelsen i skåpet. Många öppnar dörren, ställer sig på tröskeln och frågar vem det är som har utfört detta hästjobb.
Ofta när jag berättar att det är min syster som ligger bakom bygget så lägger jag till – “Ja, nånting bra måste jag nog nån gång ha gjort som har förtjänat det här.”
Reaktionen blir då alltid i stil med att “den saken kan jag nog vara helt övertygad om. Något annat är nog inte ens att tänka på”.

Om jag bara kunde komma på vad det där bra som jag ska ha gjort är för något…

Popularity: 26% [?]

04.06.17

Kapitel 20 – Mars 1997 Oscars Guldpeng

Posted in Min blogg at 8:22 pm

Nyss var det berättelsen om tjugolappen i taket – nu kommer historien om en guldpeng som även den kom att få sin betydelse.

I slutet av mars, efter att jag haft öppet i fyra månader, slutade åtskilliga dagar med att jag på kvällen efter att ha låst dörren bara ville kasta nycklarna i närmaste gatubrunn och gå därifrån för att sen låtsas som att jag aldrig någonsin i mitt liv ägt nån satans jävla butik.
“Mickes? Vad är det? Är det nåt man kan äta?”
Hur mycket jag än försökte vifta bort dom flaxade svarta, dystra tankar ideligen runt mig.
“Vad var det för bra med det här? Hur kunde jag vara så löjligt naiv att tro att det skulle funka med en skivaffär på sexfiliga Långholmsgatan i Hornstull?”
Visst fanns det ljusglimtar i tillvaron även då, allt var inte misär, men ofta ville jag bara gå därifrån och glömma att jag en gång hade satt igång eländet.
För det mesta var jag rejält nertryckt i skorna när jag på kvällen knallade hem över Västerbron efter ytterligare en dag med åttahundra spänn i dagskassa. “Varifrån fick jag den här bisarra idéen att just jag skulle öppna en egen butik?”

Nej – vintern 1997 var inte någon av de större perioderna i mitt liv, den första tiden på Mickes kändes riktigt grisig.

Alltså, tror man att det bara är att öppna en skiv- och seriebörs – så där från en dag till en annan – och sen med en cool uppsyn sätta sig ner bakom disken, lyssna på favoritmusik, göra upp listor med stammisarna på tidernas bästa album och dagarna igenom socialisera med andra musiknördar, ja då har man givetvis rätt. För det gör man – ibland…Alla övriga timmar är diametralt annorlunda.
Hyra och andra fasta utgifter ska betalas punktligt en gång i månaden, gör man inte det är man snabbt rökt. “Sysslorna” jag listade ovantill hjälper inte till att lätta ett gram på det oket – tvärtom, de snor bara tid och fokus från det som egentligen måste göras.
Grinigt nog är det också som allra svårast precis i början när man startar eget. Direkt efter att man slagit upp portarna till sitt eget har man ett par rejält tunga faktorer emot sig som ideligen sätter krokben för ens storslagna planer.
Alla de skivnördar som frekventerar Stockholms börsar för att tömma sina plånböcker kände ju inte från dag ett till att det öppnat ett nytt hak i Hornstull. Dagar i januari med snöoväder utanför kunde det lätt vara tomt inne i butiken en timma i sträck.
Nyfikna flanörer och de få som ändå hade upptäckt Mickes ramlade in i en halvtom butik. Som jag skrev i ett tidigare kapitel hade jag, om jag velat, kunnat smälla upp ett pingisbord i mitten av butiken och kört rundpingis med de få kunder som letade sig in till mig.
Folk som ville lätta på kassar och kartonger med skivor och tidningar dök såklart upp stup i kvarten men mycket som erbjöds låg under loppis-nivå. Bra grejer letade sig visserligen också in,men att köpa in allt som var säljbart räckte inte de magra dagskassorna till, även om jag gjorde tappra försök att göra så gott jag kunde…
Att köpa in “rätt” saker och att sätta adekvat pris på varenda liten pryl är en annan knepig historia. Jag blev snabbt varse att det som jag i min enfald hade fått för mig att ingen vettig människa längre lyssnade på kunde vara till och med hetare 1997 än när det kom 1982. Prisbilden ute i butiken blev därefter – det jag gillade var dyrt och tvärtom. Rätt skevt alltså.
Men tack gode Gud för att du begåvade oss människor med förmågan att lära oss av våra misstag. Att låta en vinyl med Joy Division få en prislapp på tio spänn på sig för att jag tycker att de är olyssbara är ju inte en strategi som håller i längden om man vill sitta kvar på stolen bakom disken.
I några få ord:
Ganska få visste vintern -97 om att Mickes existerade, butiken var tämligen tom på prylar, många kom in för att sälja men jag hade inte pengar att köpa in allt bra jag blev erbjuden och jag var inte ens hälften så bra på det jag höll på med som jag fåfängt hade inbillat mig.
Frågan jag ställde mig själv då var om det skulle bli så mycket bättre.
Nej – även om det fanns enstaka dagar vintern -97 då det kändes rätt okej så tog det oftast emot. Rejält dessutom.

Och som jag hade drömt om det här – som jag sett fram mitt eget lilla hål i väggen. Det första halvåret hade visserligen börjat skapligt, men efter nyår blev det för var dag som gick mer eller mindre som en golgatavandring.
Där satt jag begravd i ett under långa stunder tomt hak på en bullrig huvudgata och fick knappt in pengar till att betala hyran hemma
Jag lovar – roligare kan man ha det.

Negativa tankar började långsamt krypa in under skinnet på mig. Givetvis hade lokalen jag tagit över stått tom av den logiskt solklara anledningen att ingen vettig människa ville ha en butik här, av samma skäl som en gång Peter på Hundörat hade flyttat härifrån. Det var väl bara en tjockskalle som jag som inte fattade det.
Och så allt udda som jag i min dårskap la ut i rea-backarna för en tia som flinande, skadeglada kunder kom och fyndade av.
Jag höll nog på att bli en riktig snackis på stan. “Idioten som inte vet ett skit om vad han håller på med”.
Frustrationen gick så långt att jag på allvar började överväga att kasta in handduken.
Då jag inte hade investerat några större pengar projektet kunde jag ganska enkelt lämna skutan. Inte den utveckling jag tänkt mig kort innan, men jag fick väl i framtiden titta tillbaka på den korta lilla festen som en erfarenhet. Livet går upp, det går ner, och det skulle nog gå upp en gång till. Jag hade precis fyllt fyrtioett – mänskligt att döma hade jag halva livet kvar framför mig.
Fast å andra sidan – nog skulle det väl vara riktigt surt – skulle jag verkligen bara kasta allt i sjön så snabbt när jag ändå kommit så här långt? Lite mer tid än så här borde jag kanske ge min skapelse. Den gamla klyschan att Rom inte byggdes på en dag borde väl även gälla skivbörsar…
Men ändå – att harva på som jag just då gjorde för inga pengar alls var det ju ingen som tackade mig för.
Jodå – det var många tankar som snurrade runt däruppe senvintern -97.

Så en dag runt slutet av mars gjorde jag under morgonpromenaden över Västerbron till slut upp en pakt med mig själv:
Om det i dag inte blir en kassa på över en tusenlapp så är festen över. Då har jag bitit i det sura för sista gången. I så fall kontaktar i morgon omgående en mäklare och rear ut allt tills någon befriar mig från fyraårskontraktet som ligger som en slaghök över mig.
Men – om jag skulle klättra över tusenlappen – i så fall skulle jag fortsätta in till döden eller konkursen.
Inne i mitt huvud skakade jag hand med mig själv om den utmaningen. Så fick det bli.
Nu blev det verkligen vinna eller försvinna. Vinna en butik eller försvinna över bron tillbaka till Kungsholmen.
Just då så kändes de två alternativen som jämngoda – eller ska jag säga lika bittra.
Sitta kvar i kulan och räkna femtioöringar eller smita iväg med svansen mellan benen var ju också ett sätt att se på det hela…

Hur gick det då?
Tja, sådär. 800 hade ändå ramlat in runt halv fem så prognosen för ett lakan var ganska god. Det hade kommit in ytterligare en hundring vid halv sex så det såg ut som att verksamheten skulle klara sig. En hunka till bara innan stängning så skulle jag slippa ringa mäklaren.
Några personer till gled in under den kommande halvtimmen så att, ja, vid sex var jag uppe i – tro det eller ej – 995.
Vilken annan dag som helst skulle resten ha varit en formsak, för en femma till från sex och framåt är ju ingenting.
Nu var det här tyvärr inte vilken dag som helst – för där, där tog det stopp.
Det hände absolut ingenting efter klockan sex.
Noll.
Det fanns inget snöoväder utanför att skylla på. Tvärtom – det var så bra förhållanden som man kan förvänta sig en sen marseftermiddag. Genom skyltfönstret kunde jag se folk som promenerade förbi på väg hem från jobbet, men knappt nån tog sig in till mig. De få som gjorde det gled runt ett tag i butiken, men…ingen köpte något.
Förutsättningarna låg ändå kvar – under tvåsiffrigt vid bomning så var butikens saga över.
Långsamt kom en känsla över mig av att det här kanske var förutbestämt. Kanske hade en högre instans läst mina tankar, tyckt att det nog var bäst för mig att lägga ner i tid innan skadan skulle bli för stor och gjorde med övernaturliga tjuvtricks vad som fanns i dess makt för att skrämma bort handlande folk just den kvällen från butiken. Allt bara för att jag skulle göra slag i saken och packa mig iväg från Hornstull.
Kanske var det precis så det låg till, för vad annat skulle kunna förklara att det med fem (5) kronor kvar gått totalt grus i maskineriet? Fem kronor – det skulle ju räcka med två Fantomen-tidningar från lådan på gatan.
Men…nej, inget hände.
Tja, här kunde jag ju ha böjt min nacke och accepterat mitt öde, men jag blev istället bara provocerad. Vad var det här för stil och stå och reta mig med en diff på en femma. Hade kassan slutat på en femhundring hade jag tagit det som en man och samma kväll börjat måla
Skulle jag – efter allt slit och alla märkliga tillfälligheter som till slut ledde mig hit bara slänga allt i närmaste papperskorg?
Där stod jag bakom disken och kom på mig själv med att tycka att det här med den här butiken ändå var helt okej.
Jodå, kom jag bara förbi tröskeln idag så skulle kavla upp ärmarna än mer än vad jag gjort tidigare. Här skulle inget öda få bryta in och bestämma vad jag ska göra med mitt liv.
Aldrig!
Som genom ett trollslag hade alla tvivel jag kort innan haft om verksamheten blåst bort som såpbubblor på Långholmsgatans trottoar en blåsig vårdag.
Jodå, när saker och ting sätts på sin spets så kommer man för det mesta på vad det är man egentligen vill.
Men – vad jag än tyckte, det verkade inte bättre än att det skulle bli att hissa vit flagg ändå till slut – vad jag än ansåg om ödet, universum och planeters lekande med mitt liv så var fattades fortfarande de där förargliga fem kronorna till den magiska gränsen.
Som om det inte var nog med att det inte rasslade in några pengar, det var rejält tråkigt också att sitta ensam och övergiven i min bedrövelse.

Runt åtta släntrade dock Oskar in, ja det gjorde han ju varje kväll så det var inte så konstigt. Men – då fick jag åtminstone lite sällskap.
Den tio-årige Oscar hade redan under den första veckan blivit butikens egen lilla maskot. En tvärhand hög kom han redan från start varje dag in i butiken – först på lunchrasten sen direkt efter plugget. Alltid klädd i en klockren hårdrocksutstyrsel – svart skinnjacka, scarf, randig tröja,jeans och ett par boots.
Tyst och mycket fokuserat plöjde han sig varje dag tankfullt igenom hela butikens sortiment.
Om och om igen.
Det dröjde inte länge innan jag började fråga Oscar om hjälp. Sökte någon efter en speciell skiva och jag var osäker på om den fanns därute frågade jag Oscar.
Han visste alltid.
Något som snabbt kom att bli en klassiker är telefonsamtalen som lika regelbundet som en naturlag kom runt halvnio på kvällen – “Hej! Det är Helen, Oscars mamma. Jo, om Oscar är där så säg åt honom att han ska komma hem nu. Han ska gå och lägga sig snart.”
Av naturliga skäl var det inte ofta som Oscar köpte något. Oftast bytte han in något men ibland hade han fått en slant och då kunde det bli en billig cd eller några tiokronors LP-skivor. När det hände var det nästan alltid hårdrock typ Thin Lizzy, Kiss eller AC/DC. Men…det var sällan som det köptes något.
Oscar blev ändå snabbt som en del av inredningen på Mickes. Han var i stort sett alltid där – tyst, nyfiket undersökande, nästan som förtrollad av allt som fanns i butiken. Oscar var ständigt närvarande men han tog aldrig plats och hans sällskap var något jag direkt var bekväm med.

Så även den här gången. Tyst och i sin egen lilla värld gick Oscar omkring och tittade förtrollad i backar och lådor samtidigt som jag lyssnade på någon platta och prismärkte skivor som skulle ut i butiken – om det nu var någon poäng med det, det var ju tydligen meningen att jag dan därpå skulle lägga ner.

Men så hände det.
Efter runt tjugo minuters bläddrande traskade Oscar försynt fram till disken. Jag tittade upp från mitt plock för att fråga vad han undrade över.
Men det var ingenting alls som Oscar tänkte fråga om. Ingenting alls. Istället stod han där lugnt och tålmodigt framför mig med en tiokronors-LP i handen, tyvärr minns jag inte vilken – men viktigast av allt var det som Oscar höll i den andra handen.
En tiokrona.
Lugnt, som om det inte hade någon betydelse alls i den här världen, sträckte Oscar fram sin slant till mig.
Jaha. Oscar ville alltså köpa en platta, en platta som kostade – tio kronor.
Jag tog emot myntet och slog med ödesmättade rörelser in tio kronor i kassaapparaten.
Utan att avvakta en sekund gjorde jag en x-utslagning – och jodå, jag hade inte räknat fel, på kvittot stod det 1.005.
995 plus 10 blir fortfarande 1.005.
I klarspråk – jag var över tusenlappen, butiken skulle fortleva!

Med det så var dagens uppgift till fullo uppfylld. Lika snabbt som x-kvittot gjorde jag halvt euforiskt ett dagsutslag, klistrade in dagens kvitton i pärmen, skickade hem Oscar, packade ihop, låste dörren och gav mig iväg hem. Den kvällen var hela mitt väsen så fylld av optimism under knallandes över Västerbron att jag nästan svävade över asfalten.
Och allt detta för bara en enda ynka liten tiokrona.

Men – självklart – även utan Oskars guldpeng så hade jag inte lagt ner butiken. Jag hade nog bara knytit nävarna än hårdare i jackfickorna under promenaden hem över och mumlat något om att “jamen då får det bli desto bättre i morgon då…”.
Den där lilla tiokronan blev ändå som ett gigantiskt omen från ovan. Det kändes som att det nu bara var bara att blicka framåt.
Vackert, poetiskt och helt underbart.

Det lustiga är faktiskt att just efter den kvällen skedde ett klart trendbrott. Dagar med kassor under tusenlappen var plötsligt ett minne blott. Även när det var riktigt jävligt landade jag likt förbannat strax ovanför. Först några år senare, en vinterdag när Stockholm drabbades av total snökatastrof, blev det återigen en dag med en kassa på strax under tusenlappen.
En gång på tjugo år sen dess alltså.
Magiskt.
Och det var Oscars tiokrona som förlöste allting.

Och Oscar – jodå, det är samme Oscar som idag inte längre är en tvärhand hög utan drygt en och nittio lång, som jobbar hos mig i butiken och som har gjort det i så många år att jag faktiskt inte ens minns när det var han började.
Och han kan fortfarande sortimentet bättre än vad undertecknad kan…

Popularity: 4% [?]