09.25.15

Ölandsvandringen Prolog, del 1 2 3 4 5 och 6

Posted in Min blogg at 1:01 am

Öland!

Under mitt långa liv har jag besökt Sveriges samtliga landskap.
Japp, samtliga tjugofem. En liten poäng bara, det allra sista, det tjugofemte, knäckte jag alldeles nyss. Jag kom nämligen till Öland på eftermiddan i dag och här har jag aldrig varit förut. Det som jag skriver nu, det skriver jag från Byxelkrok, blott någon kilometer från Ölands norra udde.

Men här kommer jag inte att stanna länge. Planen är att jag, med start i morgon, ska gå till fots från fyr till fyr, från Långe Erik till Långe Jan. Med andra ord från Ölands norra udde till den södra, och detta utan att egentligen veta ett smack om vad det är som jag ger mig in på. Förberedelserna har även de varit lika med noll. Sommaren har bestått av arbete, arbete, arbete och ännu mer arbete. Sex månader, från mars till september utan EN dags ledigt. Inte ens en liten promenad runt Reimersholme eller liknande har det blivit. Jag köpte en Ölandskarta för ett par veckor sedan, och löst började jag titta på vandrarhem för ett par dagar sen, mer än så har det inte blivit.

I dag flög jag till Kalmar från Bromma, där jag på flygplatsen blev upplockad av min vän Kalmarbon Mike Waxman som skjutsade in mig till centrum. Tid för en fika på anrika Kullzenska Cafét lyckades vi få till innan min buss gled iväg över Ölandsbron.
Från Byxelkrok blev det en fotmarsch på en halvmil till Hälluddens Stugby, beläget tre kilometer från Ölands norra udde. Det var en oerhört vacker promenad i kvällningen längs havet med utsikt över bland annat Blå Jungfrun. Väl framme fick jag en egen liten stuga med TV, kök och dusch.
Mysigt.
Ett krux bara. De där fem kilometerns med ryggsäck var ett tydligt bevis på att jag bara har jobbat och inte gått en meter mer än jag behövt under de senaste sex månaderna. Jag blev rejält trött, kondition är som vi alla vet en färskvara, och det är inte utan att jag funderar på hur det här ska sluta.
Nåja, i morgon är en ny dag och tar jag bara det här lugnt och metodiskt så ska det kanske ordna sig. Tjugofem kilometer från Långe Erik ner till Högby söder om Löttorp kommer dock inte att vara att leka med med tanke på hur det känns just nu och vikten på min ryggsäck.

ÖLANDSVANDRINGEN – Etapp 1

Jodå, tjugofem kilometer visade sig vara tjugoåtta och då jag, efter ett tips, tog den lite längre vägen längs västra kustsidan så blev det till slut runt trettio.
MEN – detta till trots – det gick förvånansvärt bra. Alla farhågor inför den här etappen efter gårdagens trötthet kom helt på skam.
Utöver det så var det en fullständigt sanslös vandring som jag fick under de första två milen längs havet. Alla stöter vi då och då på den där känslan av det inte finns ord som kan förklara hur man känner, så var det tveklöst i dag. Vägen, naturen, stämningen och havet – allt var besinningslöst vackert längs kustvägen. Det var tillräckligt med skönhet för att snudd på helt ta andan ur mig. Jag har ingen aning om hur jag skulle kunna beskriva det i ord. Det blev många foton tagna, men inte ens de kan mer än bara hinta åt hur det var just då.
Dagen började dock på Hälludden, där jag hade övernattat. Hälludden ligger någon kilometer ifrån den norra udden, det ställe där min vandring skulle börja.
En lite komisk sak var att jag innan jag åkte iväg googlade på boende i området, hittade Hälludden och därefter ringde upp och bokade en stuga för natten mot onsdagen. Först därpå, efter samtalet, så tittade jag lite närmare på den sajt som jag hade gått in på. Bland en del annat så hade folk också satt betyg på hur de hade trivts med sin vistelse. När jag såg på omdömena så blev jag minst sagt paff. Hälludden hade fått typ fem femmor och fyra ettor.
Inget annat. Ingen tvåa, trea eller fyra.
Alltså – uppenbarligen är det ett ställe som man antingen hatar eller älskar. Och just det vandrarhemmet hade jag bokat. Vad skulle då jag komma att tycka?
Så här i efterhand så kan jag säga att jag tyckte att det var ett kanonställe. Det är ju inte så ofta som man har vägarna förbi Byxelkrok, men jag skulle utan tvekan kunna tänka mig att besöka Hälludden igen. Visst, de som driver stället var helt klart inte den typ av folk som vanligtvis har en stugby. Det kändes lite “utfreakat” fast på ett positivt sätt. Ölands egen version av Fårös Kutens Bensin.
Jag gillade det dock och hade inget alls att klaga på.
Efter frukosten så frågade jag om de kunde skjutsa mig upp till Långe Erik, där vandringen skulle starta, mot en hundring. En femtiolapp tyckte kvinnan räckte men jag stod på mig. En hundring hade jag sagt och en hundring fick det bli.
Sagt och gjort, de körde upp mig och åkte sen tillbaka.
Väl uppe vid fyren så insåg jag det tokiga i att jag var lite stressad då det var en lång dagsetapp som Låg framför mig. Området kring fyren var ju bländande vackert, jag skulle ha kunnat spendera en hel dag med att bara knalla runt där. Nåja, det får bli nästa gång.
Den nordligaste punkten på Öland är dock inte fyren utan en stor sten vid stranden en bit bort. Väl där gick jag så långt ut på de slippriga klipporna som jag kunde och doppade sen handen i vattnet.
Där startade vandringen söderut.
Samma procedur kommer att ske nere vid Långe Jan om ett par dagar.

Efter det var det bara att glida tillbaka ner mot Hälludden och sen fortsätta vidare längs vägen mot mitt slutmål. Ryggsäcken hade jag dock lämnat kvar på stället och titta därför igen på expeditionen. När jag klev in så bjöd värdparet på kaffe och bullar på terassen!
Innan jag gick och tackade för mig hade jag vid fikabordet hunnit komma in både på skivaffären och Thorsten Flinck. Thorsten har fans runt om i vårt land, den saken är klar, kvinnan i huset sken upp betänkligt bara jag nämnde hans namn.
Sen bar det av igen!

Kuststräckan var runt två mil. Den startade som en asfalterad landsväg. Efter ett tag hade den blivit en grusväg som sedermera övergick till en gångled, som i sin tur gradvis smalnade av för att till sist bli ungefär två decimeter bred. Hade jag gått galet? Stämde detta?
Jodå, med havet på min högra sida kunde jag bara inte gå fel. Det var bara att fortsätta framåt. Efter de tjugo kilometrarna kom jag till stället där vägen inåt land mot Löttorp och Hagaby startade och som jag var tvungen att ta in på.
Med saknad i hjärtat lämnade jag stigen, havet och Blå Jungfrun, den mäktiga klippan mitt i sundet, som hade följt med troget under hela färden neråt.
Blå Jungrun? Just det, det är den där ön där alla påskkärringar håller hus.
En flock kossor som inte hade något stängsel som hindrade dem kom fram för att hälsa, det var väl den dråpliga händelsen under sträckan.

Vägen mot Löttorp och därpå Hagaby var ren inlandsväg och inte tiondelen så rolig. Jag började bli rätt trött i benen också.
När det var runt sju kilometer kvar så stannade en bil med en äldre herre till mitt på vägen. Han vevade ner rutan och tecknade något jag tolkade som att jag kunde få åka med om jag ville. Jag tackade hjärtligt men förklarade hur det låg till. Från Långe Erik till Långe Jan – till fots, så tack men nej tack, sa jag.
Oj då, sa han, 137 kilometer. Sen la han till – Jag trodde att du var en invandrare och att du skulle in till Löttorp med din tunga packning, därför tänkte jag att jag kunde plocka upp dig.
Vilken vänlig själ!

Sista milen in till Löttorp och Hagaby där vandrarhemmet ligger var som sagt riktigt slitig även fast det inte var några större problem. Tre mil med ryggsäck helt otränad är dock alltid tre mil. Som helhet var det ändå en riktig höjdardag, åtminstone till två tredjedelar fylld med den där sortens glädje som då och då dyker upp just för att det helt plötsligt är så underbart härligt och vackert att bara finnas till.

Inte en extraordinär händelse att rapportera om. Jag sitter ändå nöjd och belåten och totar ihop dessa rader innan nattens sömn ska förbereda mig för morgondagens etapp.
Just det – fotot med handen på är när jag doppar ner den i vattnet vid Ölands nordligaste sten!

ÖLANDSVANDRINGEN Del 2

Dagen började med en kropp som faktiskt, trots den inledande dagens långa etapp, inte kändes farligt stel eller klumpig. Lite märkligt då jag, som jag tidigare skrivit, inte förberett mig fysiskt en sekund för det här. Nåja, just då var det bara att tacka och ta emot.
Det blev en lång utdragen frukost inan jag gled iväg mot dagens mål – Marsjö och deras bed & breakfast.

Först bara en liten berättelse om i går natt.
Jag var alltså ensam på vandrarhemmet. Helt ensam i ett gammalt tvåvåningshus. Någon gång runt halv två gick jag upp på mitt rum för att lägga mig. Dörren var halvöppen och jag tog ett steg innanför tröskeln – och dörren flyger emot mig! Instinktivt trodde jag att det är ett spöke på andra sidan som knuffat till dörren, men så var nog dessbättre inte fallet. Boven var ett dörrstopp som var för lågt. Det räckte att ta ett steg på det sviktande trägolvet för att dörrstoppet inte längre skulle funka, och då åkte dörren emot dörrgaveln – och där stod jag.
Läskigt men skönt att jag kom på hur det hade gått till.

Väl ute på vägen kändes det till en början helt okej, men efter bara ett par kilometrar förstod jag att de tre milen från dagen innan hade satt rejäla spår i min lekamen. Morgonens relativt goda kondition var uppenbarligen en bedräglig illusion. Stegen blev snabbt allt tyngre och tyngre, hastigheten var också långt från den som jag hade haft dagen innan.
Nej, det var bara att bita ihop och se till att ekipaget i en något så när jämn hastighet tog sig framåt.
Steg för steg, meter för meter. Nej, i dag tog det emot och självfallet berodde det på den långa gårdagsetappen. Nåja, den stekande solen – faktiskt – som jag hade i ansiktet hela eftermiddan gjorde nog sitt till den också.
Marsjö, ett bed & breakfast med någonting så udda som strutsuppfödning på bakgården var alltså målet för dagen. Turligt nog ligger det bara typ två mil från Hagaby så runt halv fem så var jag trots gummilår framme. Men inte gick det fort mot slutet…När det bara var ett par kilometrar kvar och jag insåg att jag hade väldigt gott om tid så slog kroppen av till ett nästan obefintligt tempo. Kan nog ha sett lite ynkligt ut på håll. En medtagen gubbe med stor ryggsäck, plågad av solen i ansiktet och släpande sig själv fram i tre kilometer i timmen.

Marsjö visade sig att vara ett klassiskt stenhus med omgivande småhus. Förr i tiden hade det nog varit en bondgård. Lantligt, trevligt, pittoreskt och allt det där. Det kändes bra från start.
Väl framme blev det en dusch, klädbyte och en ytterst välsmakande middag tillagad på lokala produkter. Det var jag och två till i matsalen, ja, högsäsongen är helt klart ett minne blott för turistnäringen på ön.

När jag efter en timma reste mig från stolen efter maten var jag nästan komiskt stel i kroppen, men…det ska bli bättre. Redan i morgon. Jag lovar.

Strutsinhägnaden på bakgården var självklart ett kapitel för sig. Strutsar är onekligen extremt udda djur. Alla som en gång sett en struts i levande livet förundras över hur evolutionen har kunnat skapa ett djur som detta. Vackra är de väl inte men oerhört fascinerande.
En gripande händelse inträffade dock precis när jag var där. Någon kom och hämtade två stora ägg som förmodligen precis hade kläckts. Det passerade inte obemärkt förbi! Hanstrutsen blev rasande. Stirrade som en vansinnig på oss på andra sidan stängslet och började sparka på det med ena benet. Sen la han sig ner på marken och började vagga med kroppen i stora rörelser fram och tillbaka under det att han utstötte mystiska läten.
“Nu är han riktigt förbannad” sa kvinnan som tagit äggen.
Ja inte undra på det…Först spärra in dem och sen sno äggen.

Hände det något på vägen då? I stort sett ingenting.
Jag ska inte säga att inlandspromenader är tråkiga, för i så fall skulle jag inte fotvandra alls, men att som dagen innan gå ett par magiska mil mil längs havet gör att en tur dan därpå med bondgårdar, åkrar, ängar, stugor och dungar timma efter timma kan kännas lite avslaget.
Och så två ben som ideligen måste peppas för att röra på sig…
Nej, i dag var det mera som en transportsträcka

En tänkvärd anekdot kan jag dra ändå.
På Hagaby Lantgård hade jag ett par väldigt trevliga samtal både på kvällen och på morgonen med Stefan som äger och driver stället. Självklart kom vi in på varför jag är på Öland just nu. Stefan imponerad? Knappast, han hade gått hela pilgrimsleden i Spanien, cyklat till Egypten och liftat tvärs över USA. Jaha…vad blir då min lilla utflykt jämfört med det? Inte mycket. Bara att acceptera faktum.
Så i dag, halvvägs till Marsjö ungefär, så hejade en kille som kom cyklande på mig. Han frågade vart jag var på väg, hoppade sen av av och följde mig därpå i typ två kilometer. Han var också ute på långfärd, men till skillnad mot mig så cyklade han alltså.
Självklart kom snacket snabbt in på olika saker som vi eller folk som vi känner har gjort angående långfärder. Men Jonas, som han hette, slängde snabbt in trumfkortet nummer ett. Han hade haft en lärare på en folkhögskola när han studerade foto i Visby som nu var på väg att avsluta sin promenad – från Stockholm till Melbourne….!
Från Stockholm till Melbourne.
Ja vad säga…?
Jonas skrattade själv åt saken och berättade om en händelse som han nyligen hade varit med om när Bob Hund hade spelat i Karlshamn. Han och hans polare hade efter konserten suttit med några nyfunna kompisar och pratat om än det ena än det andra. Någonstans i snackandet så nämnde Jonas att han vid ett tillfälle han hade cyklat ända till Marocko.
“Jag har en polare som har cyklat till Thailand!” kom det blixtsnabba svaret från någon annan i sällskapet.
Jodå, vad man än har gjort så finns det alltid någon som har varit mycket värre.

Lång vandring i morgon och förhoppningsvis är kroppen lite mindre stel än i dag. Vilket som ska det nog gå vägen ändå.

ÖLANDSVANDRINGEN Etapp 3

Efter en riktigt djup nattsömn vaknade jag upp runt sju. Jag kände mig helt utvilad men den harmoniska stämningen stördes av ett irriterande visslande ljud som kom från ett svårdefinierbart ställe. Efter någon minut, när tankarna hade klarnat, förstod jag vad det var och vad det betydde – det var vinddraget från ventilen som tjöt, vilket tydde på att det ute blåste, och förmodligen rejält. Hm…Medvind eller motvind? Två och en halv mil till Borgholm i hård motvind var ju inte vad hade tänkt mig när jag i går skissade på planen för denna dag. Nåja, hur kraftig blåsten nu var och i vilken riktning den blåste skulle jag väl snart bli varse.
En riktigt stadig frukost, fint uppdukad och med rikligt av varje, blev det nere i matsalen. Och jag var den enda gästen…!
Onekligen ganska rörande när någon lägger ned sådan energi på bara mig.
Priset för övernattning, middag och frukost allt i en fin, robust lantmiljö – 400 kronor. Det var nästan så att jag skämdes.
Nåja, på med ryggsäcken, hej då till strutsarna och i väg mot Borgholm

När jag kom ut på den stora vägen, den som går som en pulsåder genom hela ön från norr till söder, som jag effektivt hade lyckats med att undvika under de två första dagarna så förstod jag att det stämde precis det som min gamla flickvän Maria sa innan jag åkte – den är starkt trafikerad. Visserligen går den rakt mot Borgholm, men tanken på att följa den under hela dan kändes inte inspirerande alls, det skulle bara ha blivit som en sträcka att avverka. Efter bara typ hundra meter så tittade jag på kartan för att hitta eventuella alternativ. Och det fanns det! Visserligen var det en rejäl omväg, men att vika av västerut typ två kilometer för att sen framme vid havet gå söderut på samma led som gick på i onsdags kändes verkligen som ett lyft.
Två aber fanns det.
Etappen var lång som den var och det här skulle förlänga den med ytterligare ett par kilometer plus att terrängen säkert var helt annan än rak jämn asfalt.
Det blåste också rejält redan, hur skulle det inte bli längs kusten under cirka en mil? Det skulle kunna bli rent ut sagt omöjligt att gå framåt.
Jag valde ändå att ta en chans med vägen längs havet, och det skulle snart visa sig att det gjorde jag rätt i!
Jag vek av från stora vägen och gick rakt västerut på en liten bonnväg. Jodå, blåsten ökade markant ju närmare vattnet jag kom. Väl framme var det halv storm, om inte mer, och den slog in snett från havet. Det var svårt att stå upprätt.
Men det var just då inget som bekymrade mig alls, för när jag stod där så slogs jag återigen av det oerhörda panorama som vecklade ut sig framför mig. Havet, vikarna, uddarna, stenarna, strandskjulen. Den här gången var det dessutom, förutom allt annat, ett upprört hav med stora, kraftiga vågor som bröts mot klipporna och vita gäss över hela havslinjen.
Det gamla begreppet att hålla i hatten blev med ens väldigt konkret. Efter ett tag gav jag upp, kepsen flög i väg lite varstans längs vägen, snart skulle det bli i en komocka, så jag fällde upp munkjackans kåpa. I byarna var det säkert upp mot femton sekundmeter. Dessutom snudd på ren motvind…
Vägen söderut gick mestadels på en höjd belägen ungefär tjugo meter över havet och vinden från sydväst, utifrån havet, fick ett helt obehindrat spelrum precis där jag gick.
Jobbigt? Ja, det gick att gå framåt, men med möda.
Kyligt? Ja, solen sken och det var varmt i luften men vinden bet rejält.
Men var det ändå på något sätt helt underbart? Definitivt.
För vad gjorde lite vind när jag under typ två timmars vandring fick bevittna detta skådespel. Mäktigt, oerhört mäktigt och oändligt vackert.

Det vete katten om inte den här havsvägen är ännu pampigare än den som jag tog i förgår då den hela tiden slingrar sig en bit uppåt och att det nästan inte alls är några träd som skymmer, något som ger ett stort synfält åt alla håll, över strandlinjen och över ett fräsande, rytande hav.
Det är lätt att förstå varför alla, och jag menar alla, hus längs vägen har inglasade verandor. Det här var ingen blåst att leka med, och det som var i dag var säkert ändå inget exceptionellt.

Kossor dök upp igen längs stigen, den tuffa vinden verkade inte bekomma dem ett smack. En av dem följde efter mig i säkert hundra meter. Jag vände mig om, och då stannade hon. Sen började jag gå igen…och då började hon också att gå.Till slut såg hon en grästuva att tugga på och glömde bort mig.

En del val som man gör här i livet är ju bra, andra mindre bra. I dag gjorde jag nog ett riktigt bra sådant när jag trots osäkerhet valde den längre och blåsigare vägen längs kusten. En mycket minnesvärd vandring.

När kustvägen efter en mil upphörde tog också vinden slut. Resten av dagen på inlandsvägarna var det faktiskt aldrig mer än småblåsigt. Jag fortsatte att söka upp mindre vägar som gick lite vid sidan om, och jag lyckades hitta ytterligare ett par alternativ till stora vägen. Visserligen lite längre sträcka men genom små, pittoreska bullerby-byar. Mycket finare, mycket roligare och framförallt nästan helt bilfritt.
Precis som i går så kom jag fram i skaplig tid trots omvägarna så fenomenet att slå av på takten rejält mot slutet dök upp ånyo. De sista kilometrarna var det en tant på runt sjuttio med en lite stirrig hund som ville nosa på allting som gick om mig för att sen försvinna i fjärran. Tja, har man gått närmare tre mil, har en tung ryggsäck och ingen tid alls att passa så har man väl rätt att mot slutet ta det lite piano.
Väl framme på Ebbas vandrarhem slängde jag omgående in ryggsäcken på rummet, låste dörren och gled iväg till kollegan Ubbe. Ubbe driver Ubbes Vinyl &Musik i Borgholm. En vinylbutik alltså – mitt i centrala stan.
Det visade sig vara både ett schyst ställe och en riktigt trevlig kille. Kändes lite grann som en mini-Mickes. Vi klickade direkt.
Trots det, min semester har bara varit i knappt fyra dagar, och det hade funnits en orsak till att jag åkte iväg. Det kändes för mig inte det minsta inspirerande att bläddra i butikens lådor och se samma skivor som jag vid det här laget har sett dagligen i snart tjugo år. Om och om och om igen. Det tände inte till alls, trots att det var helt okej plattor. Mer ledighet behövs för att få hungern tillbaka. Tur att det är fyra dar kvar. Tre vandringsdagar och en hemåkardag.
I morgon blir det Färjestaden. Tre mil utan pardon.

Just det! I dag kändes det helt okej att gå. Ingen större stelhet och ingen trötthet mer än normalt. Hälften avverkat, hälften kvar!

ÖLANDSVANDRINGEN Etapp 4

Fredagen avslutades med en Dagens Husmans på Mormor Julias. Servitrisen, en glad tjej med hårfläta, var såpass söt och trevlig att hon fick mig att känna ett litet sting av sorg över att färden söderut skulle gå av stapeln blott några timmar senare. En semester kan ju inte bara vara att vandra, äta, dricka och sova. Men inget världsligt får ju komma emellan mig och slutförandet av detta projekt, så är det bara. Det är nu eller aldrig…

Senare på kvällen vid läggdags så kröp ett problem av en helt annan art på mig. Jag fick svårt att somna in på grund av att det kliade på fötterna så in åt xxx. Först trodde jag att det var myggbett, sen förstod jag att det var – skoskav…
Skoskav, ett elände som kan fälla den mest rutinerade vandraren på planeten.
Skoskav, det som tog livet av fler soldater än vad kulor och kanoner gjorde på 1800-talet. Först skavsår som inte togs om hand, sen kallbrand med medföljande amputering som i femtio procent av fallen ledde till döden.
Skoskav – ett fullständigt elände.
Nåja, ett par skavplåster på Apoteket i förmiddags och två askar till i reserv så ska det väl kunna hållas i schack i några dar till.
Annars känns allt övrigt i kroppen kanon. Seriöst, så här fräsch i kropp och själ var det länge sen jag kände mig. Avstressad, pigg och fokuserad. När jag på förmiddan satt och fikade på en uteservering vid stadens centrum så kände jag mig riktigt väl till mods för första gången på väldigt länge. Sen jag var i Brasilien i vintras förmodligen. Det är kanske så här man ska leva egentligen…?

Färjestaden ligger rakt söderut från Borgholm. Landsvägen går tyvärr även den spikrakt neråt och alternativ till den är nästan obefintliga. Bara att bita ihop. Vandringen söderut blev ändå, trots mina farhågor, riktigt trevliga. Även fast jag blev så illa tvingad att gå på stora vägen så var det inte så farlig trafik och ett öppet landskap runtomkring – bland annat en liten del av Alvaret – gjorde färden lite mer fascinerande än jag först befarat. Ett par havsglimtar blev jag också bjuden på.
Visst, drygt tre mil med packning är alltid tre mil, men de inledande dagarnas slit och stelhet började gradvis att gå över till något annat. Jag hade inga som helst problem med att hålla ett bra tempo. Två dagar tidigare, när jag började gå från Hagaby Lantgård mot Marsjö hade jag känt mig som om jag gick på valium. I dag var det till enbörjan som om jag begåvats med nya ben.
Men vad hjälper det när omvärlden sätter krokben för en?
Jag tog en lunchpaus på något som hette Halltorps Gästgiveri. God mat visserligen men jag fick vänta alldeles för länge på att få den serverad, inte bara jag var irriterad, och min tid var inte obegränsad. Expeditionen på vandrarhemmet dit jag skulle, Skogsby, skulle stänga vid sju och efter maten började det faktiskt bli lite ont om tid.
Så jag trummade på, och trummade på och trummade på. När det var en halvtimma kvar av tiden och enligt kartan runt två kilometer av vägen till vandrarhemmet kvar ringde jag upp föreståndarinnan och berättade att jag var på väg. Damen berättade då att Skogsbys vandrarhem ligger i södra utkanten, en kilometer från kyrkan. Aj då. Det betydde att det var tre kilometer och en halvtimme kvar. Det kanske inte låter dramatiskt, men efter tjugoåtta kilometer med ryggsäck är man inte så kaxig längre. Småspringa vill jag inte göra så länge jag har packning, det är sämsta tänkbara för knäna. Men jag lyckades faktiskt hålla ett tillräckligt högt tempo så att jag kunde glida upp på trappan med tre minuters marginal – igen.

Skogsby en halvmil väster om visade sig vara en riktig liten pärla. Visserligen låter namnet som om det är inspirerat av Kronbloms värld, och det må väl vara hänt, en pärla är det i alla fall. Idel gamla träkåkar med mycket snickarglädje, en riktig “by”, som namnet också berättar. Efter trevliga Borgholm så bannade jag mig själv för att jag i förväg valt ett ställe på obygden långt från allt som man kan önska sig, men så fort som jag kom fram så kände jag att det här var en rättsatsning. En fantastisk septembersolnedgång förstärkte bara bilden än mer.
Eget rum och frukost för nästan ingenting kändes bra det också. Faktum är att min erfarenhet hittills är att priserna på vandrarhem på Öland ligger på runt hälften mot vad de gör på Gotland.

Snabbt summerat så var det en fin avspänd dag, trots att jag nästan uteslutande gick på stora vägen, och trots att jag var piskad att köra på rätt hårt på slutet, men ganska händelsefattig.
Snart drar det ihop sig. Femtio kilometer och två dagar kvar. Det ska nog gå. Ett orosmoln bara – skoskavsfronten, för den är inte bra. Värre i kväll än i går kväll. Vänsterfoten har nästan mer plåster på sig än inte. Ska beställa fotvård så att det finns bokat på onsdag hemma i Hornstull, men tills dess får det helt enkelt lov att bära!

ÖLANDSVANDRINGEN Etapp 5

Inget skrivet i går, somnade ifrån allt.
Lång berättelse i dag i stället.

Två spikar upp från varsin plats på respektive fotsula. Ungefär så upplevde jag fötterna när jag på morgonen gick till frukosten.
Allt övrigt kändes däremot snudd på perfekt. Ingen stelhet alls i kroppen.
Helt klart var det lite onödigt att jag försatt mig själv i den uppkomna situationen med mina fötter. Jag borde ha gått på förebyggande fotvård innan jag gav mig av och någon vecka före avfärd skulle jagha köpt nya vandrarskor i stället för det rätt snedgångna par som jag kört med under den här veckan.
Rätt så mycket mitt eget fel för att tala klarspråk.
Nåja, efter ett tag så mjuknade fötterna ganska rejält och mestadels kändes det rätt okej under dagens lopp.

Först av allt började jag med att boka rum i Degerhamn där jag fick reda på det inte finns något matställe alls överhuvudtaget. Skulle jag få i mig något att äta under dagens lopp så var jag tvungen att lämna vägen efter typ en och en halv mil och ta mig in till Mörbylånga, enda orten i närheten av min rutt som skulle ha ett par öppna restauranger med lunchmenyer. En klar omväg, men vad göra?
Inte mycket. Äta måste man så så fick det bli. Det här innebar att dagens sträcka skulle bli vandringens längsta etapp, runt trettiofem kilometer omvägarna inräknat. Bara att bita ihop.
Runt tio gav jag mig iväg.
Soligt fint väder. Jag har verkligen haft tur. Inte en droppe regn på hela vandringen.

Vid ett ställe alldeles längs vägen dök det upp en stor stenkvarn som det gick att gå in i. Öppen kvarn kallades det för. Intressant att se den genialiska konstruktionen med tre våningars intrikat maskineri. Jodå, nog kunde folk förr i världen också…

Runt två befann jag mig vid korsvägen för att ta av mot Mörbylånga och började därifrån gå in mot dess centrum. På vägen hände en, måhända alldaglig men ändå, för mig rätt rörande händelse.
Ett par hundra meter från korsningen, ungefär vid en bensinmack, kom det en tjej gående snett från sidan. Mörkt tjockt hår. Söt, hann jag tänka. Vi krockade nästan då hon skulle in på samma trottoar som jag. Jag hamnade dock typ tre meter bakom henne, och då det i stort sett bara var hon och jag på hela gatan så tänkte jag att hon kanske upplevde det som lite genant att jag gick precis bakom henne, därför gled jag över till den andra sidan. Lite förvånad blev jag över att hon också gjorde det, hon korsade gatan precis efter mig. Inte nog med det, hon började gå bredvid mig, ja faktiskt mer eller mindre som att vi var ett par. Jag var inte helt bekväm med situationen men fann mig ändå i den. Typ etthundra meter senare, så såg jag något som jag faktiskt sökte, en papperskorg. Bra, äntligen kunde jag slänga den tomma Lokaflaskan som jag burit i handen ett tag.
Men precis innan jag skulle göra det så sa tjejen, som hela tiden gick precis intill mig, med ett lite generat leende “Snälla, pant”!
Jaha – nu förstod jag. Det var min tomflaska hon var ute efter , först nu såg jag att hon var rom.
Visst, absolut. Inga problem.
Och som hon sken upp.
För en pantflaskas skull. Minst sagt rörande. Men jag lunkade vidare mot ett öppet matställe. Jag frågade mig fram, när jag väl hittade någon att fråga på de tomma gatorna, och längst bort, nästan ute på kajen, där låg restaurant Kajutan. Toppen.
För att ytterligare understryka det exceptionellt folktomma centrat så var jag under hela tiden när jag satt och åt den enda matgästen på stället. Alltså – hade Sverige spelat VM-final i fotboll hade det inte varit mindre folk på gatorna. Jag satt på uteserveringen nere vid hamnen och såg under en halvtimme inte en käft!
Off-season, okej, men någon bodde väl ändå där?

Då det var en rejäl bit från korsningen in till centrum, säkert en dryg kilometer, därefter ytterligare en bit längst bort där restaurant Kajutan låg, så kändes det onekligen rätt surt att behöva gå tillbaka hela långa vägen bara för att komma till en punkt där jag redan varit.
Bing! sa det plötsligt i huvudet. Jag tar såklart en taxi från Kajutan till korsningen. Då sparar jag fötterna och krafterna ett litet tuppfjät, och det kan ju inte räknas som fusk, bilen kommer bara att ta mig tillbaka till den plats där jag vek av.
Fem sekunder senare så slog mig tanken – Här sitter jag och äter dagens lunch, för etthundranitton spänn, sen skissar jag på att åka taxi en kilometer och en halv kilometer för kanske åttio med uppkörningsavgift, och den där lilla tjejen blir överlycklig över en pantflaska. Så nej, den idén släppte jag tvärt. Det kändes i det perspektivet helt galet. Klart att jag ska knalla den biten också.

Det blev alltså att jag efter lunchen satte på mig ryggsäcken och började gå tillbaka mot korsvägen. Jag mindes att jag på vägen mot lunchhaket hade sett en ICA- butik. Det skulle nog inte sitta helt fel att handla lite dricka och något lite lättare att äta senare på kvällen.
Men se där! Utanför affären så satt tjejen från en halvtimme innan med en bägare framför sig. Hon tittade upp på mig, log igenkännande och sa med en vädjande blick – “Vatten”.
Visst, tänkte jag, inga problem. Hon sitter precis mitt i solen. klart hon måste ha att dricka. Jag gjorde ett tecken att jag strax skulle vara tillbaka och klev in i butiken.
Fem minuter senare kom jag ut med en Smultron-Loka som jag räckte över till henne. Återigen ett stort leende och ett tack. Jag tyckte ändå att hon såg lite nedstämd ut så jag frågade om det var bra och hon svarade att – jo, det var bra. Trots det svaret kunde jag inte bara låta henne sitta där med en tom bägare på en ort där det såg ut som en neutronbomb briserat. Jag tömde mina fickor på alla de mynt som låg och skvalpade längst där nere och la i bägaren, sen gled jag med handen över hennes arm lite uppmuntrande och log.
Hon blev väldigt glad.
“Du är mycket snäll!” sa hon med ett stort, varmt leende. Och jag tror inte alls att det var någon fejk. Att sitta i ett totalt folktomt Mörbylånga en söndagseftermiddag med en tiggarskål känns väl mer eller mindre som ett Mission Impossible. Mycket möjligt så gjorde jag hennes dag, och det bjöd jag så gärna på. Den som tycker något annat får väl tycka det, men jag kan inte se att det skulle vara fel i att från ett överflöd ge till den som inte har. Läs Bibeln – precis vad Jesus predikade, om och om igen. Vem vill säga emot?

Men nu var det bara att ge sig iväg igen. Lång väg kvar, minst två mil, troligtvis mer. Och så slutade min mobil att fungera helt plötsligt, batteriet var slut – och jag som hade ett par samtal kvar att avverka under eftermiddagens lopp. Jag kom då på att Kastlösa, som ligger lite längre fram, har ett vandrarhem. Jag skulle ju kunna slinka in där och smygladda mobilen ett par minuter.

När jag kom fram till Kastlösa såg jag inte alls var vandrarhemmet låg. Jag irrade runt lite innan jag gav upp. Helt fräckt så tog jag av mig ryggsäcken och satte mig på en stentrappa upp till ett hus. Tog sen fram en Loka och började läsa Aftonbladet. Kommer det någon och undrar varför jag sitter där jag sitter så frågar jag bara var vandrarhemmet ligger, tänkte jag.
Ingen kom – så klart.
Efter en kvart gav jag upp, drack ur det sista, satte på mig ryggsäcken och lunkade iväg bort mot landsvägen. Först då så upptäckte jag att vandrarhemmet befann sig på andra sidan huset på vars trapp jag suttit. Jag hade alltså suttit på dess bakgård…
Så där dök jag in , bad om ursäkt för att jag redan bokat logi på annan ort och frågade om jag trots det fick ladda min mobil. Visst fick jag det.
Under tiden som den laddades så började jag prata med föreståndaren. Han var från Stockholm, jobbade tidigare med film och teater och han började berätta om sin verksamhet här på Öland och hur han ville utveckla den till en träffpunkt för filmskapare. Dan Sabel hette killen. Han bjöd mig på en dricka och…Ja, där satt vi och pratade om gemensamma bekanta under för mig kanske lite väl lång tid, för klockan tickade på. Nu hade den hunnit bli sex, och det var elva kilometer kvar till Degerhamn.
Inte bra, tänkte jag, men konstaterade att den utdragna pratstunden hade gett en välbehövlig vila till lår och fötter.
Jag reste på mig, tog farväl, satte ånyo på mig ryggsäcken och lufsade iväg.

Men nu skulle det bli riktigt tajt om jag skulle komma fram innan det blev mörkt. Bäst att dra på ordentligt, tänkte jag. Det lutade åt att det här skulle bli ett par riktigt tuffa timmar.
Det var dock en farhåga som var helt obefogad, för så fort som jag kom utanför Kastlösa och tog in på vägen mot Degerhamn som går längs havet så släppte allt sådant. Oro över eventuell sen ankomst, ont i fötterna, stelhet, irritation, svårmodighet, ja vad som – allt formligen rann av mig på bara ett par sekunder.
För att helt oförberedd få se detta fantastiska landskap breda ut sig framför mig i denna inledande skymningstimme var snudd på chockerande. Det var helt överväldigande.
Vägen gick rakt söderut, konstant runt trehundra meter innanför havet men typ trettio meter högre, något som bildade ett mäktigt panorama vart jag än blickade och så var det under i stort sett hela vägen in till Degerhamn.
Solen stod till en början lågt på himlen för att sen gå ner under horisonten, något som bildade en blodröd rand i öster längs havet som i sin tur färgades rött, de låglänta fälten hade som namnet antyder en så pass låg vegetation att synfältet var kilometerlångt i alla riktningar, en liten måne växte sig för var minut allt starkare på himlen, flyttfågelsträck flög precis över mig i sin karakteristiska v-form medans andra fåglar kacklade och tjattrade på fälten och i buskarna som jag passerade.
Jag stannade ideligen upp för att fotografera detta spektakel som utspelade sig framför mig, något som skapade ännu ett problem, för om jag redan var sent ute så blev det inte bli bättre av att jag stannade upp och tog ett kort var femtionde meter. Men det spelade egentligen ingen roll alls.
För nu ville jag helt enkelt inte längre komma fram.
11 timmar efter att jag gav mig av gick jag där på vägen i halvmörkret och bara njöt av varje sekund av denna underbara kvällsvandring. Det här var utan tvekan den vackraste kväll jag sett på åratal.
Mot slutet blev det nästan helt mörkt. Hade det inte varit för tredjedelsmånen på himlen så hade det mot slutet varit helt becksvart. Långsamt, bit för bit, började så stjärnhimlen titta fram. Till slut kände jag det som att det var en miljon stjärnor som strålade som en miljon juveler på ett gigantiskt svart sidentyg och allt svävade ovanför mig.
Och överallt runt mig dessa tjattrande och pladdrande nu osynliga fåglar helt uppfyllda av förberedelserna för färden söderut.
Det här var inget annat än ren magi.
Och då slog det mig.
Vad är det för mening med att jaga pengar som man ändå aldrig får, känna sig kränkt, gnälla över det och detta, tjafsa med omgivningen för att man tycker sig ha blivit trampad på tårna, känna sig missnöjd över livet i stort eller bara gå omkring och gnälla i största allmänhet.
Vi har ju hela universums prakt och skönhet precis framför oss!
Allt finns ju här serverat på ett silverfat, vi har ju redan allt som vi behöver, i överflöd dessutom!

Långsamt lunkande med ett sinne som tillfälligt befann sig på en högre nivå kom jag till slut, efter trettiofem kilometers vandring, i sena kvällen fram till Degerhamns Brukshotell. Nyckeln var fasttejpad på dörren i ett kuvert, och det var bara att gå upp på rummet,kasta sig i duschen, byta om och…
Där kom så en riktig anti-klimax. Brukshotellet hade ingen tekokare! Vare sig uppe på rummet eller i samlingslokalen där nere.
Att avsluta kvällen utan en kanna te kändes väl…så där…
Men det fick väl gå för den här gången då, jag hade ju alldeles innan fått en insikt om universums oändliga skönhet, då kunde jag väl klara mig utan te den kvällen åtminstone….

Den sena timmen kombinerat med en lååång vandring gjorde att jag slocknade så fort jag la mig för att vila på sängen.

Arton kilometer kvar, sen är jag framme vid målet.

ÖLANDSVANDRINGEN Etapp 6 och epilog.

Så var det dags för den sista etappen.
Finalen på en knapp vecka som börjat i onsdags och som nu skulle avslutas.
Arton kilometer från Degerhamn ner till Ölands Södra Udde var det sista som skulle avverkas för att få projektet i hamn.
Först en frukost på Brukshotellet, sen iväg för att få det gjort.
Efter bara ett par hundra meter på väg mot väg 136 som skulle ta mig söderut stod en träskylt vid sidan av vägen som pekade rakt in i ett buskage. Det gick att skönja något nertrampat som man skulle kunna tolka som en stig. “Linnés stig” stod det på den. Jag kollade kartan och, jodå den stod utmärkt och det skulle vara en liten genare på väg mot stora, så den gled jag in på.
Inget märkvärdigt, ändå en lite fantasieggande liten stig längs lämningar av arbetsplatser från svunna tider. Ett par par schysta foton blev det.
Väl uppe på vägen såg jag på skylten att sträckan till södra udden var tre kilometer längre än vad jag först skissat på.
Inga problem – jag skulle ändå vara där till runt halv tre, sen skulle min buss tillbaka gå prick tre.
Jag hade i huvudet löst haft en plan som gick ut på att från udden ta tre-bussen norrut och med byten vara tillbaka i Borgholm på kvällen. Så…kanske det senare samma kväll skulle bli en repris på dagens husmans på Mormor Julias…Någon belöning måste man väl få när man har gått tvärs över hela ön på sex dar kan man ju tycka.
Så…jag pinnade på…
De trettiofem kilometrarna från dan innan satte i början små spår i låren och fotsulorna men rätt snart fick jag bra snurr på benen.
Efter några timmars gång, vid Ottenby, delade vägen på sig. Jag följde den väg till vilken det på skylten stod Ölands Södra Udde 4.
Fyra kilometer kvar på denna vandring! Nu fick jag ha hur mycket skoskav som helst, nu ville jag bara njuta av det allra sista, inget annat.
Och nog njöt jag av det som öppnade sig framför mig ju längre ut på udden jag kom. Det var en strålande sol på himlen och en nästan spikrak väg söderut längs hedar, betesmarker och låglänt vegetation.
Och se där, mellan två höga träd så såg jag plötsligt, ett par kilometer bort, toppen på ett fyrtorn.
Långe Jan!
För varje meter blev sen landskapet alltmer enastående. När havet så började dyka upp på båda sidor och det bara var en smal tunga av betesmarker på sidorna och Långe Jan reste sig framför mig i all sin prakt var det snudd på som att gå i en tavla.
Handen på hjärtat, jag hade på förhand ingen aning om att jag skulle möta det slående vackra landskap som jag fick göra. Visst, det var optimala förutsättningar med sol och snudd på vindstilla, men det här var ändå något alldeles extra.
Kort senare var jag framme!
Till min förvåning så visade sig Ölands sydspets vara något helt annat än den norra. Museum, restaurant, ett fyrtorn som det gick att gå upp till toppen ja till och med ett konstgalleri men framför allt ganska mycket människor även fast det var en simpel måndag eftermiddag i september. Senare fick jag höra att platsen är ett mecka för fågelskådare, och det var också de som utgjorde merparten av folk där.
Jag hade under dagen gått med en stadig hastighet och kommit fram runt en halvtimme innan bussens avgång, så det fanns tid till lite ceremonier och kanske en dricka på restaurangen att ta med.
Jag lade ifrån mig ryggsäcken, vid en bänkfast och begav mig mot sydligast tänkbara sten för att där gå ner på knä och symboliskt doppa handen i vattnet som jag hade gjort på norrsidan.
Då kom eftermiddagens första antiklimax – det går inte att gå ner till yttersta spetsen! Den är avspärrad för fåglarnas och sälarnas skull.
Självklart, all respekt för det beslutet, men det anslaget och staketet var inte den syn som jag hade förväntat mig.
Men gick det inte att gå allra längst ner så fick det väl bli nästan då. Jag gick iväg tjugo meter längs staketet åt öster tills jag kom ner till vattnet. Där doppade jag ner min högerhand. Inte på Ölands sydspets – men så långt söderut som jag kunde komma. Gott nog. Allt förevigat på min i-pad.
Jag gick in på restaurangen – som är öppen sex månader om året! – och frågade damen i kassan var busshållplatsen ligger.
Och här har vi då antiklimax nummer två på en kvart.
“Bussen? Men då måste du ju ringa och beställa den två timmar i förväg. Har du gjort det?”
Nej det hade jag ju förstås inte gjort för jag visste inte ens om att det är så man gör på Öland. Och där sprack det med Borgholm och Mormor Julias, för det var ju sista bussen för dan som jag missat…
Men, tänkte jag, då är det ingen orsak till att stressa längre. jag beslöt mig för att i godan ro äta lunch på uteserveringen och ta tillfället i akt att inte bara njuta av känslan komma till utan även känslan att befinna mig Ölands Södra Udde.
Och det var precis vad jag gjorde. Det var riktigt skönt att sätta sig på en stol och bara njuta av den sanslösa omgivning som jag bjöds på.
Vad skulle jag göra nu då när jag hade missat bussen? Tja, att ta in på Ottenbys vandrarhem fyra kilometer därifrån var ju ett inte helt tokigt alternativ och sen i lugn och ro följande dag ta sig till Kalmar för flyget hem.
För hundrafemtioelfte gången under en vecka satte jag på mig ryggan och gled iväg mot vägen, nu bort från udden och tillbaka norrut.
Efter runt femtio meter på bilvägen hörde jag ett brummande från en pick-up bakom mig. Instinktivt satte jag upp en liftartumme och…jo då, han stannade. När jag slängde in ryggan i bakluckan såg jag att det lågmen massa tavlor där. Jodå, det var samma gubbe som just då hade utställning på uddens galleri. Han bodde på vandrarhemmet också så det passade ju perfekt.
Erik, som han hette, körde mig ända fram. Jag checkade in, slängde ifrån mig prylarna på rummet och gick till köket för att koka lite eftermiddagste. Erik dök snart upp han med.
Det blev en hel del roligt snack i matsalen under eftermiddan och kvällen. Bland annat misstänkte jag när Erik sa att han var från Nora att han var kompis med Ted Ström, mannen som skrev texten till vår låt Jag Reser Mig Igen.
Och det var han!
Fler personer kom in i samtalet under kvällens gång till ganska sen timme. Det blev en klart angenäm final på dagen.
Nerkrupen i sängen, innan jag skulle somna in, så kollade jag bilderna tagna tidigare under dagen.
Då kom antiklimax nummer tre.
De tre foton som jag trodde mig om att ha knäppt när jag doppade handen i vattnet vid södra spetsen fanns bara inte på min i-pad. Som ni förstår så är det lite klumpigt att ha en hand i havet, hålla i en i-pad med den andra och på något sätt samtidigt ta kort. Fina helst också…Den här gången måste jag ha missat slutarknappen och tryckt bredvid.
Så…även om jag inte har några bevis får ni tro på att jag säger att det var precis så som det gick till…
Som en sista surpris så stötte jag vid frukosten på Uffe Johansson, min gamle jobbarkompis från Tomteboda. Tjugotvå år var det sen senast och så möts vi igen på Ölands södra udde!
Strax efter avgick bussen mot Kalmar där flygmaskinen hem stod och väntade…
Det här var en vecka som jag (såvida jag inte blir dement) kommer att minnas för resten av livet. Hade jag jobbat i stället för att vara ledig under de här dagarna så hade jag nog två veckor senare inte kommit i håg en siffra av vad som hänt under den tiden.
Ja, det kom verkligen att landa i en riktigt lyckad vecka, exempelvis hade jag en sanslös tur med vädret. Inte en droppe regn under hela vägen. En timme efter att jag kommit fram till Långe Jan så försvann solen bakom mörka moln och det började strila ordentligt. Det var som om det var meningen att jag skulle ha en vandring i solen.
Jag minns att 2011, när jag gick tvärs över Gotland, från Fårö fyr ner till Hoburgsgubben, så kände jag en liten besvikelse när jag kom fram. Den gången hade jag laddat i sju månader för vandringen efter ett misslyckat försök hösten innan. När jag väl kom fram till målet och slutfört det som jag så länge skissat på så var det bara ett – jaha.
Naturligtvis var det inte bara ett “jaha” för jag har massor med fina minnen från den ganska strapatsrika färden och jag kom under den vandringen att träffa människor som jag har kontakt med än i dag. Självklart var det en riktig höjdargrej att ha fullbordat den grejen, men känslan när jag kom fram var ändå inte en känsla av triumf som man skulle ha kunnat tro.
“Var det inte mer än så här” – så ungefär kändes det inombords..
MEN – så blev det inte den här gången.
Jag tror att en viktig skillnad var att jag stannade kvar på plats och sög på karamellen av vad jag just genomfört. Jag pratade med nyfunna vänner, berättade om vad jag hade gjort och fick en hel del feedback.
Jag gav mig själv möjlighet att känna mig nöjd med mig att ha genomfört mitt projekt.
2011 vid Hoburgsgubben, en tisdag runt tolv i slutet av april, fanns det inte EN enda människa förutom jag själv. Jag gick tillbaka till Burgsvik, tog bussen till färjan och samma kväll var jag hemma igen. Onekligen lite avslaget.
Det blev en annan situation den här gången. Helt klart var det ett riktigt trevligt avslut på vandringen, till stor del tror jag att det berodde på att jag missade bussen och i stället på plats ledigt och avspänt lutade mig tillbaka och bara njöt av det som var.
Som en nerbantad sammanfattning av de här sex dagarna kan jag säga att jag fysiskt kände mig allt starkare för var dag som gick. Visst, skavsår på fötterna var ju retligt, men det gick ändå att hantera, men konditionsmässigt gick formkurvan bara uppåt.
Vackrare och vackrare, blev det också ju längre söderut som jag kom, ja det blev till sist en rent ut sagt frapperande skönhet i landakapet. Det magiska inslaget i omgivningen runt mig växte även det dag för dag för att kulminera i något helt enastående under de sista tjugofyra timmarna.
Det blev bara bättre och bättre ju längre veckan led!
Men allting har ett slut, så ock det här äventyret, och med det även den här berättelsen.
En sak tror jag mig dock veta efter denna vecka.
Gud finns – och han bor på södra Öland.

Popularity: 21% [?]

07.31.15

LP-skivor av och med Elvis Presley #56 Aloha From Hawaii Via Satelite

Posted in Min blogg at 1:33 am

En kväll i början på 1972 satte sig Elvis manager “överste” Tom Parker ner i TV-soffan hemma hos sig. I rutan dök USAs dåvarande president Richard Nixon upp, via en satellit höll denne ett tal som sändes direkt över stora delar av världen.
Det sägs att det var då och där som idén till Aloha From Hawaii Via Satellite föddes. Visionen som snabbt både slog rot och blommade ut i Parkers huvud var en konsert med Elvis Presley på Hawaii, filmad och sänd via satellit med avsikt att så många som möjligt på vår jord skulle kunna se den i direktsändning. Det skulle bli en konsert för de Elvis-fans världen över som inte hade möjlighet att själva komma till Las Vegas för att få se sin idol i verkliga livet. (Just den biten känns väl bara som ytterligare ett svepskäl till att inte en gång för alla göra den där världsturnén som sorgligt nog aldrig blev av.)
Resten är historia och en av de mest väldokumenterade händelserna i fenomenet Elvis Presleys karriär. Många av er känner till det här minst lika bra som jag.
Några små detaljer ska jag väl ändå kunna klämma in.

Den 8 juli 1972 proklamerade så överste Parker på en presskonferens att Elvis Presley inom kort skulle komma att göra världshistoriens första satellitsända konsert. Tre spelningar var sedan tidigare inbokade i mitten av november på Hawaii som avslutning på en kortare turné och en av dessa planerades att bli satellitsändningen. Det kom man att skjuta på, även om spelningarna genomfördes enligt schemat.
Vid en presskonferens 4 september samma år så pekade Parker i stället ut 14 januari 1973 som slutgiltigt datum – och så fick det bli.

Den 9 januari anlände Elvis och hans entourage till Honolulu. Första repet gick av stapeln redan samma kväll.
12 januari genomfördes en generalrepetion med publik, även den filmad och inspelad. Främsta orsaken till att man gjorde så var att utifall något skulle gå fel med det tekniska den 14:e så fanns alltid möjligheten att slänga in den filmade repetionen i dess ställe.
14 januari (halv ett på natten!) gick så satellitsändningen av stapeln helt enligt alla planer. Ett historiskt ögonblick, den första konserten med en soloartist som skulle kunna ses över hela jordklotet. Eller…?

Det har ofta spekulerats i hur många människor som verkligen såg showen i direktsändning. Siffran en miljard brukar nämnas men det känns väl knappast möjligt. En och en halv miljard har det också dragits till med, något som låter helt galet. Det skulle ju vara snudd på halva jordens befolkning vid den tiden!
Till på köpet är sanningen att det till slut bara var tio länder i Asien och Australien som hade förmånen att få se det hela live. Europa fick snällt vänta med att se showen till dagen därpå. I hemlandet USA blev det riktigt knasigt. Där sändes inte showen förrän nästan tre månader senare. I England, av tradition ett av Elvis allra starkaste fästen, sändes inte Aloha förrän drygt fem år i efterhand! (Skivan floppade rejält i England, skälet har vi nog där.)
Slår man ihop alla TV-tittare som någon gång har sett Aloha, i direktsändning eller senare, så jovisst, då kanske man kan komma upp i höga siffror. Men direktsändningen hade nog inte mer än ett par hundra miljoner, utan den minsta tvekan gott nog, men långt ifrån de överoptimistiska uppskattningar som fortfarande sprids. Rätta mig gärna om jag har fel.

Att det skulle komma en platta från showen, en dubbel dessutom, var bestämt redan från start. Låtar och ordning spikades dock först i allra sista stund. Då det ovanligt påkostade omslaget trycktes upp i förväg kunde man, om möjligt, hitta än mindre information än det ytterst knapphändiga som Elvis skivköpare brukade bjudas på. Vilka låtar som finns på skivan kan man bara läsa på en paperssticker som trycktes upp efter TV-sändningen och som fästes runt skivan. Följdaktligen är heller inte fotot taget från själva showen utan är från ett helt annat tillfälle. Paradoxen blir då att det finns ett stort antal senare utgivna skivor typ “Elvis Greatest Hits” (givetvis med rocklåtar från 50-talet eller från filmåren) med ett stiligt foto taget från just Aloha-showen medans LPn Aloha From Hawaii Via Satellite INTE har det. (Sådant händer bara i Elvis-världen…)

Nu kör vi skivan rakt igenom, låt för låt.

Aloha From Hawaii Via Satellite Utgiven på RCA i februari 1973
Skivnummer VPSX 6089
Högsta placering i USA – 1
Högsta placering i UK – 11

Sida A

Also Sprach Zarathustra hade sedan hösten 1971 regelbundet inlett konserterna. Så även den här gången.

1) See See Rider
En Elvis Presley uppenbart tagen av stundens allvar springer in på scenen för att möta inte bara de som satt i den fullpackade arenan, utan den största publik som en artist någonsin hade haft i mänsklighetens historia. Knappast någon avundsvärd uppgift.
Ser man det filmade från konserten så ser man att han sin nervositet till trots ändå ger ett fokuserat intryck. Jag tycker att Elvis lyckas riktigt bra med See See Rider som på sjuttiotalet kom att bli hans stadiga öppningsnummer. Inte den ultimata tolkningen men ändå med beröm godkänt med tanke på rådande förhållanden.

2) Burning Love
Burning Love blev lite överraskande en megahit för Elvis som ironiskt nog först inte alls ville spela in och aldrig någonsin riktigt gillade. Det har jag heller aldrig gjort. För mig är det en ödets nyck att en låt som bär väldigt lite av Elvis signum och artisteri kom att bli hans största listframgång i USA under sjuttiotalet när i stort sett alla andra av Elvis suveräna singlar från samma epok floppade rejält.
Den här versionen är dock åtskilliga klasser bättre än det småsega originalet. Avsevärt högre tempo och betydligt mera närvaro och spelglädje hos folk på scenen gentemot srudioversionen gör Burning Love till en positiv överraskning. Det är en inte helt övertygande sånginsats men även här är det klart godkänt.

En poäng med det här spåret är man för en gångs skull kan höra kompgitarristen John Wilkinsson ordentligt, då det är han som spelar de inledande ackordriffen. På Steamroller Blues hörs han lite vagt i kompet, annars är han så långt bak i ljudbilden att han i stort sett blir helt försumbar. Men här på Burning Love får han till och med äran att inleda låten!

3) Something
En cover på George Harrisons hit från LPn Abbey Road.
Hyfsat framfört men det där lilla extra fattas. Det är ju knappast att han sopar George Harrisons insats på Beatles original av banan. Madison Square Garden var bara sju månader gammal, men A Prince From Another Planet tittar ännu inte fram. Elvis verkar fortfarande tagen av stundens allvar. De stapplande hälsningsfraserna till publiken som inleder Something pekar klart åt det hållet.

4) You Gave Me A Mountain
Och så verkar det som om nervtrådarna börjar släppa. You Gave Me A Mountain är riktigt bra, en av föreställningens bättre ögonblick. Elvis sjunger med stor inlevelse och det är lätt att föreställa sig att han ser delar av sitt eget livsöde i texten. Det är dock inte bara sångens förtjänst att det här är kvällens första peak, det är ett riktigt snyggt arr från orkestern som pampigt backar upp honom.

5) Steamroller Blues

Ingen favorit för mig. Jag vet att många tycker att det här är bland det tuffaste som Elvis gjorde under sina senare år, men jag håller inte med. Steamroller Blues från generalrepet två dagar tidigare var okej, men versionen från den 14 januari känns tveksam. Under de första verserna verkar Elvis osäker på texten och tycks ha problem med hur han ska lägga upp låten. Tittar man på den filmade sekvensen så ser man att det beror på att han mitt mellan två sångfraser lutar sig fram och ger en flicka vid scenkanten en kyss! Men även bortsett från det så sjunger han inte alls bra i början, stundtals är det nästan falskt. De inledande verserna är nog skivans sämsta sånginsats.
När det tar fart efter gitarrsolot blir det klart bättre men det känns ändå som om Elvis hela tiden håller igen. Det är ett sanslöst tryck i kompet, men det bästa bandet i världen räcker inte för att rädda det här.
Framförandet vinner lite i styrka när man ser det på video. Här tittar estradören Elvis Presley fram och man kan skönja både glimten i ögat och ett stort leende. Det ser ut som att han börjar trivas riktigt bra där uppe på scenen. Men tyvärr – speciellt bra är det inte.
Låtvalet är lite märkligt också, av alla miljoner låtar att välja på, hur hamnade hösten 1972 James Taylors bluespastisch Steamroller Blues på repertoaren? Den känns ju ljusår ifrån givet Elvis-material. Nåja, förmodligen var det en personlig favorit hos Elvis då han kom att köra den frekvent även efter Aloha.

Av någon dunkel anledning så valde RCA att från den här plattan ge ut just Steamroller Blues som singel (What Now My Love eller My Way hade nog suttit bättre…). När man nu ändå gjorde det så borde man kanske ha valt versionen från repet den 12:e vilket man inte gjorde. Stark pushning med satellitsändning och repris över hela planeten räckte inte alls för att göra Steamroller Blues till mer än en mindre hit. Nej, det är inte ofta man ser Steamroller på en “Best Of”-platta med Elvis, det är helt klart ett av hans mer anonyma singelsläpp. I England så vände man, klokt nog, på singeln och lät låten “Fool”, blivande inledningsspåret på den kommande studioplattan, bli a-sida.

Plattan börjar sisådär med en Elvis som inte är helt bekväm med situationen – men vem skulle vara det? Bitvis är det riktigt bra, men det är, bortsett från You Gave Me A Mountain, långt ifrån det rent majestätiska från Madison Square Garden och On Tour – även om det bara gått ett halvår sen dess. Det lätt sävliga sättet och näst intill totala frånvaron av rörelser gör att man nästan får intrycket av att han går på något lugnande.

Sida B

1) My Way
My Way är en komposition som verkligen satt som hand i handske för Elvis Presley. Den passade honom omfångsmässigt helt perfekt och att det var en låt som han kände starkt för går inte missta sig på.
Följdaktligen är det också ett lysande framförande som vi bjuds på, enbart Sinatras version kan mäta sig med det här. Som så ofta med covers på kända låtar så gör Elvis här My Way på sitt eget sätt, där Frank Sinatra version mest är en kaxig hyllning till sig själv så låter Elvis mer vemodigt sorgsen i betraktelsen av sitt liv. Kanske lite irriterande att Elvis snubblar lite på texten i slutet av sista refrängen, det till trots är My Way en av föreställningens bästa ögonblick.
På repetionen missade Elvis ingången till första versen (för att Glenn D Hardin ändrar tempot mitt i pianoinledningen!) och kom av sig helt mitt i så man får känslan av att det inte hade repats så mycket på My Way.

2) Love Me
Love Me är kvällens första bidrag från Presleys eget femtiotal, men den skulle följas av betydligt fler.
Det här är en godkänd version men absolut inte mer än så. Skillnaden i engagemang på Love Me jämfört med föregående spår My Way är frapperande. Om man lyssnar på hans eget original från 1956 blir det som två olika låtar.
Presentationsfrasen “I’d like to do a medley of some of our records for you” är också minst sagt lite förvirrande. Det blir ju inget medley – efter Love Me så är det slut. Visst, Johnny B Goode följer, men först efter avslut och applåder från publiken.

3) Johnny B Goode
Och så blev det en femtiotalare till. Johnny B Goode lades tillsammans med två andra låtar till i sista stund för att fylla ut showens timma.
Vi bjuds på ett läckert gitarrspel av James Burton, men mer än så är det inte. Det här känns ganska överflödigt och energifattigt. Versionerna från In Person och filmen On Tour är på en helt annan nivå.
I mitten av första versen tappar Elvis texten totalt trots att han hade kört Johnny B Goode under lång tid innan vilket nog beror på att att det egentligen inte var tänkt att det här skulle vara med i showen.

4) It’s Over
Tillbaka där vi ska vara, med “riktig” musik.
It’s Over, som hade dykt upp i repertoaren under hösten 1972, är klart ett av showens toppnummer. Elvis sjunger med stor övertygelse, han ömsom närmast talar fram orden ömsom sätter full kraft i uttrycket på precis rätt ställe.
Ingen tvekan om att texten spelade stor roll här och att Presley kände sitt eget liv passera revy under framförandet av den här mycket fina kompositionen.
Originalet var en hit 1966 med countrypop-sångaren Jimmie Rodgers som peakade i USA på plats 37. Arrangemanget på Rodgers inspelning med bara två akustiska gitarrer är helt väsensskilt från den vi kan höra här, och det känns som en lustig idé att ta en låt som från början är så minimalistiskt arrangerad och sedan göra något så storslaget av det som Presleys version blev. Det funkar dock i allra högsta grad då Elvis utklassar Rodgers original med hästlängder.

En liten detalj – när man på SVT den 17 agusti 1977, dagen efter Elvis bortgång, hade ett inslag om händelsen så visade man ett ett klipp från Aloha och just de avslutande sekunderna på It’s Over.

5) Blue Suede Shoes
Och så rakt in i en ännu en slarvigt, hafsigt framförd femtiotalsklassiker.
Låt mig göra processen kort – det är här inget annat än helt meningslöst skräp. Varför inte köra vad som helst från From Elvis In Memphis i stället? Vad som helst!

6) I’m So Lonesome I Could Cry
En cover på Hank Williams
Kvällens mest oväntade val av låt, en cover på Hank Williams klassiker från 1949. Mer sådant kunde det ha varit föreställningen igenom. En låt som denna som varken har refräng eller stick utan bara består av en vers som körs ett antal gånger kräver givetvis en väldigt bra tolkning för att inte uppfattas som tråkig. Elvis fixar det och gör här en mycket fin och välbalanserad tolkning som genomsyras av stor inlevelse.
BJ Thomas hade en hit med I’m So Lonesome I Could Cry 1966, det är nog troligt att det är den versionen som Elvis hade hört och som fick honom att ta upp den själv.

7) I Can’t Stop Loving You
Tredje gången på en liveskiva på tre år – I Can’t Stop Loving You verkar ha varit den där låten som Elvis aldrig ville släppa taget om. Här borde han kanske ha gjort det, för det här låter trött och sömnigt. Visste man inte bättre skulle man kunna tro att det var ett första trevande försök att repa in en ny låt i repertoaren – och lite är det faktiskt så. I Can’t Stop Loving You var först inte påtänkt för Aloha, trots att Elvis kört den frekvent på konserter i åratal, men den slängdes in i sista stund för att fylla ut tiden. Det låter därefter också. Hafsigt, osäkert och oinspirerat.
Men hur tänkte man? “Vilken av alla låtar ska vi välja? Ska vi ta The Impossible Dream, Polk Salad Annie eller I Can’t Stop Loving You?” “I Can’t Stop Loving You såklart!” “Tycker du? Okej, då tar vi den!”
Nej, det känns inte planerat.

Många kanske tror att det var Ray Charles som skrev I Can’t Stop Loving You, men det var det inte. Don Gibson spelade in den redan 1957 och släppte den året därpå – som b-sida – på sin singel Oh Lonesome Me. Fyra år senare hade Ray Charles en enorm framgång med sin version som blev etta i, bland annat, USA, England och Sverige.
Som så många andra låtar från Elvis live-repertoar så gjorde han aldrig I Can’t Stop Loving You i studio, trots att den hängde med ihärdigt på konserterna.

8) Hound Dog
Och så ett riktigt bottennapp.
Hound Dog i original från 1956 är ett mästerverk, en av hörnpelarna i hela rockhistorien, här blir den reducerad till en tramsig pastisch.
Hade det inte varit roligare ifall de hade kört Long Black Limousine eller Wearin’ That Loved On Look i stället?
Här kan man verkligen spekulera i varför Hound Dog som var ett toppnummer under konserterna i Madison Square Garden sju månader senare hade reducerats till detta larv på Rockragge- nivå.

Hela sida två är genomgående svajig. Bravurnummer som My Way och It’s Over varvas med tämligen oengagerade insatser. Ärligt talat – det här känns inte alls genomtänkt. Vad skulle dessa flamsigt framförda femtiotals-rockare tillföra? Var tanken att de skulle tillfredsställa hans gamla, trogna fans? De måste i så fall ha blivit rejält besvikna på de platta versioner som de bjöds på. Lite drygt fyra år tidigare när Elvis i sin comeback-special pumpade ur sig samma typ av låtar med ett vilddjurs energi så fanns det mer än väl plats för den typen av material. Här gör de snudd på bara åtlöje av Elvis.

Sida C

1) What Now My Love
Och så startar skivans tredje sida på bästa tänkbara sätt.
What Now My Love är ett av Alohas starkaste ögonblick, bara American Trilogy kommer upp i på samma nivå. På det här spåret visar Elvis till fullo upp det som är hans allra starkaste sida – hans oslagbara röst och det suveräna sätt som han använder den på!
(Enligt mig så var Sam Cooke den enda som kunde mäta sig med Elvis vad det gäller just sångröst).
Precis som på You Gave Me A Mountain bjuds vi också på ett mycket fint orkesterarrangemang som på ett mäktigt sätt lyfter sången och kompositionen fram till en fantastisk final.
Helt enkelt magnifikt.
När man hör What Now My Love så kan man inte låta bli att undra över varför studioskivorna i samma epok lät väldigt långt ifrån det som erbjuds här. Tänk om Elvis hade gjort en hel LP i mitten av sjuttiotalet med spår enbart av den här kalibern…

What Now My Love är ursprungligen en fransk schlager, i original framförd av Gilbert Becaud som tillsammans med textförfattaren Delanoe hade komponerat stycket.

2) Fever
Aloha From Hawaii innehöll toppnummer varvdade med bottennapp men också en hel del mellanspår. Fever, som Elvis först spelade in redan 1960 på Elvis Is Back, är ett av dem. Det är en stark komposition och arrangemanget är läckert men jag tycker att allt slarvas bort genom dels ett ljumt engagemang dels genom rent tramsande.
Inte dåligt, men heller inte bra.
Fever spelades först in 1956 av Little Willie John och två år senare av Peggy Lee som kom att bli den första artist som hade en hit med den.

3) Welcome To My World
Och så kommer vi till plattans tristaste bidrag.
Alltså, varför låta detta sömnpiller ens få plats i showen?
Det här ska, efter vad jag läst, ha varit den enda gång som Elvis framförde det här ganska mediokra verket, enligt mig var det ändå en gång för mycket. Okej – man ska inte varva ett toppnummer med ett annat toppnummer, det är en gammal teaterdevis och Welcome To My World var förmodligen tänkt som en liten andhämntningspaus, men ett minimum av engagemang hade väl ändå inte suttit fel.

4) Suspicious Minds
Efter bottennappet Welcome To My World slängs vi rakt in i någonting helt annat.
Här tänder det till rejält, bandet formligen kokar, Elvis verkar ha fått en adrenalinkick och se där – han börjar faktiskt att röra på sig! Stroboskopet sätts på, Elvis går fram och tillbaka över scenen och flörtar hämningslöst med tjejerna längst fram med resultatet att den kvinnliga delen av publiken nästan börjar bli vild. Först här under Suspicious Minds får jag lite av den känsla jag får var gång när jag ser på filmen On Tour.
Suspicious Minds är enligt mig Alohas bästa upptempo-nummer, den här versionen är riktigt stark, precis lika energipackad som den från Madison Square Garden.
Japp, det här är bra, men självfallet kan man ifrågasätta det kloka i att ta med Suspicious Minds ett halvår efter att Madison Square Garden släppts med en snudd på identisk version. Kanske hade det funkat lika bra och blivit mer spännande ifall man hade slängt in en energifullpumpad Patch It Up i stället…?

Sida 3 är även den upp och ner. Det börjar kännas som att det är den här showens signum.

Sida D

1) I’ll Remember You
Den sista sidan startar riktigt bra.
Soundtracket till filmen Spinout från 1966 hade tre riktigt bra bonusspår, ett av dem är I’ll Remember You, komponerad av hawaiianen Kui Lee. Knappt sju år senare så framför alltså Elvis I’ll Remember You på Lees hemmaplan under en välgörenhetsgala till förmån för den cancerfond som bildats i dennes namn som via satellit kan ses i direktsändning på andra delar av jordklotet.
Jag har alltid hållit det här spåret som ett skivans bättre. Sångmässigt är det kanske inte helt på topp, intonationen är inte riktigt hundra på de lite svårare avsnitten, men precis som på What Now My Love lägger Elvis lägger all den känsla som han har i sitt framförande och timbren i hans röst är bland det allra finaste under hela kvällen. Han gör just precis det som låten kräver och ingenting mer, det räcker hela vägen ändå. Den biten är något av det som jag beundrar mest med Elvis, att han kunde förlita sig helt på sin röst och aldrig behövde ta i eller använda sig av överdriven, konstlad frasering. Om det finns ett ögonblick under Aloha när tårarna är nära så är det nog just här.

Då I’ll Remember You inte förekommit tidigare på någon liveskiva så kan man tro att den exklusivt plockades fram som en hyllning till hemmasonen Lee. Men så var det nu inte, I’ll Remember You hade dykt upp redan i Madison Square Garden året innan, dock inte på den konsert som RCA valde att ge ut på skiva.

2) Long Tall Sally / Whole Lotta Shakin’ Goin’ On
Suck…så var vi där igen. Ett hafsigt framfört medley på två femtiotalslåtar, men så är även det här ett i sista stund inslängt nummer. Det här är snäppet bättre än Hound Dog och Blue Suede Shoes men inte mer än så.

3) An American Trilogy
Jo då, fjärde versionen av American Trilogy på mindre än ett år. Singeln från våren 1972, versionerna från MSG och On Tour och så nu denna från Honolulu.
Men strunt samma, här är det verkligen fråga om något alldeles extra, en insats på virtuosnivå, rent majestätiskt.
Redan när jag köpte den här plattan så tyckte jag att American Trilogy var höjdpunkten på plattan. Inget har fått mig att ändra uppfattning sedan dess. Enda konkurrenten om den titeln är What Now My Love, men pressar någon mig ordentligt noga så väljer jag nog just American Trilogy.
Här är han verkligen precis den som alla hans fans redan visste om att han är – The King.
Oslagbar, ojämförlig och oöverträffbar.

4) A Big Hunk O’ Love
Men se där – till slut så kom det då en femtiotals-cover som faktiskt funkar! Måhända stärkt av kvällens största bifall efter American Trilogy så gör Elvis en klart godkänd version på sin klassiker inspelad i juni 1958 och släppt 1959.

En liten poäng bara – A Big Hunk Of Love är en svår låt att spela, det blir än värre när det går så fort som det gör här. På det första breaket när gänget unisont spelar den där slingan da-da-da-daa-da-da-da-daa är det rejält svajigt – för en gångs skull när det gäller TCB-band!

5) Can’t Help Falling in Love
Och så avslutas konserten med en ganska lam Can’t Help Falling In Love följt av en avslutande vamp.
Nåja, förmodligen så var showen redan körd i hamn för Elvis själv. Allt hade gått så bra som kan förvänta sig av ett så pass unikt evenmang som Aloha var och förmodligen kände han vid det här laget en oerhörd lättnad över att allt hade gått vägen. Det var ingen höjdarspelning mätt med måttstocken Elvis, men onekligen en riktigt berömvärd prestation att genomföra hela kalaset på ett så pass värdigt sätt som han till stora delar faktiskt gjorde.

Det var den plattan det!

Som helhet – Aloha From Hawaii känns överlag tam, i avsaknad av mycket av den energi som så starkt hade präglat Elvis liveframträdanden från 1968 års TV-Special och framåt.
Letar vi noga hittar vi några absoluta toppnummer – You Gave Me A Mountain, What Now My Love och American Trilogy. Därutöver finns ytterligare ett par starka spår – My Way, It’s Over, Suspicious Minds, I’m So Lonesome I Could Cry och I’ll Remember You.
Resten går från bra saker som Fever och CC Rider ända ner till avgrunder som Hound Dog och Welcome To My World.
Jämfört med As Recorded Live At Madison Square Garden bara sju månader tidigare så är det en stor skillnad. Live-skivan från Memphis som kom ett år senare är även den flera klasser bättre.
Enligt mig är generalfelet att ha med så många femtiotals-rocklåtar när det av någon anledning ändå inte, i stark konrast till de storartade insaterna på showens ballader, läggs ner många kol av energi i dem. Om det hade varit en eller två hade det kunnar passera, men när det blir så många som det blir så påverkar det helt klart helhetsintrycket. Elvis hade ju med sina studioplattor från From Elvis In Memphis och framåt med kraft bevisat att han var en artist i tiden, så varför då inför en hel värld visa upp sig som en relik från förr som pliktskyldigt kör igenom sina gamla hits från stenåldern? Seriöst – räkna med att åtskilliga icke-fans som ändå nyfiket spanade in Aloha-showen tyckte att Elvis var patetisk när han snubblade sig igenom Hound Dog och Blue Suede Shoes. Tro inget annat.
Ja varför körde Elvis så sällan låtar från sina studioplattor live? Utav alla de suveräna inspelningar i studio som han spelade in i American Sound Studio och framåt så hamnade bara Whole Lotta Shakin’ Going On och singeln Burning Love (som Elvis motvilligt framförde) på Aloha. Varför? Han kunde ha valt i stort sett vilken låt som helst från denna fantastiska låtskatt i stället för dessa trötta femtiotalare som han uppenbarligen hade tröttnat på för länge sen? Jag förstår bara inte.

Även visuellt var Aloha From Hawaii en liten besvikelse. Elvis rör ju knappt på sig under hela föreställningen! Större delen av tiden står han som en staty och ser närmast obekväm ut. Jämför det med det filmade från On Tour bara ett halvår tidigare och det går knappt att förstå att det är samma artist. Den amatörfilmade konserten från nyårsaftonens konsert i Pittsburgh 1976 visar även den på en på alla plan betydligt vitalare Elvis än här.
Teorierna om varför det är så är brokiga. Uppbrottet från Priscilla med en påföljande depression är en förklaring. Att han hade ett strikt tidsschema att följa för varje låt vilket nödvändiggjorde fullt fokus på musiken och noll på utåtagerande fick jag veta för inte så länge sen. Ytterligare en teori är att han gick på lugnande för att klara av nervpressen med en direktsändning.
Må vara som det vill med det, för mig så är Aloha ytterligare en lite förarglig händelse av ganska många i artisten Elvis Presleys karriär. Varför repade man inte in mer up to date-material i stället för att slentrianmässigt ta med ett gäng femtiotalsrockare? Med det pärlband av lysande singlar som Elvis alldeles innan hade klämt ur sig så fanns det ju hur mycket som helst att ta av. Ja inte var Aloha särskilt välplanerad, hade den varit det hade man inte tvingats slänga in tre nya låtar på listan bara timmar in sändning för att fylla ut tiden!

Repetionen från den tolfte kom ut på DVD åtskilliga år senare. Ser man den så kan man se en lätt sliten Elvis jämfört med hur han kom att se ut två dagar senare. Lätt ovårdat, ofriserat hår, lite trött med svarta påsar under ögonen. Ny frisyr och en omsorgsfullt genomförd sminkning gjorde susen. Elvis ser väldigt mycket fräschare ut 14 juni jämfört med hur han såg ut på repetionen.

Ytterligare en intressant poäng är att Aloha From Hawaii “bara” sålde runt två miljoner ex. Jaha, kanske ni tänker, men det var väl väldigt bra det, eller? Jo, för att vara Elvis Presley på sjuttiotalet var det garanterat riktigt bra, men med tanke på den enorma exponering som skivan fick så kan man tycka att det borde ha varit betydligt mer. För hur många plattor har i världshistorien fått så mycket uppmärksamhet? Ändå så blev det ingen megasäljare. Åtskilliga plattor som släpptes i samma epok med Pink Floyd, Led Zeppelin, Mike Oldfield, Fleetwood Mac, Peter Frampton m.fl. sålde mångdubbelt mer.
Hur kom det sig?
Att Aloha är ett dubbelalbum och därmed dyrare i butikerna spelade säkert in, att det var femte live-releasen (That’s The Way It Is inte inräknad) på bara lite drygt fyra år måste också ha haft en hämmande effekt. Camden-skivornas smått innessjuka dränering av marknaden kan ju heller inte ha hjälpt till och det ytterst märkliga draget att i USA till en början ge ut Aloha uteslutande som en 4-kanalsplatta känns väl heller inte så genomtänkt. Ändå – med den oerhörda exponering som TV-showen gav så borde Aloha From Hawaii Via Satellite ha blivit en monstruös succé. Det blev det nu inte, skivan blev en stor framgång men inte mer än så. Heter man Elvis Presley och får en medial uppmärksamhet som helt saknar motstycke så bara SKA man toppa listan i hemlandet i mer än en vecka. Elton Johns LP Goodbye Yellow Brick Road som släpptes samma år toppade USA-listan i åtta veckor. DET tycker jag att Aloha också borde ha gjort, men det gjorde den absolut inte.
Kanske, kanske utifall Aloha From Hawaii Via Satellite hade haft samma kaliber, vitalitet och energi som konserterna från Madison Square Garden ett halvår tidigare så hade det kunnat bli annorlunda. Ärligt talat, många icke-fans som bänkade sig framför TVn i januari 1973 för att titta på Aloha tyckte nog att det var en ganska tråkig show.
Någon skribent tyckte att kvällens höjdpunkt var när Elvis slänger capen ut i publiken under den avslutande vampen. Riktigt så illa tycker jag absolut inte att det är, men jag förstår tankegången.

Trots allt detta – Aloha From Hawaii Via Satellite är självklart en riktigt bra skiva, Elvis kan egentligen bara jämföras med sig själv. För vilken annan soloartist skulle 1973 ha kunnat gjort ett spektakel som Aloha From Hawaii? Ingen så klart. Neil Diamond? Engelbert Humperdinck? Glen Campbell? Knappast. Tom Jones är den ende som skulle ha haft självsäkerheten för att göra något liknande, men det räcker med att lyssna på dennes egna allt annat än högklassiga live-skivor för att förstå att det var bäst för honom att inte ens försöka, ingen verkar ha frågat honom heller.

Aloha är ändå Elvis näst svagaste liveskiva, bara underträffad av 1977 års In Concert, och slutomdömet blir följdaktligen inte riktigt lika bra som det blev för föregångarna.

Slutbetyg en FYRA!

Popularity: 23% [?]

04.06.15

Det lilla skyltfönstret i den stora butiken och dess lilla historia.

Posted in Min blogg at 6:41 pm

Den stora butiken, den på Långholmsgatan 20 har två skyltfönster. Ett stort och ett litet som ligger alldeles vid ingången.
Skyltningen i det mindre fönstret har en egen liten historia.
Här kommer den.

Jo, nog är det så, efter att man passerat trettio är en födelsedag inte mycket att ha.
Att bli ett år äldre än vad man var dagen innan blir, med åren som går, bara en påminnelse om saker man helst aldrig vill tänka på. Något som jag brukar dra till med som tröst i bedrövelsen är att en födelsedag kan vara en bra ursäkt för att ha en fest, sanningen kommer man likt förbannat ändå inte ifrån.
När jag fyllde år den sjuttonde november 2009 så inträffade dock något väldigt roligt, något som dessutom kom att göra ett klart avtryck i butikens historia.
Ett par dagar tidigare hade min syster Ewa ringt och sagt att det hade pratats om att fira mig. Ewa och hennes sambo Magnus skulle komma in till butiken på kvällen den sjuttonde, planen var att vi sen skulle gå ut på restaurant där vår äldre syster och några syskonbarn skulle möta upp.
Javisst, varför inte. Sånt är ju alltid kul.
Ja, och så skulle jag visst få en present också.
Jaha, en present… “Vad skulle det vara då?” tänkte jag. En teservis, en bordslampa, en resväska eller kanske, Gud förbjude, en LP-skiva!
Till en person som redan har allt materiellt som han kan önska sig, och dessutom i stort överflöd, blir det inte lätt att hitta på en present. Nästan lika bra att inte ens försöka.
Jag ryckte på axlarna och traskade vidare med mina göromål. Presenten ägnade jag inte en tanke, men visst skulle det bli kul att ses några dagar senare. En middag med övriga i familjen på restaurant sitter ju aldrig fel, självklart såg jag fram emot det, allt annat kändes dock bara som någon slags utfyllnad.

På kvällen den sjuttonde runt sex stannade enligt schemat en bil till vid trottoarkanten och ut klev lillsyrran och Magnus. De vinkade glatt genom rutan, men i stället för att gå direkt in i butiken gick de istället fram till bakluckan och drog fram något därifrån.
Just precis – något. Jag kunde inte riktigt se vad det var, men att det var något – det kunde jag inte undgå att se. Det var något stort, tungt och klumpigt.
Det stora, tunga och klumpiga var dessutom så pass tungt och klumpigt att de måste bära på det båda två. Det verkade vara en låda och var uppskattningsvis tre decimeter hög, fyra bred och sex decimeter lång. Men vad den innehöll eller vad det var för slags låda, det kunde jag inte se, de hade nämligen i förväg lagt en filt över hela härligheten.
Bing! så slår två saker mig.
Ett. Den stora, tunga, klumpiga saken som de bär på är den present som Ewa hade pratat om.
Två. Presenten som de två är på väg att överlämna till mig är – ett akvarium!
Ett akvarium.
Och vad i både fridens och ofridens namn skulle jag med ett akvarium till?
Skulle jag dessutom förväntas vara tacksam över den här gåvan?
Oroliga tankar började direkt att snurra runt i skallen. Jaha, och var någonstans i min lägenhet skulle jag få plats med ett akvarium? När skulle jag ha tid att ta hand om det? Och för den delen – hur gör man!?
Ville jag överhuvudtaget ha ett akvarium?
Inte en chans.
In över tröskeln klev de bärandes på lådan med två stora självbelåtna leenden på läpparna. Uppenbarligen tyckte båda två att det här var något alldeles extra roligt. Toppen….
“Var vill du att vi ska ställa den?” frågade syrran högt och käckt.
“Öh…ja…ställ saken här på disken. Det går bra.” svarade jag med en röst helt befriad från allt vad entusiasm heter.
Det här började kännas klart obekvämt. Vilka artighetsfraser skulle jag haspla ur mig för att något så när rädda den pinsamma situation som inom ett par sekunder skulle uppstå?
Målmedvetet och bestämt ställde de mitt “akvarium” rakt på disken. Uppenbarligen väldigt roade av situationen såg de på mig med, som jag tyckte, oförfalskat skadeglada miner.
“Är du beredd då, Micke?” frågade syrran.
Så drog de i en gemensam rörelse bort filten och…under den uppenbarade sig, inte ett akvarium utan – ett mirakel.
För under filten låg en låda på två sidor täckt av glas så att man kunde titta in på vad som fanns därinne. Och därinne fanns – en miniatyrmodell på min affär.
Jag förstod direkt att det här var något som min syster hade tillverkat, dockskåp hade under att antal år varit hennes stora hobby och fritidssysselsättning, jag hade sett åtskilliga liknande skapelser hemma hos henne i hennes pysselrum.
Men det här slog allt vad jag hade skådat tidigare.
Ord för att beskriva finns egentligen inte. Jag skulle kunna försöka men jag skulle ändå inte ens nå halvvägs.
Bilden här under säger mer än 1000 gånger 1000 ord.

Titta själva så förstår ni vad jag menar.
OBS – Det här är alltså INTE ett foto på min butik utan på min systers modell av Mickes Serier CD & Vinyl.

Så där stod jag mitt på golvet och visste inte utifall jag skulle gå till höger eller vänster.
Vad i hela fridens dar var det som hade letat sig in i min affär?
Jag tittade in i skåpet, gick runt i cirklar på golvet, tittade en gång till, gjorde nya cirklar och tittade ännu en gång rakt in i härligheten. Ritualen upprepades och om och om igen.
Om jag rannsakar mitt minne riktigt ordentligt så visst, nog fick jag ett par ord över mina läppar – men det tog nog åtminstone fem minuter. För, även om det låter som en klyscha så var det just precis så, jag var mållös. Första bokstaven fick jag formligen pressa ur mig. Vad den var har jag inte en susning om, men det var väl ett lamt försök till att säga tack. I mitt huvud snurrade det runt frågor som “när gjorde hon det här”, “hur hade hon burit sig åt”, “hur lång tid hade det tagit” och “varför ska hon skänka bort det till mig?”.
Men innan jag hann formulera en konkret fråga så förekom min syster mig.
“Ska du ställa skåpet i vardagsrummet eller i sovrummet?” frågade Ewa.
Jaså, det var så hon hade tänkt sig det hela.
Syrran ville alltså att skåpet som hon hade lagt ner ett sådant obegripligt arbete på skulle gömma sig uppe i min lägenhet, hamna under serietidningar, tekoppar, Skivfodral, smutskläder och samla damm…
Inte en chans.
Det här dockskåpet som min syrra hade lagt ner hela sin själ i och som var något av det mest häpnadsväckande som jag någonsin hade sett, det skulle inte bli min egen lilla hemlighet. Det skulle hela Hornstull och alla dess besökare få ta del av och glädjas över – och under lång tid framöver.
Det var bara att gå till handling – direkt.

Några år tidigare hade jag av min kompis Nancy köpt en liten fontän intryckt i ett vackert moasikbord. Den stiliga Nancy hade på den tiden en prylbutik som låg runt hörnet – “Fru Söder” – och det var där som jag hittade den fina lilla saken med sina sexton små vattensprutande fiskmunnar. Fontänen placerade jag i skyltfönstret alldeles vid dörren. Så länge den fungerade som den skulle så spred den ett behagligt kluckande ljud ut i butiken. Med åren så hade fontänen dock nästan helt bäckat igen med allt damm och smuts som virvlade in från dörren. Någon fuling som hade kommit in i butiken hade dessutom vid något tillfälle stulit en av de sexton små fiskarna som fanns i en halvcirkel runt skålen, något som gjorde att det inte längre blev något större tryck i vattnet som sprutade ur fiskmunnarna. Fontänen, trött och sliten, hade gjort sitt.
Bestämt, och utan möjlighet för utomstående att lägga in något veto, så tog jag bort de sista resterna från den en gång så eleganta prydnaden och gick raka vägen ut till grovsoporna med det. Det som var kvar var det fina mosaikbord som den hade stått på. Resolut ställde jag upp skåpet på bordet och förklarade för samtliga närvarande som andäktigt stod och betraktade mina förehavanden att där, där skulle skåpet stå.
Ingen protesterade. Alla tyckte som jag, att det var en helt lysande idé.
Jag vred skåpet så att alla som går förbi butiken ska kunna titta in i skyltfönstret och beskåda mästerverket.

Det enda som är lite trist är att då Ewa inte hade knystat ett smack om sitt projekt i förväg. Under tre år så hade hon i hemlighet knåpat på sitt lilla projekt, och ett par saker i butiken som skyltar, hyllor och lampor hade ändrats under resans gång. Allt i verkliga livet var alltså inte riktigt som det såg ut inne i skåpet. Men vad då, det nedlagda arbetet och slutresultatet är ändå på en sådan nivå att sådana invändningar känns totalt meningslösa.

Från den dagen har det knappt gått en kvart utan att minst en människa har stannat upp på trottoaren utanför fönstret, tittat in och med ett stort leende på läpparna betraktat detaljrikedomen i skåpet. Många slänger upp dörren, ställer sig på tröskeln och frågar: “Men vem är det som har gjort det här otroliga jobbet?”
När jag svarar att det är min syster som ligger bakom bygget så lägger jag ibland till – “Tja, det verkar som om jag i alla fall har gjort nånting bra här i världen som har förtjänat detta.”
Svaret som jag får i min tur blir nästan alltid i stil med att “den saken kan du nog vara helt övertygad om”.

Om jag bara kunde komma på vad det där bra som jag förmodas ha gjort är för något…

Popularity: 16% [?]

03.03.15

Canned Heat och risken man tar om gillar dem lite för mycket

Posted in Min blogg at 1:16 am

På hösten år 2000 såg jag i en dagstidning en annons om en kommande spelning. Platsen var musikpuben Akkurat på Hornsgatan och gruppen som skulle spela där var…Canned Heat!
Jodå, nog var det en nyhet som fick mig att snudd på hoppa jämfota av glädje för Canned Heat (“Going up the country”, “On the road again”, “Let’s Work Together”) är och förblir ett av mina absoluta favoritband.
Trettio år tidigare, hösten 1970 på konserthuset i Stockholm, så var just Canned Heat det första band som jag såg själv utan sällskap av föräldrar eller storasyster, så tanken på att kunna se dem på gångavstånd från Hornstull fick livsandarna att både göra frivolter och hjula. Det skulle nu inte bli den första gången som jag skulle se dem, möjligtvis den femte, men Canned Heat är för mig alltid Canned Heat så det var fullt tillräckligt för att lyckohormonerna skulle börja snurra runt något alldeles extra.
Jag ringde omgående upp ett par gamla kompisar från förr, inbitna Canned Heat-fans som jag själv, och ett par av dem hakade på med lika stor entusiasm som min egen. Vi bestämde oss för att dagen för giget ses på Akkurat någon timma i förväg för lite mat och dryck.
Det här lovade att bli riktigt bra.
En kväll ett par dar innan spelningen så kom jag på en smårolig idé. Varför inte plocka med mig alla mina gamla Canned Heat-vinyler till Akkurat och försöka få dem signerade backstage av bandet efter spelningen? Den samlingen hade vuxit rejält under årens lopp, och förutom samtliga ordinarie LP-utgåvor så ägde jag vid den tiden runt 35 st bootlegvinyler.
(För den oinitierade så är en “bootleg” en platta med material som gruppen eller artisten själva varken har gett ut eller godkänt. Någon har suttit med en bandspelare på en konsert och låter sedan pressa upp en mindre upplaga LP eller CD. Sedan sätter han en egen etikett på skivan, väljer ut ett häftigt foto eller teckning som omslag och går sedan runt i skivbutiker och försöker kränga på innehavaren sin produkt. En del av de äldre bootleg-vinylerna har i dag fått ett visst samlarvärde, antingen på grund av ett ovanligt snyggt omslag eller att det är gjort på en legendarisk konsert som inte finns utgiven på annat sätt, men generellt sätt är bootlegs nästan uteslutande enbart för de mest inpiskade fansen som har allt annat med artisten eller gruppen. Vara som det vill med det – ingen av de inblandade musikerna får givetvis en krona för dessa skivor, något som under årens lopp inte alltid har varit så populärt hos de som blivit drabbade av det. )
Men visst skulle det ha varit en kanonpryl att få alla mina Canned Heat-omslag signerade, de skulle göra sig perfekt på väggarna i affären. Helt klart något att visa upp och skryta med inför kunder och besökare. Visst, av medlemmarna i den legendariska uppsättningen från 1967 och framåt så var det bara trummisen “Fito” de la Parra och basisten Larry Taylor som levde, hade hälsan i behåll och skulle komma till Akkurat. Men vad då, två av fem fick duga.
“Då gör vi så”, tänkte jag, och började plocka fram skivorna från hyllan. Jag tog ut vinylen ur fodralen och la sen omslagen i en kasse som jag ställde i hallen så att jag absolut inte skulle glömma den när det var dags.

Kvällen för konserten kom och planen var att bomma butiken lite tidigare än normalt och sen ansluta mig till övriga gänget i god tid innan spelningen för några öl och lite mat. Som så ofta kom alla mina förhoppningar om att glida iväg tidigare än vanligt på skam. Så fort som det såg ut att bli tomt i butiken och jag gick mot dörren för att låsa den så gled det in en ny kund, och precis som jag var på väg att få ut han/hon så dök det upp en till och sen en till och en till, och – ser man på – ännu en. Samtliga fick höra mitt lilla vädjande om att jag just i kväll skulle gå lite tidigare, så…kunde besöket kortas av till ett minimum så skulle jag bli alldeles extra glad.
Jo då, nog gick budskapet fram, men det var ju det där “allra sista” som var och en tyckte att den kunde titta på i “bara” en minut innan den gick, vilket såklart gjorde att ett nytt gäng hann glida in.
Snyggt…Svårt bara att vara hård mot folk som lägger ett par tusen i månaden på butiken.
Nåja, en lite mer desperat vädjan och ett kroppsspråk som inte gick att missta sig på gjorde till sist susen.
Så – till slut – Pang! – gick dörren äntligen igen.

Som en blixt sprang jag upp till lägenheten, in i duschen, på med kläderna, pengar i fickan, på med skorna, låsa dörren och… iväg! Det var rejält senare än vad det borde ha varit, vi skulle redan ha samlats när jag äntligen kom iväg, nu fanns det inte mer tid att slösa bort.
Mer eller mindre så flög jag ut genom porten och sköt iväg som en pil bort mot tunnelbanan. No time to waste.
Men vad i hela…!?
Jag tvärbromsade på trottoaren. Som ett slag i nacken insåg jag att jag hade glömt att ta med den i förväg så omsorgsfullt packade påsen med de skivfodral som jag hade tänkt skulle signeras… Förbannat också, allt bara för att jag varit så stressad när jag drog.
I cirkus tre sekunder tvekade jag där på trottoaren…sen insåg jag – det får helt enkelt bli vid ett annat tillfälle. Jag var redan sen och det var absolut inget läge alls att vända tillbaka. Jag kände att plattorna fick klara sig utan Canned Heat-gubbarnas påskrifter ett tag till.
Så, lätt irriterad över att det blev som det blev, hastade jag vidare mot tuben, klev av vid Slussen och knallade de femhundra metrarna bort mot Akkurat. Gubben i dörren släppte in mig med en nickning, inga problem där inte. Knappt ens halvfullt. Jag tog mig genom lokalen allra längst in där vi hade beställt bord. Mina kompisar Classe T, Anders K och Greger Å med sin blonda, stiliga väninna Anna hade redan satt sig vid ett bord med fyllda glas framför sig och jag sölade inte med att ansluta mig till sällskapet. Efter bara halva första ölen så var fodralen i hallen var ett minne blott.

Lite mat, några öl och sen, en dryg timma senare, satte Canned Heat igång. Och visst var de precis så bra som jag hade väntat mig. Inte en hitlåt saknades och de nyare tillskotten i gruppen visade sig vara excellenta musiker som på ett förträffligt sätt axlade den mantel som de hade satt på sina skuldror.
Förutom att spela så hade trummisen “Fito” de la Parra från scen gjort reklam för en bok, Living The Blues, som han hade skrivit och hade med sig exemplar utav. Den handlade om livet med Canned Heat och var självklart ett måste för mig.
Efter spelningen, med eller utan skivor för signering, ville jag komma in backstage för att prata med killarna. Det var det inga större problem med, det var inte så många som hade tänkt samma sak. Det var vi och två, tre till som aspirerade på ett besök så trängseln var inte helt övermäktig. Väl inne i logen så sjönk min entusiasm en smula…Stämningen bandmedlemmarna emellan verkade inte vara på topp. Lite gnälligt, rätt surt, ganska irriterat…Det kändes inte helt bekvämt. Jag fick syn på “Fito” som stod och pratade med någon. Jag sökte hans blick och när jag fick den så bad att få köpa 3 böcker, gärna signerade. Jodå, inga problem.
Helt oväntat så bryter basisten Larry Taylor med ett stort leende, sittandes på en stol längs väggen, in med orden “It’s not true what he has written in the book!”
“Fito”, uppenbart irriterad, blängde irriterat på sin basist och högg tillbaka med “It IS the truth! I’ve had good reviews in musicpapers. It is a good book and you know that it’s the truth!”
Med ett ännu större leende och en huvudskakning tittar Taylor på mig och upprepar “No no no, It’s not the truth.”
“Fito”s irritation blev märkbart bara ännu större och jag kände att jag var tvungen att säga nåt för att lätta upp stämningen. Trevande började jag med – ja något ska man ju säga – “Well, I saw you guys 30 years ago In The Concerthouse in Stockholm…”

Längre än så kom jag inte innan Fito abrupt klippte av med “Yeah, yeah, in those days we played in the big concerthalls and now we play in joints like this!”
Den kommentaren kom som en örfil.
Tack för det du, tänkte jag. Här kom jag lyrisk efter en bra spelning för att köpa några ex av hans bok och berätta om hur glad jag blev över att träffa honom och bandet 30 år efter att jag sett dem för allra första gången, och allt han bemötte det med var en besk bitterhet över att de i dag inte längre är de världsstjärnor som de var på 60-talet! Men hur många är det, och hur många band kan fortfarande åka världen runt, visserligen inte på de stora arenorna längre men ändå, 30 år efter sin sista hit? Här stod jag framför en oerhört priviligerad människa, en illegal mexikansk invandrare som i början inte ens kunde engelska och som fick chansen att spela trummor i ett sedermera världsberömt band och ändå var han bara bitter över att saker och ting inte var ännu bättre än vad de nu var. Inte vackert…
Nåja, jag såg till att få böckerna signerade och en av dem till mig personligen.
Jag tackade för mig och gick hem i vinternatten…En promenad från Akkurat till Hornstull tar c:a 30 minuter och all lättare berusning var som bortblåst när jag väl kommit till Långholmsgatan.
På med en kanna starkt te, en snabb dusch, in i morgonrocken, ner i sängen och fram med BOKEN! “Fito” de la Parra må vara en surpitt, men nu skulle jag, efter att ha lyssnat på Canned Heat, läsa om Canned Heat. Jag tände läslampan, la huvudet på kudden och öppnade boken på måfå nånstans. Jag hamnade mitt i ett kapitel, och av alla kapitel så handlade just det om hur mycket Fito HATADE all hantering av bootlegs och hur han ville be fans som efter konserter kom för att få en bootleg signerad att fullkomligt dra åt h-e…Han sparade definitivt inte på krutet.
Ojdå.
Och jag som hade tänkt komma drällandes med inte 1 eller 2 utan 35 bootlegs…Med hjälp av högre makter hade jag ju lyckats glömma min kasse hemma i hallen. Fito hade ju varit ju riktigt bitsk redan innan, den situationen kunde nog ha utvecklat sig till något riktigt obehagligt. Jag fick en stark känsla av att en katastrof av episkt mått precis avvärjts med hjälp av försynen. I mitt inre fick jag visioner om en bittergammal popstjärna som bokstavligen slängde ut mig ur logen slängandes trettiofem skivfodral efter mig á la Oddjob från Goldfinger.
Jag la ifrån mig boken, släckte lampan och lät sömnen långsamt krypa innanför skalet. Det sista jag tänkte på innan jag själv slocknade var att jag nog hade haft tur den kvällen. En minnesvärd kväll hade slutat bra, det kunde ha blivit väsensskilt annorlunda…

Tretton år senare, på hösten 2013, dök oväntat ett nytt kapitel i historien upp.
Canned Heat skulle återigen komma till Stockholm, den här gången för att spela på Debaser Medis och en vecka senare på klubben Rockland i Sala, belägen vid Sala Silvergruva. Jag besökte båda gigen. Till Rockland såg jag till att äntligen få med mig några LP-omslag.
Jag tog inte mer än fyra, och därför fick det bli lite udda utgåvor med omslag som man vanligtvis inte ser. Absolut inte en endaste bootleg självfallet, nu när jag visste vad som gällde…
När spelningen var över stod jag tålmodigt med skivorna i handen och väntade tills bandet kom ut för att packa ihop sina prylar. Nu skulle det ske!
Först gick jag fram till Larry Taylor som utan några större ceremonier tog min penna och skrev sin namnteckning på omslagens framsida. Tack för det sa jag och gick vidare till nästa gubbe – “Fito” de la Parra. Jag sträckte fram mina skivor och frågade artigt om han hade lust att sätta en signering på dem.
“Fito” tog skivorna i handen under det att han för en sekund verkade synade vem jag var. Sen betraktade han omsorgsfullt de fyra skivomslagen och plötsligt, lite oväntat, kunde jag se en panna med djupa veck i. Abrupt, med ett ryck, så tittade han upp på mig och brast ut i – “Wait here! I’ll be back soon.”
Med ett par smidiga steg gled han tillbaka till logen, nu med mina skivomslag i handen. Dörren till logen stod på vid gavel, så det var inga problem att se vad det var som hände. Därinne satt “Fito” vid ett bord och synade skivorna i sömmarna om och om igen. Han tittade på framsidorna, vände på dem och läste texterna på baksidan, ja han snudd på sniffade på dem. Det tog minst fem minuter innan han var tillbaka. Men inga moln på himlen där inte – med ett ledigt och obekymrat sätt räckte han lätt leende över de signerade skivorna. Jag tackade honom och gled sedan iväg till mina kompisar för en öl vid baren.
Men stopp ett ögonblick! Vad var det som hade hänt under de här minuterna?
En kort rekapitulering:
“Fito” tar emot mina skivor, tittar först på mig och sedan på plattorna, stelnar till, ber om fem minuter, går i väg, synar omslagen uppifrån och ner, kommer tillbaka och lämnar med en vänlig uppsyn tillbaka de nu signerade LP-skivorna.
Vad rörde sig det om?
Förklaringen är enkel – plattorna som jag tagit med mig var lite udda (självklart för att stajla lite…), officiellt utgivna men med omslag som man inte så ofta ser. Om en skiva först ges ut i typ USA och sen i Frankrike, då kan den franska utgåvan ha ett helt annat omslag. “Fito” kände nog helt enkelt inte igen skivorna. Misstanken att det rörde sig om exemplar av dessa för honom så förhatliga bootlegs dök nog upp i hans huvud, så för att vara säker på sin sak gick han in i logen, tog fram sina läsglasögon och synade mina skivor in i detalj. Rörde det sig om officiella utgåvor eller var det icke-legalt material?
Självklart passerade jag granskningen utan anmärkningar, det hade jag ju noggrant sett till innan. Ändå var det fascinerande att en musiker med ett halvsekel bakom sig i branschen direkt efter en spelning i stället för att packa ihop sina grejer och glida iväg till hotellet tar sig omaket att kolla utifall ett fans 35-40 år gamla LP-skivor är okej eller inte. Om inte annat så gav det gav ju ytterligare en fingervisning om hur nära en katastrof jag hade varit tretton år tidigare…
.
.
.

Canned Heat årgång 2013! Larry Taylor längst till vänster och “Fito” bredvid honom.

Popularity: 18% [?]

01.17.15

“Han som har den här butiken, han…”…ja vad då?

Posted in Min blogg at 5:06 pm

Kvällarna är den tid på dygnet som jag tycker bäst om i butiken.

Någonstans runt åtta börjar det märkas. Stressen avtar, trafiken på gatan minskar markant, strömmen av människor som kommer förbi för att sälja börjar avta för att nästan helt avstanna, folk inne i butiken är inte längre egentligen på väg någon annanstans utan har kommit målmedvetet och tar sig rejält med tid för att gå runt och botanisera. Ett behagligt lugn sprider sig över lokalen.

När jag under det ljusa halvåret just på kvällen sitter bakom disken i min butik så är dörren mot gatan oftast öppen då den glesa trafiken inte stör nämnvärt. Jag har det så dels för att det faktiskt ramlar in mer folk in i affären med en öppen dörr men även för att det på något sätt ökar kontakten med livet utanför. Ofrånkomligen blir det att man hör väldigt väl vad som sägs utanför från förbipasserande folk som pratar om i stort sett allt tänkbart. Det kan vara snack om fotboll, musik, sex och ja…vad som helst! Pratet från de som inte bara går förbi utan stannar till och tittar in i skylten alldeles vid dörren hörs självfallet väldigt bra. Ofta rör det sig då, av naturliga skäl, om min butik som de just står och tittar in i.
Lyckligtvis så är det nästan alltid rent ut sagt översvallande positiva ordval. Ganska ofta har jag fullt sjå med att bara titta rakt fram och låtsas som att jag inte har hört ett ord. Ibland tycker jag att det är närmast genant med alla de fina utläggningar som jag får höra – utan att de som säger det inser att jag hör vartenda ord. Okej, då och då går det så långt att jag kan känna mig som en apa i en bur på Skansen med folk som tittar in och berättar för sina bekanta eller släktingar från Östersund eller Uddevalla att “Det är han som sitter därinne som jag har pratat så mycket om!”. Med svaret “Jaha, är det så där han ser ut!”
Men det är smällar, välmenta sådana som man får ta.
Den lilla modellen av butiken, tillverkad av min syster Ewa, som står i skylten drar också till sig mycket uppmärksamhet. Fortfarande så stannar det till folk säkert var tionde minut för att peka och titta på skåpet med miniatyren i. Kommentarerna då är nästan helt uteslutande fullkomligt lyriska.
“Titta! Titta! Men vem har byggt den! Vilket otroligt jobb!” brukar det låta från gatan från de som just har upptäckt modellen.

Sen finns det varianter som “Kolla killen där inne – han har inget liv. Han har suttit där inne dag och natt sen Eldkvarn brann!” och liknande.
Det sägs dock aldrig på ett elakt sätt utan mest i en närmast förundrad ton.
Generellt är det dock nästan uteslutande väldigt snälla ord som jag får höra, om butiken, skåpet i skyltfönstret och om mig själv. Många gånger har jag tänkt att det kanske till och med är mer än jag förtjänar.

Men så en julikväll för ett par år sedan hände något som inte hade hänt tidigare. Jag var, för ovanlighetens skull, helt ensam i butiken. Det var runt elva, jag pysslade med att prismärka skivor och lyssna på soft favoritmusik. Jag njöt av livet på ett anspråkslöst sätt som man kan göra när allt bara känns helt ok.
Men så mitt i plockandet och lyssnandet så hör jag några röster utifrån, vänder på huvudet och ser att några grabbar runt trettio står och tittar in i mitt skyltfönster. Men i stället för de vanliga utläggningarna så blev det ett annat ordval. En av killarna säger med hög röst, förmodligen utan en tanke på att någon annan än killarna i det egna gänget kunde höra vad han sa:
“Det här är en jävligt bra affär! Men han som har den, han är ju bara HELT DUM I HUVET!”

Va!

Jag höll på att ramla baklänges!
Var det mig han pratade om? Och vem var det som sa det?
Det är ju inte varje dag i det vuxna livet som man får höra sådana beskrivningar av ens person så självklart reagerade jag som om jag fått en iskall hink hälld över huvudet på mig. Långsamt tittade jag bort mot fönstret för att få en aning om vem det kunde röra sig om, men de hade redan förflyttat sig bortåt.
Jag väntade ett par sekunder, sen tassade jag bort mot dörren och tittade a-n-i-n-g-e-n-s försynt ut till höger, men gänget hade redan börjat gå iväg ner längs gatan så jag hade inte en chans att se vilka det hade kunnat vara. En impuls fick mig att nästan springa efter och fråga vem av dem som hade yttrat åsikter om min person. Nu gjorde jag inte det – och så gick det med det.

Tro det eller ej, jag tyckte att alltihopa bara var väldigt dråpligt. Inga träd tillåts växa till himlen, ingen blir älskad av alla, och efter alla trevliga ord som jag under åren i smyg har hört från folk ute på gatan var det nästan bara uppfriskande med något diametralt motsatt. Någon balans får det nog ändå vara…Gör man alla människor nöjda och glada så är man nog mest bara fjäskande och inställsam.
Men ändå – ett litet sting i hjärtat kände jag. Snubben var uppenbarligen en stammis för han kände ju till affären och berömde den, men dissade mig ändå totalt…Vem av alla de som då och då går in i butiken var det? Och vad hade jag gjort för att få honom att tycka sådär? Hade jag nobbat ett inköp, inte gett honom tillräckligt bra mängdrabatt eller vid något tillfälle haffat honom för snatteri?
Äh, skit samma, jag tyckte faktiskt att det var en ganska rolig händelse…Ibland mår man bara bra av att skakas om lite grann.

Micke

Popularity: 16% [?]

01.13.15

Radiorösten och hans entusiastiska lyssnare möts.

Posted in Min blogg at 6:21 pm

Livet kan ibland onekligen bjuda oss människor på dråpliga scenarier, då och då blir det sådana som trotsar allt det som man själv skulle kunna tota ihop. För att använda en sliten klyscha, rätt vad det är så överträffar verkligheten dikten, och det sker när vi minst anar det.

Innan jag går in på berättelsen som utspelade sig för drygt tio år sen vill jag klargöra att skivmarknaden runt 2003 var väsensskild mot hur den är i dag. Försäljningen av CD kontra vinyl, vad det gäller nyproduktion, var kanske runt 99,5% för CD mot 0,5% för vinyl. Det har ju svängt rejält sedan dess, men vid den tidpunkten, ett antal år innan Spotify, så var CDns ställning gentemot LP-skivan förkrossande stark.
Det är det som man måste ha i bakhuvudet när man läser den här lilla berättelsen.

Runt 2003 blev jag intervjuad av en reporter för ett radioprogam. Jag fick i vanlig ordning enklare frågor angående vinylens aktuella ställning och status. På frågan vad vi sålde mest av svarade jag att vi säljer ungefär lika mycket vinyl som vi säljer CD.
Inget konstigt med det då vinylen från start betonats lika mycket som CD i affären. 2003 hade de flesta skivbutiker i Stockholm inget eller ett högst blygsamt sortiment av vinyl medans vi satsade ordentligt på det. Svaret blev självfallet lite vinklat när just jag fick den frågan. Nu rörde det sig ju inte om en marknadsundersökning utan om ett kulturprogram i radion. En annan skivaffär här i Stockholm hade självfallet kunnat svarat något annat, nu var det jag som fick frågan.

Ett par dagar senare så står jag i min butik en härlig, solig söndageftermiddag. Fullt med folk, både stammisar och nya ansikten. En del är där för att köpa andra för att sälja. Det strömmar ut sjyst musik ur högtalarna och det är en allmänt behaglig stämning i butiken.
Jag noterar att en kille som jag inte hade sett tidigare entusiastiskt bläddrar sig igenom backarna med de nyinkomna skivorna som står alldeles intill disken. Han tittar noggrant på varje enskild platta, och ett stort leende färgar hans ansikte innan han med en huvudskakning och ett än större leende placerar tillbaka skivan. Proceduren upprepas om och om igen, skiva efter skiva. Efter ett tag så börjar det komma enstaka kommentarer som “Ojojoj! Ojojoj! Vilka priser! Man sitter ju på en skatt!”
Jag fick känslan av att han var fullt medveten om att jag, då jag stod alldeles intill, snappade upp allt som han sa. Det kändes som ett försök till att inleda en dialog.
Något sa mig att det inom kort skulle kunna dyka upp en rätt så knepig konversation. Det gjorde det också.

Efter ungefär tio minuter så tittade han upp och pockade, med ett brett leende på läpparna, på min uppmärksamhet.
“Du! Om jag skulle sälja alla mina vinylplattor till dig, hur mycket skulle du betala mig för det?” sa han med klar och tydlig röst.
“Suck”, tänkte jag och svarade sävligt “Tja, det beror ju såklart på vilka skivor det är som du har.”
Svaret kom som ett piskrapp. “Jag har allt! Rubbet!”
Hoppsan! tänkte jag! Han har allt. Det skulle i så fall betyda mer än vad Sveriges Radio har i sina arkiv. Nja…
Jag fann det klokt i att dämpa hans iver lite grann innan det hela skulle sticka iväg alldeles för långt.
“Jaa..” sa jag lite trevande, “du får ju till att börja med tänka på att majoriteten av den som vinyl finns kanske inte är så intressant…man kan nog säga att mycket av det som vi erbjuds om dagarna kanske inte har något större värde, men”
Längre än så kom jag inte.
“Johoodå!!! Det har det visst det!!!” bröt mannen av bestämt med ett stort leende så fullt av oförfalskat självförtroende att det formligen rann ner från hans läppar och kinder. “Vet du inte om det? Det säljs ju mer vinyl än någonsin just nu!” basunerade han ut för mig och hela övriga butiken. “Folk är ju som TOKIGA i vinyl i dag!!!”
Det säljs mer vinyl än någonsin???!
Det skulle alltså ha sålts mer vinyl år 2003 än på 70- och 80-talet…?
Jag tillät mig att tvivla en smula på det som han sa.
Men nu började jag bli lite irriterad. Skulle den här vetabästaren få komma in på mitt eget ställe, in i mitt vardagsrum, och tala om för mig hur marknaden för det som jag jobbar med ser ut? Inte en chans! Han hade tagit ett steg för långt framåt. Det var dags att slå tillbaka.
“Men det stämmer ju inte!” svarade jag med en bestämd och lätt infekterad ton.
Längre än så kom jag inte den gången heller.
“Jooodå!” kom det blixtsnabba svaret, parat med, om möjligt, ett ännu större leende än tidigare. “Vet du inte om det?” fortsatte han.
“Men snälla, det har du väl ändå fått om bakfoten” svarade jag med en ton som jag tyckte sa allt vad jag tyckte om snubbens attityd och det fria babblandet i nattmössan. Jag kunde ändå inte låta bli att undra över var han hade fått allt det där ifrån?
Mannen tog dock bara ännu mer kraft till sig och nu började han gå igång ordentligt.
“Du…om du inte vet om det så ska jag tala om för dig en sak.” Här tittade han upp på mig, stirrade rakt in i mina ögon, gjorde en konstpaus på två sekunder innan han släppte bomben. “Det säljs lika mycket vinyl idag som det säljs CD!!!”
När han sade den meningen så hade leendet och självbelåtenheten tagit sig nästan parodiska proportioner.
Då insåg jag – killen står och hånler rakt upp i ansiktet på mig. Han är helt övertygad om att han har rätt, och att jag har fel. Han vet precis hur skivmarknaden ser ut och jag vet absolut ingenting.
Vid det här laget var alla diplomatiska klyschor som att kunden alltid har rätt som bortblåsta, nu ville jag bara trycka till stollen ordentligt. Riktigt ordentligt dessutom.
“Men så är det ju inte, det borde väl ändå jag veta. Jag jobbar ju med det här hela dagarna!”
Hans svar dröjde i ungefär en halv sekund:
“Du menar att du inte vet om det? Det var ju verkligen konstigt att du inte har märkt det om du driver en skivbutik! Men då så, då ska jag berätta för dig hur det ligger till.” Ny konstpaus och nytt stirrande in i mina ögon. “Det var faktiskt en kille på radio häromdan som pratade om skivbranschen, och han berättade att det nuförtiden säljs LIKA MYCKET VINYL SOM CD!!!”
I det ögonblicket gick ridån ner och där blev jag tyst. Jag kände det nästan som om jag hallucinerade, som om någon hade lagt LSD i mitt morgonkaffe.
Mannen som stod framför mig hade alltså hört MIG på radion när jag pratade om vinylens ställning i MIN butik. Sen drog han slutsatsen att det jag sa om vår verksamhet gällde alla skivbutiker i hela världen. (Ungefär som att man skulle läsa ett reportage om bilar från en Rolls Royce-affär och sen tro att det är den enda bilen som säljs på hela jordklotet.)
Och så av alla skivbutiker i hela denna stad så kom han till mig för att prata om det.
Killen stod alltså och mästrade mig med mina egna ord som argument, helt ovetandes om att det var “oraklet” själv som han stod och hånflinade åt.
Vad säger man då?
Ingenting såklart. Jag tyckte närmast synd om honom, egentligen menade han inte något ont alls. Han hade bara hamnat i ett tillstånd av eufori efter att ha hört mig radiosnacka om den härliga gamla vinylen. Äntligen, efter ett drygt decennium i mörker, hade den kommit tillbaka och någon måste han ju ventilera det med.
Så jag knep igen truten och började plocka med något bara för att få slut på monologen. Killen tröttnade på mig, uppenbarligen kom han inte in i avsikt att sälja sin “monumentala” skivsamling för det nämndes överhuvudtaget inte mer. Han ville nog bara ha en ingång för att kunna få bolla den här fantastiska grejen han hade hört någon på radion prata om. Efter att ha avslutat med ytterligare några ovidkommande fraser gick han sin väg rak i ryggen efter att ha berättat för mig hur “skivbranschen av idag” ligger till. Han såg riktigt stolt ut.

Visst, tiden har fått skivmarknaden att gå i den riktning som den här entusiasten ville ha den till – och jag är den förste att vara glad för det – men 2003 fanns det bara små, små tecken som om möjligt gick att tolka som att vinylskivan skulle få en revival.
Men för min del fick den här killen gärna tro att världen såg ut precis som han hade bestämt sig för att den ser ut.

Det blev ju en klart dråplig historia att berätta.

Popularity: 16% [?]

01.10.15

“Papperslappen som förstörde allt”

Posted in Min blogg at 7:54 pm

Ytterligare en berättelse från butikens förflutna.

En senvintereftermiddag 1997, under butikens första halvår, började jag känna att den där oroskänslan som under en tid snurrat runt i min mage börjat glida över till ren uppgivenhet. De första veckornas lättköpta framgångar, med försäljningen av min egen fina skivsamling och den lyckträff det var att jag öppnat fem veckor före jul, hade bytts ut mot januari/februari/mars-depression.
Månadsskiftet var redan ett par dagar gammalt och jag hade ännu inte fått ihop tillräckligt med pengar för att betala lokalhyran. För den som inte är bekant med situationen, det är ingen avundsvärd känsla. Det blev självklart inte bättre av vetskapen om att när den väl var avklarad så stod nya räkningar och fakturor i kö för att bli avprickade. När sedan, som grädde på moset, tre av fyra gubbar som kom in i butiken gjorde det för att de ville pracka på mig sina saker för att de “hade dåligt med stålar” och inte tvärtom så började motivationen rinna ur mig som diskvatten ur en ho när man drar ur proppen.
Var det här ett övergående stadium eller skulle det vara så här i framtiden också?
Jag började seriöst tvivla på att den här båten, som jag så glatt hade satt i sjön några månader tidigare, skulle kunna gå att ro iland.
Den strida strömmen av människor som ville sälja skivor, tidningar och filmer var heller inte till någon större hjälp, för att hitta någon slags balans var jag så illa piskad att strypa inköpen till ett minimum så de flesta fick surt lämna butiken i outrättat ärende.
Visst, det man vet att man blir av med inom någon dag och som dessutom gör sig snyggt på väggarna i butiken får man nog i alla lägen “gambla” med. Ett ganska glassigt parti som hade svidit rejält i plånboken hade köpts in dagen innan, men det hade helt enkelt fått vara värt det. Det rörde sig om ett tjugotal kassaskåpssäkra originalvinyl i stil med Jefferson Airplane, Grateful Dead, Moby Grape osv. När jag hade köpt in dem var jag i stort sett hemma med pengar till hyran, nu låg jag klart efter igen, men fick jag bara iväg de nyinkomna godbitarna snabbt så skulle det inte vara någon fara på taket. För att ytterligare “pusha” försäljningen var inte prislapparna alltför avskräckande. Med rätt gubbe i butiken skulle nog stor del av plattorna kunna glida iväg rätt omgående.
Sent kvällen innan hade jag satt upp dem på kortväggen i butiken på bästa tänkbara exponeringsyta. Fick jag bara hälften av dem sålda på sena eftermiddagen eller tidigt dan därpå så skulle jag kunna betala hyran på morgondagens lunch.

Ett par dagar tidigare hade gjort ett ganska stort inbyte också. En snubbe hade ramlat in med runt trehundra LP-plattor. I stort sett var det bara skräp, men jag valde ändå att förbarma mig över dem. Han fick en femma per skiva i inbyte och jag ställde ut skivorna i reabackarna för en tia styck. Det skulle nog ta tid för mig att bli av med partiet, men i långa loppet skulle det väl gå ihop sig. Det var ju trots allt ett byte, inget inköp. Jag skulle nog inte ha betalat en spänn för det han kom in med, att jag ens bytte in dem kan vi nog sätta upp på barmhärtighetskontot.

Men där satt jag alltså bakom disken, på eftermiddagen som redan börjat övergå i kväll, med en hel familj trollsländor i magen. Nu var det nödtvunget med något positivt, något som skulle få in båten på rätt kurs. Och inte om tre veckor, runt lön typ – utan nu!
Kunde inte bara någon ramla in och till sin förvåning hitta de Velvet Underground, Jefferson och Nico som jag så fint satt upp under sena kvällstimmen för att sen med en bunt skivor under armen glida fram mot kassan och artigt fråga om kassen ingår i priset?
Medan dessa stresstyrda tankar snurrade runt i skallen kom en kille runt trettio in i butiken, han morsade artigt på mig och gick sen vidare mot LP-backarna i de inre regionerna av butiken. Pliktskyldigt började jag att plocka med de grejor som låg framför mig på disken – LP, CD tidningar och filmer i travar, högar och kassar som med prislappar på sig snabbt skulle förpassas ut i butiken. Även om jag hade strypt införseln rätt duktigt fanns det ändå att ta av i överflöd. Under småpulandet kastade jag som alltid ströblickar ut i butiken för att se vad som hände där. Ytterligare någon släntrade in och några släntrade ut, men inget frånsett en tia här och en tjuga där hände.
Stilla Flyter Don hade varit en bra bakgrundsmusik just då.

Men så mitt i den loja kvällslunken hände så något som bröt av totalt. Killen som kommit med en morsning kommit in fem minuter letade rätt på en tom back under ett bord, ställde den intill kortväggen och klev upp på den.
Och vad gör han om inte plockar ner skivor som jag så omsorgsfullt hade satt upp på väggen kvällen innan! Och det var inte en eller två utan ett tiotal ex som det rörde sig om.
Det tog någon sekund innan jag riktigt fattat vidden av det scenario som just spelades upp framför mina ögon.
För där satt den ju!!!
Precis när det kändes som allra mörkast så satt den – rakt upp i krysset!!!
En snabb kalkyl av de skivor som han hade samlat ihop gav vid handen den runda summan av femtonhundra spänn. Ganska på pricken så mycket som fattades till den hyra som jag släpade med.
Be och din bön ska bli hörd står det faktiskt skrivet. En kvarnsten på runt tre ton lättades från min hals.
Snubben verkade nöjd, klev ner från backen, ställde tillbaka den under bordet och kom fram till disken.
Med behärskad ton men med illa dold belåtenhet sa jag:
“Jaha, jag ser att min herre har fått lön i dag!”. Jag kunde inte hålla tillbaka ett stort belåtet leende när jag klämde fram den frasen. All resignation hade på bara några sekunder växlat till en stor belåtenhet med tillvarons mekanismer.
“Nej, det har han inte” kom den snabba repliken, “men han har ett fint litet tillgodo-kvitto i stället.”
Och, i sin tur belåtet leende, tar karlen ur sin plånbok fram – inte den bunt sedlar som jag redan hade börjat att känna vittringen av – utan en snyggt ihopvikt bit papper som han räcker fram till mig.
Artigt men helt oförstående tog jag emot lappen och vecklade ut den. I fin textad stil med min namnteckning stod det klart och tydligt:
“Tillgodo efter inbyte – 1.500 kronor.
Allt undertecknat med min egen namnteckning.
Jag stirrade på papperslappen i total misstro.
Det här stämde ju inte alls. Fel i manuset, backa bandet tjugo sekunder tack. Det här tar vi om så det blir rätt.
Det var precis som när en naiv “sucker” blir lurad av den där klassika bondfångarleken i ett gatuhörn där man ska gissa under vilken ask som ärtan ligger. Den vid näsan dragne står ju bara och stirrar som om det han just sett helt enkelt inte kunde hända när det visar sig att ärtan inte ligger under den ask där den med all tänkbar logik borde ligga utan under den bredvid.
Samma med mig. Jag visste ju att han skulle plocka upp tre fina femhundringar som skulle få mig att på kvällen gå hem över Västerbron i triumf med en stärkt tro på Gud, Livet och Mickes för att sen för första gången på ett bra tag få sova en djup ostörd sömn.

Först då så slogs systemet där uppe i skallen på och allt blev otäckt glasklart.

Han som stod framför mig var ju den där snubben, han som hade snubblat in med trehundra skräpplattor – skivor som jag i något utslag av konflikträdsla hade förbarmat mig över – och som lämnat butiken med ett tillgodokvitto på femtonhundra spänn.
Tre dar senare kom han tillbaka med kvittot i plånboken – och rev åt sig de bästa skivorna jag fått in på nån vecka…

I mitt inre så tog jag hans lapp, rev sönder den, slängde bitarna föraktfullt i ansiktet på killen och sa åt honom att förpassa sig från lokalen illa kvickt för att sen fint och prydligt sätta tillbaka skivorna på väggen där de alldeles nyss hade suttit innan han fräckt nog hade kommit och rivit ner dem.
Men så kan man ju inte göra…

Det var ju bara att hålla god min, plussa ihop siffrorna, ta emot hans tillgodolapp, stoppa hans plattor i en plastkasse, önska honom en fortsatt trevlig kväll och tillsammans med honom se pengarna till hyran och min nattsömn flyga ut genom dörren och bort över Liljeholmsbron i den disiga marskvällen..
Men bryta ihop betalar man ju ingen hyra med. Jag bet nog bara ihop än mer den kvällen och såg till att vara kvar ytterligare några timmar för att gå igenom ännu mer av de kassar och kartonger som fanns i rummen bakom för att förhoppningsvis hitta andra LP-plattor som kunde vara åtminstone i närheten av samma klass som de han “snodde åt sig”. Ordnade det upp sig? Ja, det gjorde det uppenbarligen, jag är ju kvar än på min post idag, arton år senare!

Inbytesmannen då? Jo han var snart tillbaka i butiken. Självklart var det inte hans fel att det gick som det gick, snabbt insåg jag också att Tomas Bonn, som han heter, är en ovanligt trevlig kille. Bortsett från alla de roande, småfinurliga samtal vi har haft under årens lopp så gav han mig tidigt i butikens historia en story som jag har dragit åtskilliga gånger för de som velat lyssna på den, den om ett sanslöst dåligt tajmat tillgodokvitto.

Popularity: 14% [?]

01.06.15

Leffe Alis Farsas Motorcykel eller Hur Fel Kan Bli Rätt Och Tvärtom.

Posted in Min blogg at 4:04 pm

Här under är en historia från butiken som utspelade sig för ett par år sedan. Den är både dråplig och tankeväckande.

“Ett par flyttkartonger med lite av varje? Ja, varför inte, släng in dem bara” sa jag.
I dörröppningen stod en kille runt femtio som undrade om jag var intresserad av att kolla på lite grejer som han hade i bilen. Han var storväxt och av klädsel och tatueringar på underarmarna troligtvis en gammal MC-snubbe. Ett lite burdust utseende till trots så gav han ändå intryck av att vara en vänlig själ.

Hans primära mål var att bli av med allt han släpat med sig. Det kan ha varit en flytt, en vindsstädning eller kanske en sambo som vägrade se eländet hemma längre. Det han ville sälja bestod av en kartong med ett hundratal CD och lika många LP, och en till kartong fylld med serietidningar och diverse månadstidningar. Alltså, ungefär som det kan se ut när någon har gjort en riktig rensning.
Jag strötittade igenom CD- och LP-skivorna. AC/DC och Black Sabbath blandat med Boppers, ABBA och Rod Stewart. Tidningarna såg väl siså där intressanta ut, de gick från allmängods till skräp. Det som var okej var ändå så pass sjyst att jag tyckte att det var värt för mig att ta mig an hela klabbet. Jag gav honom ett bud som han tyckte var fair och så var den dealen avklarad.
Kvar på golvet stod sen två flyttkartonger. Det fanns ingen anledning alls till att avvakta med att slänga ut innehållet i butiken. Det var bara att öppna lådorna, ta fram prismärkaren och skrida till verket. Jag började med blaskorna.

Det lite udda den här gången var att det bland tidningarna även fanns en bunt motorcykel-magasin. Inget som gjorde mig ett mikrogram gladare, för vem skulle komma in till mig och fråga efter tidningen MC-nytt? Ingen såklart, det skulle bli pappersinsamlingen direkt. Något annat var bara inte att tänka på.
Så för att få lite svängrum plockade jag fram en kasse som jag började fylla med det som skulle förpassas till grovsoputrymmets papperscontainer.
Men som av ett ifall så öppnade jag lite förstrött ett av magasinen och började planlöst bläddra i den. Snygga färgbilder på motorcyklar från hela världen, något som säkert kan få rätt person att gå igång på alla cylindrar, men mig sa det som vanligt nästan ingenting. Det fanns inte i mitt fokus ens när jag var tonåring då de flesta i kompiskretsen entusiastiskt pratade motivlackade bågar med långa framgafflar som bombsäkert inom en snar framtid skulle inköpas – något som bara undantagsvis blev av. Easy Rider-romantik? Inte i min värld i alla fall. I dag kan jag bättre sätta mig in i tjusningen i att glida fram i Arizonaöknen på en glänsande hoj med en två meter lång framgaffel, men det var absolut inget för mig då. Inte nu heller. I dag skulle jag kunna tänka mig en funktionell MC med en sidovagn, men där går nog också gränsen.
Detta till trots, efter ett par sidors plöjande så fann jag mig själv försjunken i en artikel om den legendariska motorcykeln Harley-Davidsson. Det var en kärleksfylld men informativ text kombinerad med snygga färgbilder på HD-klassiker från olika årgångar.
Och, sim-sala-bim, helt plötsligt sprang tankarna iväg långt bak i tiden. Till någon gång i slutet av sextiotalet, till Tullinge där jag växte upp.

I sjuan i Falkbergsskolan där vi gick blev ett par klasser bussade från en annan ort till vårat plugg. Grödinge var på den tiden rena landsbygden, och det fanns inget högstadium där, så det var bara för ungarna från bondvischan att sätta sig i bussen tjugo minuters färd till Tullinge. Killarna i de här klasserna var inte alls som de högljudda råskinnen från Tumba som även de var tvungna att komma till oss när Storvretsskolan renoverades. Grödingebönderna var mer saktfärdiga, tysta och försynta. Det kan ha varit ett klassiskt lantiskomplex. En av dessa, en rödlätt, fräknig och lite satt parvel hette Leif Ahlström, i folkmun kallad Alis.
Det började inte speciellt bra för Leffe Alis som den allra första dagen på högstadiet dök upp i en skrikande röd skjorta prydd med japanska skrivtecken i svart. Smeknamnet “japanen” eller “jappen” var ju ristat i granit från uppropsdagen.
Sen var det, en bit in på terminen, handbollsmatchen mellan vår klass och Grödingeklassen. Vi låg under med 2-3 i paus. Då tvingade Alis klasskompisar honom att hoppa in som målvakt, trots att han inte alls själv ville. När andra halvlek var över hade vi vänt till 9-3. Inte ett skott hade han tagit, en av bollarna hade han till och med på något märkligt sätt lyckats boxa in i egen bur.
Vilket öde, utskälld av klasspolarna och hånad av oss andra när han egentligen absolut inte ville stå i mål. “Alis i Underlandet” blev ett nytt smeknamn efter den matchen.
Stackars kille, den grabben hade en kraftig uppförsbacke från start på högstadiet.
Och än värre blev det.
Alis hade nämligen en helt fantastisk historia från sitt sommarlov som han berättade inte bara för sina klasskompisar utan även för övriga i nya plugget. Berättelsen var så fantastisk att…ja, hur kunde han egentligen tro att någon skulle svälja den? Och det är här MC-tidningen kommer in i bilden…
Alis berättade nämligen att hans farsa på sin semester hade trimmat sin Harley Davidsson genom att på något snedställa tändningen för att sen dra iväg på Grödingevägen mot Ösmo i en hastighet av runt 300 kilometer i timmen. Som tur var för gubben så var Grödingevägen på den tiden rätt glest trafikerad och ganska rak. Skräckfärden hade ändå slutat med att han flygit ut på en leråker, men kommit undan helt utan kroppsskador.
Morsning vad troligt det var…
Oj vad alla skrattade åt denna Munchausen-historia. Vilken tok, vilken stolle! Och det ville han att vi skulle gå på, eller?
Under hela högstadiet fick Alis sen höra vad han gick för. Omgivningen var på inget sätt nådig. Det märkliga var dock att han stod på sig. “Ja farsan sa det i alla fall!” replikerade Alis när någon spefullt uttryckte sitt tvivel på vad som hade hänt.
Jodå, han stod stark i stormen, okuvad så backade han inte en millimeter. Vi andra, när vi förde vidare historien för de som ännu inte hade hört den så bredde vi på än mer. 420 km i timmen hörde jag någon påstå att Alis hade sagt, vilket han i själva verket inte alls hade gjort. Men, det var ju roligare så…
De tre åren på högstadiet hankade sig framåt, den sjätte juni 1971 var äventyret grundskolan slut. Som så många andra som man delat sitt liv med i ur och skur vare sig man velat det eller inte så försvann Alis ut ur mitt liv efter betygsutdelningen i aulan och jag reflekterade inte ens på hans existens förrän den dagen runt fyra decennier senare då knutten dök upp med sina MC-tidningar.
För döm om min stora förvåning då i artikel om Harley-Davidsons historia det stod så där i förbigående något som gick ut på att om man kan snedställa tändningen på en Harley-Davidson och på så sätt få den att gå i hastigheter som man ingen riktigt vet var taket går för. Jag minns det självklart inte ordagrant, men det är ungefär vad det gick ut på.
Jaha.
Där stod alltså, efter fyrtio år, den nakna sanningen klar för mig – Alis hade kanske haft rätt ändå. Enligt den här tidningen kan man, bara man vet hur man gör, få en Harley Davidsson att gå i rent svindlande hastigheter.
Det kanske trots allt var så att Alis farsa verkligen flög fram i de där 300 knyck på den smala Grödingevägen för att till slut hamna ute på en åker. Tre års förlöjligande hade i så fall varit på helt fel grund. Alis hade haft rätt och vi hade haft fel.
Jag förlängde tanken lite grann. Hade vi inte trott på honom för att han var en småfet, töntig Grödinge-bonde med en skjorta med japanska skrivtecken på och till på köpet en urusel handbollsmålvakt? Är verkligheten så grym?
För en kort sekund funderade jag på fullaste allvar att ringa upp Alis och be om ursäkt, men något sa mig att han förmodligen inte kom ihåg värst mycket av det här, och troligtvis hade även jag upphört att existera för honom efter avslutningen i nian. Han hade garanterat inte vetat alls vem han pratade med och hela historien med farsans motorcykeleskapader var nog vid det laget djupt begraven i hans innersta minnesbank.
Så det fick bli en sen återupprättelse här istället och en bra historia.
Men vänta ett tag!
Alis farsa körde omkring med en HD i 300 km i timmen – hur många växer upp med sådana föräldrar? Väldigt få. Leffe Alis kanske blev en riktig hårding. Han kanske med tiden blev Grödinges okrönte raggarkung. Då och då drar han måhända historier om svinpälsarna i Tullinge som han var tvungen att stå ut med hela högstadiet men som skulle bli gröna av avund om de kunde se vad det tio år senare blev av honom.
Ja varför inte?

Popularity: 14% [?]

01.03.15

Pj Proby och Bob Beamon

Posted in Min blogg at 9:57 pm

Någon gång en sen försommarkväll för ett par år sedan satte jag mig som vanligt ner på pallen placerad bakom disken i min lilla butik. Det var vid det där läget på dygnet när saker och ting just börjar varvas ner efter, som brukligt, en lång och turbulent dag. Dörren var fortfarande öppen, men trafiktrycket på Långholmsgatan är inte speciellt kraftigt på kvällarna runt elva-blecket, så det var nästan inget störande buller alls. Snarare så blev det lite mer av en härlig varm maj-natt som med sitt lätta slammer, människors röster och asfaltsdoft började krypa in i affären.
Det var heller inte en enda människa i sikte bärandes på en flyttkartong med plattor för försäljning. Till och med telefonen hade slutat att skrälla och affären befolkades av kunder som jag inte kände något annat än harmoni med.
Det var med andra ord ett riktigt bra läge för…att sätta på en samlingsplatta med P.J. Proby!
Sagt och gjort. Jag letade fram skivan, slängde på den och sen var det bara att sätta sig ner, luta sig tillbaka och till fullo njuta av livet i den ljumma försommarnatten.
Ut ut högtalarna rullade de – That Means A Lot, Lonely Teardrops, I Apologize, Zing Went The Strings Of My Heart, Together, Maria, Somewhere, I Don’t Want To Hear It Anymore, When I Fall In Love, Let The Water Run Down, What’s On Your Mind, Stagger Lee, My Prayer, Just Like Him, I Can’t Make It Alone, With These Hands osv, osv…Ett fullkomligt fyrverkeri av fullträff efter fullträff.
Vad kan man i ett sådant läge göra annat än kapitulera? Pj Proby ger sina lyssnare alltid den ena fenomenala prestationen efter den andra. Man får serverat på fat ett heltäckande spektrum på förra århundradets populärmusikskatt: rock, ballad, soul, schlager, musikal, pop m.m. och alltihopa alltid framfört på ett fullkomligt formidabelt sätt.
Att lyssna på en sån här samling med en och samma artist där i stort sett varje spår tar andan ur en känns ibland snudd på overkligt. Självklart så var det inte första gången som en Proby-samling gav mig den här effekten, långt ifrån, men just den gången blev det något alldeles extra.
Som vanligt så var jag heller ensam om min reaktion; flera kunder började fråga mig vem det var som sjöng på skivan. Och så är det – i stort sett var gång som PJ kommer på CD-spelaren så är det någon som kommer fram till mig och frågar: “Men vem ÄR det här som sjunger? Det här är ju helt fantastiskt.”
Och det är ju precis vad det är.
Och det är inte bara fantastiskt, Proby har en mångfald i sin röst och i de genrer som han har ger sig på som ingen annan artist mig veterligen någonsin har kunnat visa upp.
Ändå så är det kanske mest frapperande med Proby nog ändå den smått ofattbart höga nivå som han hade på i stort sett allting som han spelade in under två korta år 64-66. Även att lyssna på någon av hans originalskivor från den epoken betyder att lyssna till ett ljudfyrverkeri som i stort sett aldrig går att hitta hos andra artister. Svaga spår eller “mellanlåtar” finns bara inte. Dessutom så ger PJ allt i varje liten fras på varje enskilt spår. Transportsträckor i själva låtarna existerar inte.
Och sen då denna otroliga mångfacettering som ändå inte för en sekund gör avkall på kvaliteten.
Ta bara som exempel de två avslutande spåren på den andra LPn, betitlad blott “PJ Proby”, där rockrökaren Lonely Teardrops följs upp av croonerballaden With These Hands!
Alltså: först en Jackie Wilson-klassiker där PJ fullkomligt pulvriserar Wilsons orginal och sen direkt på det en klassisk ballad där Sinatra, Como och Crosby blir helt utklassade och där Probys röst bildligt talat blir större än det nu kända universum. Två helt olika världar och ändå så knäcker han all konkurrens på dessa så väsensskilda områden och på ett sätt så att man bara häpnar. Vad säga?
Just det, vad säga? Hur ska man beskriva det för sin omvärld?
Länge hade jag funderat på saken och försökt att sätta ord på det.
Och så den majkvällen, runt elva på kvällen, när jag satt där så kom jag på det: Just det, så är det, just precis så är det.
Bob Beamon.
Alltså den Bob Beamon som chockade en hel värld med att i finalen i längdhopp under OS -68 i Mexico hoppa 55 centimeter längre än gällande världsrekord genom att landa på 8.90, ett världsrekord som kom att stå sig i 23 år.

beamon.jpg

OCH…
…att lyssna på PJ Proby – det är som att se Bob Beamon hoppa 8.90…tjugo gånger om samma kväll…

(Det här var en repris på ett blogginlägg från 2008. Redigerat och med lite nya bilder.)

Popularity: 15% [?]

01.02.15

Skönheten i ett femtio år gammalt vinylfodral

Posted in Min blogg at 10:50 pm

Det är lätt att tycka att jag är jävig när jag säger det, men jag gör det ändå. En riktigt gammal vinylskiva, gärna med en hel del patina som “ringwear” och namn skrivet med bläckpenna på baksidan, är något av det vackraste som man kan hålla i sina händer.

Personligen får jag rena vällustkänslor var gång som jag bläddrar i en låda med, exempelvis, gamla USA-pressade jazz-skivor, gärna från mitten och slutet av femtiotalet. Det kan vara, blues, country, rock ‘n roll eller den pop som fanns då, det går precis lika bra.
Orsaken till att den här musiken och dess utövare än finns kvar i människors medvetande är till stor av den orsaken att de att de en gång materialiserats i fysisk form. Det finns något att haka fast minnet på. Utöver musiken så minns man i de här fallen det som man sett, hållit i, ja till och med känt lukten av.
Alla dessa smala artister som på något sätt lyckades, under decennier, med att spela in och ge ut två, tre kanske till och med fyra fullängdsskivor om året, plattor som i dag kanske inte har något större penningvärde och ej heller efterfrågade gjorde ändå för sin eftervärld ett oerhört stort avtryck. En gammal LP-skiva är verkligen ett fullspektrum-”statement”, större än vad någonsin en fil på en dator kan göra. Den är en relik/ett testamente från en svunnen tid, en epok som inte längre finns bland oss men som vi ändå kan få vittnesbörd om.
Bara att i händerna hålla i en ett halvsekel gammal platta med fodral i tjock kartomg är en upplevelse. Att känna lukten av pappret och se de spår som tiden har satt på fram och baksida är, om man är uppmärksam på små tecken, en tidsresa bara det. Prislappen med butikens namn, en tidigare ägares kryssande av favoritlåtarna, på baksidan en noggrant skriven adress med telefonnummer eller en hälsning från givaren till födelsedagsbarnet. Varje liten detalj är ett meddelande, även om det inte var avsett så.
Att sen ta fram själva skivan och se en av de utsökt vackra etiketter som prydde LP-skivorna förr är också det en njutning.

Ljudet på de här skivor är självklart av en helt annan kaliber än vad som någonsin kan pressas ur ett par datorhögtalare. Det kan tyckas vara en annan sak, men är absolut inte mindre viktigt i helhetsbilden.

Nåja, var och en blir lyrisk av de kickar han eller hon kan hitta i sin egen verklighet, min är absolut inte mer värd än någon annans. Jag är dock glad över att jag kan uppbringa lyckokänslor inom mig själv bara genom att bläddra i någon av skivbackarna som jag har på golvet hemma hos mig själv.
Som de flesta av er som har besökt mig vet så har jag inte de värsta dyringarna uppe i lyan. Långt ifrån. De är sedan lång tid tillbaka sålda i butiken. Jag har skivor med artister som jag alltid har uppskattat, vare sig de nere i butiken kostar en tia eller en femhundring. Glädjen räknas inte i tusenlappar utan i själva handlingen att hålla i ett, må vara, knastrigt exemplar av Ray Charles andra LP och sen lägga den på skivtallriken.

När jag sen med den kalla, blåsiga vinternatten utanför fönstret sätter på skivan och låter den lågmälda musiken komma upp ur mina Sonabhögtalare så blir det ofelbart var gång som en mental resa i en tidsmaskin drygt femtio år bakåt.
Det behövs det inget mer.
Det skulle väl vara en kanna te och ett par mackor kanske.
.
.
.

.
.
.

Popularity: 15% [?]

Bad Behavior has blocked 421 access attempts in the last 7 days.