Eldkvarn, det var ett tag sen sist. Men - efter den av mig på så goda grunder hyllade Eldkvarn-plattan Musik För Miljonärer (vilken titel förresten!) så kommer på denna blogg, sent omsider, nummer två på Norrköping-grupppens konto.
I sinom tid så ska jag ha recenserat samtliga LP inspelade av Eldkvarn, inklusive den första under namnet Piska Mig Hårt. (Undrar om bandet hade kunnat få samma genomslag utan sitt namnbyte?).
Till skillnad från hur en del andra artister blir “avhandlade” på den här sajten så kommer inte denna grupps skivor i kronologisk ordning. Det är som så ofta i tillvaron, det bara blev så.
Musik För Miljonärer” var gruppens femte medans den i denna krönika avhandlade Utanför Lagen blev den tionde i raden
.
Fantastiskt egentligen. En minst sagt brokig vandring genom decennierna och här står dom fortfarande, 36 år efter sin LP-debut, och fortsätter att leverera skiva efter skiva. I stort sett är det väl bara Jerry Williams som bräcker grabbarna, men han är å andra sidan en artist, inte en grupp.
Kan någon nämna för mig en annan svensk grupp som kommer ens i närheten av Eldkvarns seghet, uthållighet och produktion? Mig veterligt så har de ej heller haft någon längre paus under karriärens gång.
Så…vad man än må tycka om Eldkvarn och deras musik: hatten av för ett gäng killar som tidigt visste vad de ville, gjorde det och fortsätter att göra det!!!
ELDKVARN UTANFÖR LAGEN Utgiven 1986 på EMI
1) Landsortsgrabb
Jo,om det är så att man går omkring här i tillvaron år efter år och undrar om ingen nån gång ska ta och göra en Bruce Sringsteen på svenska, ja…då är det här inledningsspåret inget annat än en våt dröm. För oss andra så…tja…
Funkade säkert bra live, men bortsett från ett snyggt intro så känns den för min smak nog lite väl schablonartad och förutsägbar. Visst, här är det onekligen fråga om ett mycket gott hantverk, inte tu tal om det, och vid det - alltför korta - orgelsolot så hettar det faktiskt till ordentligt…i ungefär trettio sekunder, inte mer än så, tyvärr. Godkänd men inte mer.
2) Utanför Lagen
En tung malande låt. Monoton på gränsen till det hypnotiska och något som från början inte sa mig nånting, men som steg för steg växt till en av skivans trumfkort. Intressant, fantasifullt komp som röjer rejält under ytan. Bör ha varit en riktig rökare under gruppens spelningar. Ett av plattans trumfkort. Sjysst larmig gitarr och härlig hammond-orgel.
Hade nog till och med kunnat platsa på Musik För Miljoner (gruppens mästerverk från 1980)…
3) Barfotad
Nja…. Även det här nåt som säkert funkade bra på en festivalscen, men bortsett från ett synnerligen snyggt stick i mitten och lite taggtrådsgitarr på slutet så känns det här som rätt så substansbefriat.
Kunde ändå inte Plura hittat på en lite roligare refrängrad än att sjunga ordet barfotad om och om och om igen?
4) Ett Hus På Stranden
Bästa spåret fram till nu, något av en “riktig” låt, inte bara ett groove eller Bruce-plankning. Visst, det andas det mycket Dire Straits om det här spåret, men det är ändå betydligt mer gediget än skivans tre första låtar.
Det till trots…efter att Plura har utropat “Ett hus på stra-a-nden!” för femtielfte gången så börjar det bli lite en aning tjatigt…
Under alla omständigheter en av plattans allra vassaste spår.
5) En Kärlekshistoria
Tja…en låt som jag misstänker att en del människor tycker är vacker och innerlig, för den är onekligen begåvad med en “touch” av romantisk nerv. För mig så känns den däremot bara som en oändlig länga med hela tiden fullständigt förutsägbara ackordsgångar, slarvigt framfört och med en sång som är så långt bak i mixen att det är svårt att höra knappt ett ord av texten.
Är jag hård nu? Kanske det men det här låter i mina öron enbart som ett hafsigt utkast, på demostadiet möjligtvis.
Inledningen lånar dessutom lite väl mycket av A Whiter Shade Of Pale. Pröva att sjunga A Whiters… inledande melodi så förstår ni vad jag menar.
Tummen ner rejält…tyvärr.
Sida 2
1) Det Regn Som Faller
Sida två inleds med ett riktigt sömnpiller. Återigen en märklig mix med sången så pass dränkt att det knappt går att höra något alls av texten.
Såsigt, släpigt och ointressant. Hur jag än anstränger mig så kan jag inte säga något mer positivt.
2) Den Som Älskar Måste Lämna Allt
Blev det här sedermera en dansbandsklassiker? När man hör det här så är det inte så långsökt som jag först tyckte att Plura vid ett tillfälle samarbetade med Sten & Stanley. Inte helt, men på gränsen till olyssbart.
Som om det inte vore nog med det så låter Plura inte alls i form här, bland de sämsta sånginsatser jag överhuvudtaget har hört från honom. För att tänka snällt så skulle det kunna vara ett försök att låta som Eagles i deras allra tamaste countryrock-stunder.
Tummen ner. Punkt slut.
3) Mitt Hjärta Ropar Ditt Namn
Återigen en lugn ballad som vindlar sig fram i gamla sedan länge upplöjda fåror. Hur som helst en klar uppryckning jämfört med spåret innan. Hade låten gått lite fortare och varit lite ruffigare spelad så hade det kunnat bli riktigt bra. Tyvärr var så icke fallet…
The Band med sitt pang på rödbetan hade nog kunnat gjort det här till en klassiker. Eldkvarn gjorde det inte.
4) Min Älskade Vid Kusten
Och vad följer man upp tre släpiga ballader på sida 2 med om inte ytterligare en seg, slö ballad? Min Älskade Vid Kusten är ju en snudd på fenomenal titel som nästan omedelbart, innan man ens hört låten, skapar bilder i ens huvud. När sen anslaget i musiken formligen darrar av smärta och passion så borde det hela bara bli hur bra som helst…men det lyfter inte. Hur mycket jag än anstränger mig så känns det här bara trött och oinspirerat.
Dock, återigen så dyker helt plötsligt det upp ett smått genialiskt stick som effektivt bryter av lunken. Medvetet trick, Plura eller..?
Har ni hört Belle Isle med Dylan från LP-n Self Portrait? Där har ni en tänkbar inspirationskälla till Min Älskade Vid Kusten. Minst sagt udda låt att bli inspirerad av…
Slutomdöme:
Om jag ska börja med att vara snäll så är det här onekligen en platta där de enskilda medlemmarna i gruppen har all anledning att känna sig stolta över det som de levererat. Spelet är helt oklanderligt skivan igenom, även om det kanske är tunnsått med det som man skulle kunna sätta stämpeln genialiskt på, ett mycket gott hantverk är väl snarast en passande beskrivning av gruppens musikaliska presentation. Och det är väl också det som är tanken, Pluras sång och text är väl ändå det som ska ligga där i förgrunden i kollektivet Eldkvarn.
Klaviaturisten Fredrik Holmquist som spelat nåt år i gruppen vid den här skivans tillkomst bidrog onekligen till att få ett sound med betydligt mera helhet än på många av de tidigare skivorna.
Nye trummisen Peter Smoliansky som redan långt tidigare var ett fullblodsproffs gör även han ett gediget och säkert jobb.
Och, visst är det en imponerande helhet i produktion, arrangemang och ljudbild. Så oändligt långt från gruppens allra första trevande försök. Sett ur den synvinkeln så är det svårt att förstå att det är samma band.
Men ändå, den här skivan känns - hur mycket jag än anstränger mig för att gilla den - som en tämligen trist mellanskiva.
Under senaste veckan så har jag hört den säkert 25 gånger, men bortsett från små undantag så är det nästan inget som har växt under resans gång.
Sida 1 är på det hela stora taget godkänd med låtar 2) och 4) som toppar, men sid 2 känns bara platt. Snudd på helt hopplösa låtar och en känsla av missriktad energi. Allt detta jobb för i stort sett ingenting av substans. En tanke är att dom skulle ha lyssnat på sid 2 och sen gått in i studion och kört allt en gång till “live” rakt upp och ner.
Nej, det hade kanske inte hjälpt ändå. Kompositionerna är generellt allt annat än originella, nästan alla ackordsgångar känns på förhand givna, och hade redan använts ett oändligt antal gånger i rockens historia. Här är det inte ens fråga om stöld, det rör sig om återvinning av slitna klichéer. Konstant under skivans gång dyker känslan upp av att man har hört den eller den låten tidigare. Men där förebilderna, exempelvis Dylan -66 och Springsteen från perioden runt The River, hade kompband som bildligt talat kokade så gör aldrig gruppen det på den här skivan.
“Utanför Lagen”? Nej det här bryter inte mot några lagar alls, om vi pratar om det rent musikaliska. Så gott som allt följer en slags mall av hur det “ska” vara. Ända stället där musiken tänder till och blir lite spännande är på just titelspåret, Utanför Lagen. Där finns det inslag av fantasi och kreativitet. I övrigt så gott som intet.
Texterna då?
Jodå, Plura Jonsson är onekligen en sann poet. Han vet verkligen hur man målar upp bilder med ord, även om mycket i berättelsen överlämnas till lyssnarens egen fantasi. Jämfört med Lundell kan han dock i min smak ändå kännas lite för abstrakt lite för ofta. Jag vet helt enkelt inte vad texterna handlar om, även fast dom är fint uppbyggda.
Som många av er vet så är Plura och jag bekanta sen drygt trettio år tillbaka. Som alla säkert förstår så gör det det hela än knepigare att vara lite kritisk. Att jag nu ändå är det bör väl förhoppningsvis bara öka min egen trovärdighet.
Plura, när du läser det här så tänk på att det är “strictly business, nothing personal”, och: jag älskar fortfarande Musik För Miljonärer!
Det ska omedelbart medges: det går ryckigt i skrivandet! En period med fem inlägg på åtta dar följs av total tystnad i fyra månader typ.
Helt oacceptabelt. Får helt enkelt inte upprepas, och ska heller ej upprepas!
Ett helt nytillkommet incitament är dock att sen ett par dar tillbaka så har en nystartad lokal nättidning - “mitt Hornstull” - satt in en länk som går till just denna blogg. Kul, men också något som mer eller mindre tvingar fram ny text…hela tiden! Och det kommer att komma, jag lovar och försäkrar…
Alltså: Micke Englund - det är jag det. Innehavare av skivbutiken Mickes Serier, CD & Vinyl som ligger på Långholmsgatan 20 i Hornstull, längst ut på Södermalms nordvästra sida.
Större delen av min vakna tid är jag sysselsatt med konststycket att få denna butik att gå runt, något som knappast gör sig av sig självt, men, som vi alla vet så är det ju trots allt så att till syvende och sist så är det vägen som är målet. Sett från den synvinkeln så kan mitt liv knappast bli bättre: 12-14 timmars dagligt vandrande mot en okänd destination, lite grann som Caines eviga vandring över den amerikanska kontinenten i 70-talets amerikanska TV-serie Kung Fu.
Sett ur en annan synvinkel så har jag inga som helst problem med att titt som tätt fråga mig vart alla lediga helger, sociala kontakter utanför butiken och härliga utlandsresor tog vägen efter att jag startade min butik.
Så…verkligheten befinner sig nog någonstans däremellan. Visst är det något av ett evighetsarbete att driva en butik, känslan av att aldrig någon gång kunna låsa dörren på kvällen med känsla av att allt som bör göras är gjort kan med tiden bli rätt tärande.
Och självklart så skulle det vara skönt att kunna vakna upp på lördagsmorgonen och sträcka på sig med noll saker på “saker-som-måste-göras-i-dag-listan”, för att sen somna om. Var det nu ändå något att göra så skulle det ju ändå finnasen söndag att göra det på…
Förutom dessa små trivialiteter och lite annat som försvunnit på vägen så är ändå det mesta kanon med att driva eget. Bara jag inte dör i förtid på grund av en hjärtinfarkt (kom ihåg var ni först läste det…) så är det värt all möda och alla uppoffringar att driva eget och träffa människor från förmiddag till sent in på kvällen.
Vad är det för slags butik som jag hänger i då?
JO! För den som inte redan kände till det så är det en butik för främst begagnade vinyl- och CD-skivor men också med ett stort utbud på serier och DVD-filmer. Låter det kul? Titta in om du ännu inte har gjort det?
Bloggen?
Bloggen är en c:a fyra år gammal skapelse som de sista två åren nästan uteslutande har berört svensk musik någon gång utgiven på LP. Ett ambitiöst projekt som kräver både tid och inspiration.
Hornstull?
Den häftigaste stadsdelen i världens vackraste stad…fast det visste ni väl redan…
Så är turen då kommen till Kenta Gustafssons tredje och, som det nu skulle bli, sista skiva, August Och Kenta.
(Lustigt egentligen, Kentas tre LP-skivor kom ut i en rasande fart. Allt inom ett och ett halvt år. Därefter intet, inte ens en liten singel. Inga spelningar heller för den delen. Orsaken till det behöver vi kanske inte gå alltför djupt in på. )
Hur som helst, någon gång på våren 1981 fick Kenta för sig att han skulle följa upp sin, inte helt lyckade, andra LP “Kan Det Va’ Fel På Systemet” med en skiva där texterna uteslutande skulle bestå av dikter skrivna av - August Strindberg!
En högoddsare kan tyckas, att Kenta från en skiva till en annan skulle gå från låtar som Bajen och Puben till 1800-tals poesi, men sådan var han, Kenta, under sin korta men intensiva artistkarriär: både oförutsägbar och svårplacerad.
Tja, om texternas kvalitet behöver man ju under rådande förhållanden inte bekymra sig så mycket för. Ehuru Strindberg var mest känd som skönlitterär författare så skrev denne under hela sin yrkesbana ett stort antal dikter. För den stora allmänheten är dessa näst intill helt okända, men att döma av texterna på den här skivan så står dom kvalitetsmässigt inte alls efter Strindbergs övriga produktion.
Musiken då? Jo den stod Kenta själv för. Varje låt bär Kentas kompositörsskap, precis som på hans första LP. Precis som då så var konceptet på den här skivan enkla melodier med ett minimum av harmonier - nästan ingen låt har mer än fyra ackord - men det betyder inte alls att det är något simpelt över det hela. Tvärtom - ett flertal av låtarna sätter sig nästan direkt i huvudet, snudd på att det är svårt att få ut dom. Kenta hade onekligen ett starkt sinne för melodier.
Hur låter det då? Stundtals riktigt bra, det svajar till lite grann här någon gång då och då men i stort så är det här en klart godkänd skiva med en Kenta som med eftertryck visar att den första, utsökta, skivan inte var någon tillfällighet.
Kentas röst är i betydligt bättre form än på den, även som helhet, avsevärt svagare föregångaren “Kan Det Va’ Fel På Systemet?”. Den spräckta “fyllgubberösten” dyker visserligen upp då och då även den här gången, men den har då oftast en funktion i stället för att vara mer eller mindre en defekt.
För det mesta så blir det precis som det ska vara: Kenta förmedlar en historia, när den sedan är skriven av ingen annan än August Strindberg så kan det ju knappast bli annat än rätt så bra.
Ett stort plus är onekligen att kompet är av allra högsta klass. Nationalteaterns Ulf Dageby på gitarr känns som det perfekta komplementet till den brokige Kenta. Med elegans visar Dageby att han är helt på det klara med sin roll på den här skivan: ackompanjatörens. När det väl behövs så är han ändå där med några små ytterst smakfulla, sparsmakade inlägg i precis rätt ögonblick. Ulf Dageby är faktiskt något av en mästare på att skapa starka stämningar med sin gitarr. Det känns befriande att slippa hårdrocksekvilibristerna från plattan innan. Hur duktiga de gubbarna än var (Staffan A - du kommer alltid att förbli min vän…) så hade deras soloeskapader intet att göra med Kenta och dennes musik.
Nicke Ström, bas, och Lars-Eric Brossner, klaviatur ökade på Nationalteaterns avtryck på skapelsen. Bernt Andersson, klaviatur, och Per Melin, trummor, från Afzelius Globetrotters var de övriga musikerna.
Som producent står Stefan Jarls namn. Udda, inte desto mindre sant. Han kan nog också ses som projektets Primus Motor. Utan Stefan Jarl och hans kontaktnät så hade den här skivan helt enkelt inte kommit till.
Ljudtekniker på plattan var Johannes Leyman. Denne ringde jag upp en eftermiddag i samband med denna text och pumpade honom på lite info, nyfiken som jag var/är både på den här plattan och på Kenta i största allmänhet. En del av det jag skrivit här har sina rötter i det samtalet. Stort tack för ett ytterst trevligt och fruktbringande samtal.
En sak som Johannes drog upp är det faktum att Kenta är en av väldigt få svenska artister som har tonsatt August Strindberg! En handfull kan nämnas, men de är inte många.
KENTA “AUGUST OCH KENTA” Utgiven 1981 på Metronome
1) Morgon
En härlig inledning på skivan. Sparsmakad gitarr från Dageby och ett överlag luftigt och svävande komp hela låten igenom.
Texten handlar om en försommarmorgon i skärgården och en författare - Strindberg själv månntro - som efter en kopp kaffe och en cigarrett går upp på sitt utsiktsberg för att skriva. Vad som kommer ut av det är inget porträtt över en sommaridyll utan en satir över den egna familjen.
2) Vargarna Tjuta
En av skivans starkare spår, vad jag vet också det ända singelsläppet. Kenta snudd på ylar fram den ångest- och hatmättade texten. Dagebys gitarr är mästerligt uttrycksfull i all sin minimalism. En mästare på att med små medel skapa hur starka känslor som helst!
Låten som helhet är en riktig pärla med en Kenta som i finalen vrålar ut sitt “Tukthus och celibat!!!”
3) Lördagskväll
Och så, från all inlåst ångest och hat rakt in i ett vykort över en skärgårdsidyll där sommaraftonen långsamt går över i natt.
En fin beskrivning som det är lätt att känna igen från de egna barndomssomrarna. Kentas tolkning andas dock inte mycket av lugn och ro. Han klämmer i för kung och fosterland, kanske inte helt vackert men ändock ack så uttrycksfullt.
4) Taga Rävar
En ensam Kenta med akustisk gitarr. En utmärkt tonsättning och tolkning av en hur som helst tämligen hemsk text om hur man på lättast sätt har ihjäl en räv.
5) Flöjeln Sjunger
Efter ett dramatiskt break-intro så ramlar vi rakt in i en tolvtaktsblues i shuffletempo. Rolig men inte någon av de mer minnesvärda strunderna på skivan. Texten är lite vrickad minst sagt, och det är svårt att göra något konkret och vettigt av den.
Sida 1)
1) Vid Avenue de Neuilly
Kanske plattans höjdpunkt. En helt suverän tolkning av Strindbergs ödesmättade text.
Musik, sång och produktion formligen dryper av den konstnärliga ångest som poemet handlar om. Jag lovar: Strindberg skulle ha älskat det här!
2) Esplanadsystemet
Ödesmättat även här så det räcker. Dessutom ännu en av skivans starkaste spår. Stora dramatiska synthmattor och ett mycket snyggt och sparsmakat men ändå mäktigt trumspel.
En helt lysande text som känns lika aktuell i dag som då, och som verkligen får en att se bilder av händelseförloppet framför sig när man hör den. Kenta och hans gubbar i ren undergångsstämning, men på ett klart elegant sätt.
3) Urarva
Skivans kanske minst lyckade alster. Här låter Kenta lustigt nog ganska på pricken som han gjort på plattan innan, dvs trött, sliten och med klara problem att hålla tonen. En lysande bitter text men det är också allt.
4) Göken
Japp, så var då Kenta tillbaka där han ska vara igen. Så här ska det låta! En glad och yster Kenta och en lätt dubbelbottnad text.
En fiol kommer in och feststämningen är helt enkelt på topp, även om inte texten skvallrar om det.
5) Vid Dagens Slut
Och så ett riktigt mästerverk som en perfekt avslutning på skivan. Ett smärtsamt vackert poem av Strindberg tonsatt och framfört av Kenta på ett enkelt men helt genialiskt sätt. Om Kenta kunde ha haft den här fokuseringen hela vägen, inte bara på den här skivan utan i livet överhuvudtaget, så tror jag inte det skulle kunna finnas någon gräns alls för hur stor han skulle ha kunnat bli. Glöm all bullshit om Kenta som nån slags rebell eller “outlaw”, det var just dom epiteten som tog kål på både Stoffe och Kenta. Nej, Kenta var helt enkelt, rakt upp och ner, en mycket talangfull människa med ett flertal strängar på sin lyra, men som gavs väldigt lite chans till att visa upp eller utveckla det som han hade. Av allt det som Kenta gjorde under det ett och ett halvt år som han nu fick, så är det nog Vid Dagens Slut som imponerar mest på mig. En oerhört sorglig text om en åldrad och deprimerad August Strindberg som inte ens orkar tänka på sin svunna ungdom, lysande framfört av en Kenta som efter det spåret tyvärr bara försvann ut i den stora tystnaden.
Ja hur ska jag då sammanfatta denna ganska så märkliga skapelse? En Kenta som spelar in vad som skulle komma att bli hans svansång, tolkandes dikter av August Strindberg och görandes det på ett sätt som ingen annan ens skulle drömma om att våga sig på, vad kan det bli av det?
Tja, Kenta har sina brister, om det behöver vi inte ens diskutera. Sången sitter understundom som gjuten, andra gånger är den mer tveksam. Nåja, det kan man ju se igenom, det som känns knepigare är att Kenta här och där verkar lite loj. Recitationerna på Urarva och Flöjeln sjunger känns mer som att läsa-från-pappret än några inspirationsverk. Detta vägs dock upp med råge på de ställen på skivan när allt sitter som det ska, som på Morgon, Vargarna, Vid Dagens Slut m. fl.
Kompet är som tidigare sagt helt utsökt skivan igenom. Väldigt mycket Dageby-Nationalteatern, men det är ju bara ett annat uttryck för alldeles utmärkt.
Om något negativt alls ska nämnas om den här skivan så är det väl att den kom och försvann innan knappt någon han förstå att den fanns. Få om ens någon köpte den när den kom, följdaktligen så är den väldigt svår att hitta. CD ska vi bara inte prata om, för den har aldrig och kommer heller aldrig att finnas på CD. Och orsaken till att den försvann är kanske så enkel som att skivan nog inte hörde hemma någonstans alls.
Strindbergälskare av den äldre generationen satte nog likören i halsen bara vid vetskapen av att en av skådisarna från Dom Kallar Oss Mods skulle tolka deras August.
De gamla Kenta-fansen väntade nog förgäves på en ny Just I Dag Är Jag Stark.
Obefintlig uppbackning i media (han hade nog haft sin kvart i rampljuset redan, tyckte nog många) gjorde att skivan från början var dömd att dö. Och med det även artisten Kenta.
Rykten gick runt 1982 i mina kretsar om att han då och då synts gå ner i en skivstudio på Kungsholmen, alltid med två systemkassar i båda nävarna. Något musikaliskt utslag blev det inget av förrän runt 25 år senare då en CD-utgåva dök upp med en blanding av gamla och outgivna låtar från just den studiosessionen.
Tyvärr visade sig dock det kvartssekelgamla outgivna materialet inte alls vara i klass med det som redan släppts.
De tre LP-skivor som vi vart begåvade med under en kort tid i början på 80-talet finns dock kvar, och även om kvaliteten hade lite berg-och-dal bana över sig så satte den gode Kenta Gustafsson en oförneklig prägling på en hel del människors liv, såväl då som i dag. Fråga bara stammisarna på Söderstadion.
Den 2 mars 2003 så var sagan Kenta Gustafsson slut. Efter ett 54 år långt minst sagt brokigt liv så orkade hans kropp inte längre.
Det känns förstås meningslöst att spekulera i vad som skulle ha kunnat bli i stället för det sorgliga öde som denna talang gick till mötes, men tanken finns där ändå och gnager. Enligt mig så är det solklart, en från alkohol ren Kenta hade kunnat bli en artist hur stor som helst. Den enda begränsningen hade nog varit han själv. Den där känslan av att egentligen inte höra dit, där uppe på scenen, och att man därför måste driva med allting för att visa för alla att man verkligen förstått det själv och inte alls är en så stor loser som nog alla tror, det är en känsla som jag hela tiden tycker mig se hos Kenta från den korta tid då han stod i rampljuset.
En sån inställning blir ju självklart förlamande, och hade nog stor del i hela karriären bara rann ut i tomma intet. Det är lätt att se på Kenta från snutten under att det inte alls rör sig om en människa med överdriven tro på sig själv. Han verkar nästan hela tiden med ett skevt leende be om ursäkt för sig själv. Han var nog helt enkelt en känslig konstnärssjäl som egentligen inte alls var lämpad för eller ens road av någon hård artistvärld.
Vila i frid Kenta. Vi är många som saknar dig.
Slutbetyg: En FYRA av fem möjliga!!!
Härunder ett klipp från you-tube. Det rör sig om en trailer på en än så länge ej färdiggjord film om Kenta. Måtte den bara bli precis så där riktigt, riktigt bra som Kenta verkligen förtjänar!
Som ett litet avbräck i recenserandet av vår svenska musikskatt så kan jag inte låta bli att delge er en helt fantastisk sak som jag snubblade över på youtube.Det rör sig om den amerikanska gospelsångerskan Mahalia Jackson filmad under en repetition när hon bland annat framför ett stycke vid namn Peace On Earth. Större delen av klippet - reportaget från Berlin - är ganska så ointressant. Den visar dessutom upp en sjuk och svag Mahalia som mot bättre vetande fullföljde sina åtaganden inkluderat en Europaturné. Blott några månader senare så avled Jackson av sviterna från bl.a. hjärtsvikt och diabetes.
De sista 5 minuterna visar därför inte upp Jackson som hon kanske var när hon stod på topp. Filmscenerna från Berlin känns ju som sagt ganska så umbärliga.
De inledande 100 sekunderna däremot är en upplevelse helt utanför det vanliga. En Artist med stort A som får i stort sett alla andra i genren att bara blekna bort. En kraft i uttryck parat med en total naturlighet av ett slag som sällan eller aldrig skådats.
Om jag nu ändå ska jämföra henne med någon annan så får det nog bli…jo, just det…PJ Proby…
Nåja, helt klart var Mahalia också en av Elvis allra största förebilder, det stack denne heller aldrig under stol med, tvärtom. Om dessa två herrar, Proby och Presley, sen kan mäta sig med denna omfångsrika kvinna tål faktiskt att diskuteras. Vad tycker ni själva?
Klicka, titta och njut av den första en och en halv minuten! Missa bara inte Mahalias omtagning av den sista strofen. Efter det kan ni lika bra klicka bort.
I skrivande stund - slutet på januari 2010 - så har det bara gått några dagar sen avsnittet i TV-serien Stjärnorna På Slottet sände sitt sista avsnitt för säsongen, det med Tommy Körberg i huvudrollen. Mycket finns väl att hänvisa till av det som sades om Tommy och vad de övriga sa om denne, men jag stannar vid ett citat från Björn Ranelid.
Ranelid försökte vid ett tillfälle i programmet uttrycka precis hur fenomenal han tyckte att Tommy är och sa: “Han är en större sångare än Frank Sinatra, än Sammy Davis Jr, än Nat King Cole”. Om det korrekta i uttalandet kan man väl ha synpunkter, men bara det att en hyfsat vettig människa uttrycker sig på ett dylikt sätt är för mig ett kvitto så gott som något på Tommy Körbergs storhet. Han är stor, så är det bara. Alltså inte bara i käften, om ni förstår vad jag menar…
En liten poäng som jag tycker missades i programmet är att Körberg 1969 i Madrid kom på en DELAD niondeplats med Judy Min Vän. Jaha…och…? Jo, niondeplatsen delade han med ingen mindre än Siv Malmkvist, som ju faktiskt fanns med i samma stjärn-gäng på slottet! Sivan tävlade det året för Tyskland med låten Prima Ballerina. Att ingen nämnde det lustiga sammanträffandet är lite märkligt. Kanske ett tecken på att många artister själva är helt ointresserade av det förflutna.
Nåväl, här kommer, låt för låt, Tommy Körbergs andra soloplatta - tja, den första under hans riktiga namn - utgiven på hösten samma år som det var schlagerfestival med Judy Min Vän och ett år efter debutskivan, nämligen 1969.
TOMMY KÖRBERG “TOMMY KÖRBERG” Utgiven 1969 på Sonet
Sida 1
1) Spinning Wheel
Blood, Sweat & Tears monsterhit från samma år. En godkänd version, men tyvärr långt från den fantasi och intensitet som orginalet begåvades med, och som kom att resultera i gruppens största framgång.
Ödet ville att Tommy åtta år senare skulle hamna i ett reformerat Made In Sweden med Jojje Wadenius på gitarr. Samme Jojje som då precis hade avslutat ett par års sejour i…Blood, Sweat & Tears!
2) Man Of The World
Något som mest liknar ett rejält magplask. En ny världshit från samma år, den här gången Fleetwood Macs Man Of The World, i en tappning med stråkar, congas och flöjter i ett arrangemang som mest låter ett examensarbete från en Musikhögskoleelev. Alltså…friskt vågat men väldigt lite vunnet. Jämfört med orginalet så är det här som bäst passerbart.
Att sedan Tommy grovt sjunger fel text på ett par ställen jämfört med Peter Greens text känns så ofattbart att jag vill tro att det gjordes medvetet. Men varför skulle man göra det? Den hemska sanningen är nog att någon skrev ner texten som han trodde att den var…
3) Higher And Higher
Troligtvis så hade Tommy Otis Reddings version, som precis hade kommit ut på LPn Love Man, i tankarna när han spelade in den här klassikern. Många här i Sverige ser nog det här som en Redding-låt, men faktum är att Jackie Wilson hade haft en hit i USA två år tidigare med Higher & Higher. Reddings version var faktiskt även det en cover.
Det får vara hur det vill med det, det här är en utmärkt version och ett snyggt ackompanjemang från Lasse Samuelsson och hans Dynamite Brass.
4) Lena
Och så då en av plattans höjdpunkter! Dels en Tommy i högform, men framför allt en helt underbar låt som passar honom som hand i handske. Kompositionen har spännande skiftningar mellan dur och moll i versen och med en mycket stark refräng där Körberg ges alla tänkbara möjligheter att visa vilken fantastisk sångare han är. Kompositör? Claes “Clabbe” af Geijerstam!
Ja där dök han upp igen, den svenska 60-talspopens gossen ruda! Plattans sida 1 innehåller en handfull världshits men Clabbe slår hela gänget på fingrarna! Varför den här inte släpptes på singel inte bara i Sverige utan även utanför våra gränser är helt ofattbart. Skulle med rätt uppbackning ha kunnat slagt även långt utanför Sveriges gränser.
En av textraderna i låten går “I’m a man making music that noone will listen to”. Nej då, Clabbe! Jag lyssnar hur mycket som helst!
Vem basisten än är så gör han ett jättejobb på det här spåret.
5) Danny Boy
Jo, det här kan ju låta OK vid en lyssning så där rakt upp och ner, men har man blott en gång hört Mahalia Jacksons version så faller det här väldigt tungt. Mycket märkligt arrangemang dessutom. Jag vet inte om det är menat som ett nytänkande men ackorden är ändrade lite här och där, men näppeligen på nåt speciellt vägvinnande sätt. Snarast så känns det som om arrangören skrev ner de ackord han i minnet trodde att det skulle vara. Muzak-stråkar på en Gospel-klassiker känns inte heller det som nån speciellt god idé.
Trots Tommys excellenta sånginsats en stor tumme ner och ett stort kliv bakåt från spåret innan.
6) Little White Clouds
Sitar- och tablasinledning som mynnar ut i inget annat en Små Lätta Moln på engelska!
Intressant grepp? Ja!
Passar låten Tommys sätt att sjunga? Jodå?
Låter det bra? Nja…det känns mer som lekstuga än som något seriöst musikaliskt.
Verkar vara ihopslängt på en kvart ungefär. Tommys avslutande scatsång som tacksamt tonas ut känns fullkomligt malplacé.
Sida 2
1) By The Time I Get To Phoenix
Finstämt men kanske lite väl släpigt arrangemang och en Tommy som inte vet om han ska vara laid-back eller ta i för kung och fosterland. Aningen tuffare arrangemang och lite mer genomtänkt sång så skulle det hela ha varit så oerhört mycket bättre.
F.ö. en hit med Glen Campbell 1967 (som i år fyller 74!) men skriven av Jimmy Webb.
2) Johnny B. Goode
Ett ord skulle ha kunnat räckt - VARFÖR(?) - om det inte hade varit för det lustiga lilla faktum att Tommy själv spelar sologitarr på det här spåret. Roligt, visst, men taffligt och amatörmässigt och inget som höjer en totalt meningslös skapelse. Alltså, varför?
3) Beginning And End
Och så en till av skivans absoluta höjdpunkter, och återigen en Clabbe-produktion! Jodå, jag säger det rakt ut, hur stora hits världen över de två föregående låtarna än har varit så finner jag det här spåret - en melodisk ballad - som betydligt intressantare än dessa två. Att det här även känns som skräddarsytt för Tommy gör ju knappast det hela sämre.
4) Mr. Wonderful
Clabbe som kompositör här också. En lustig uptempo-ballad i tretakt med både dragspel och Duane Eddy-twang gitarr. Lite mer tillrättalagt än låten innan men ändå en riktig rökare. Mycket snyggt arrangemang och en Tommy i högform som uppenbarligen tycker att den här låten passar honom alldeles perfekt.Tummen upp den här gången också
5) It Is Love
En stämningsladdad låt som minner en smula om musikal eller fransk chanson a lá Charles Aznavour eller Jacques Brel. Mäktigt framfört, en mäktig komposition och ett mäktigt arrangemang. Stort helt enkelt. Tänk om hela skivan hade kunnat hålla den här kvaliteten…Kompositör? Clabbe såklart.
6) Igor The Dog
Skivans klart tyngsta låt. En blytung rockare men en genre som Körberg visar att han behärskar lika bra som allt annat han prövat på i sin karriär. Det här är nog en av de främsta presentationerna av Tommy på hela skivan. Scat-sång även här, men här har det, till skillnad från i Little White Clouds, en funktion. Mycket snyggt arrangemang och Clabbes femte komposition på skivan. Bravo
Geijerstam - du var den tyngste kompositören i vårt land under 60-talet!
Låtar 3 till 6 på Sida 2 är musik från filmen 69 av Jörn Donner. Om den skapelsen vet jag intet, men att dessa låtar var arrangerade av Rune Öfverman och att de övriga spåren arrangerades av Lasse Samuelsson, det visste jag.
Jag förstår om ni tvivlar på min ärlighet, men det är helt sant: efter att ha lyssnat 3-4 gånger på denna platta så började ett par favoriter utkristalliseras, och döm om min enorma förvåning när jag efter att ha läst noggrannare på skivetiketten insåg att det i stort sett bara handlade om Claes “Clabbe” af Geijerstam och hans kompositörspenna…igen! Clabbe Geijerstam som jag blåst i trumpet för i drygt 40 år vid det här laget överraskar mig ännu en gång. Denne svenske pop-gigant som med åren kom att bli mega-kändis som Opp-Å-Poppa-programledare, vistrubadur, radiopratare, DJ och Idol-jurymedlem men vars poplåtssnickrande helt har glömts bort av media och för den delen det musikkonsumerande svenska folket.
Den stora frågan är dock varför i hela fridens dar mannen slutade upp att komponera. Ja varför?
Jag sticker ut hakan och kallar Clabbe för en av de största kompositörstalangerna vi haft i det här landet!
Skivan är tyvärr i övrigt ett litet kliv tillbaka från den första LPn Nature Boy. Låtmaterialet är nog på pappret lika starkt som på ettan, men något stämmer inte. Jag misstänker att Lasse Samuelsson totade ihop alla sina arrangemang på i stort sett en eftermiddag. Arren är av varierande kvalitet, men går ändå bara från godkända till undermåliga och konstlade. Det märks också på Tommy som allt som oftast verkar osäker på hur han ska tackla låtarna. Det är faktiskt först när min gode vän Rune Öfverman kommer in som arrangör som det börjar kännas som naturliga arrangemang som följer Tommy och som inte är till för sin egen skull.
Alltså: den lilla kritik jag hade om den första skivan från Tommy - att det känns som en “Hits From 68-69″ - finns i hög grad även här. Det visar sig också att spåren komponerade av Clabbe känns oerhört mycket mer inspirerade än de värdshits som presenteras i ofärdiga arrangemang. Kanske man skulle gett Claes af Geijerstam mandat till att skriva samtliga låtar på skivan som han fick göra på Ola & The Janglers utmärkta LP Pictures & Sounds? Och kanske med en inspirerad Rune Ö. som arrangör rakt igenom.
Ingen skugga över Lasse Samuelsson i stort, det känns bara som att hjärtat inte var med honom riktigt här.
Just precis, jag försöker vara lite smårorolig och tajma in en skiva med titeln “…In Winterland” under rådande vinterväder i hela vårt land.
Nåja, vad titeln än säger så är det här givetvis ingenting annat än en julskiva, så sett ur den synvinkeln så är det ju ungefär en vecka för sent. Men varför vänta i 11½ månad till? Här rör det ju sig faktiskt dessutom om en bra skiva, det minst sagt uttjatade ämnet till trots.
Just så här ska en julplatta låta tycker jag!
Spotnicks som grupp behöver väl ingen närmare presentation, men att medlemmarna vid den här tiden bestod av:
Bo Winberg sologitarr
Bo Starander kompgitarr och sång
Peter Winsnes orgel sång
Björn Thelin basgitarr
Jimmie Nicol trummor
…var kanske inte så självklart för alla. Stundtals så har Spotnicks varit som en egen liten främlingslegion med människor som kommit och gått stup i kvarten.
Två frågor först innan vi går vidare…Finns det någon som kan säga vilken Spotnicksmedlem som har varit med längst i bandet?
Svaret är ju givet: Bosse Winberg så klart! Det vet ju alla.
MEN, fråga nummer två: vilken har varit med kortast tid i bandet? Några förslag???
Nu kommer LPn, låt för låt!
THE SPOTNICKS “IN WINTERLAND” Utgiven 1966 på SWE-DISC
1) White Christmas
Uttjatad låt, minst sagt, men en Bosse Winberg som alltid levererar gör att man bara inte kan låta bli att tycka att det här ändå är rätt så sjysst. Här är han bitvis mästerlig i sin tillbakalutade, eftertänksamma men oefterhärmeliga stil som här redan från start sätter en otvetydig Spotnicksstämpel på hela skivan.
2) Jingle Bells
Det som jag skrev om White Christmas som en aningen uttjatad låt gäller givetvis även Jingle Bells, men den är onekligen en låt som passar utmärkt i instrumentalversion med en elgitarr på melodistämman. Här är det dessutom också fullt röj på hela gruppen. Gamle Beatles-trummisen - Jimmie Nicol - smattrar i väg ett distinkt virveltrummekomp och Bo Staranders baktaktsrytm på gitarren (som får en att undra över om Tom Fogerty, Johns storebrorsa, lyssnade på Spotnicks i sin ungdom) kompletterar hela bilden till en liten pärla.
Jimmie Nicols trum-outro är så precist att man skulle kunna tro att det är en trummaskin. Världsklass!
3) Winterland
En av skivans få vokalnummer, framfört av Peter Winsnes, och det faktiskt det enda med renodlad solo-sång. En låt som jag aldrig har hört i något annat sammanhang.
Fin komposition med snygga harmonier, och snyggt framförande av Peter, men det är ändå inte så mycket mer än en transportsträcka.
Noterbart är att det inte är något melodispel av Bosse på det här spåret.
4) Parade Of The Wooden Soldiers
Återigen ett rent instrumentalt spår, och den här gången ett av plattans starkaste spår. Distinkt gitarrspel och en läcker melodistämma. Fullt ös på hela bandet och en melodistämma som är som gjord för Bosse och hans gitarr.
5) I Saw Mama Kissing Santa Claus
När Hep Stars gjorde ett liknande försök till en jullåt med speedade röster så blev det bara pannkaka av alltihop. Det här är så oerhört mycket bättre gjort. Där det felade för hepparna och där det funkar för spottarna är enligt min mening att Spotnicks ändå inte tramsar sönder låten i sig, utan kör med ett tungt, distinkt rockkomp i botten på det hela. Med Bosse Winbergs stilfulla gitarr som alternerar “chipsmunks-kören” så kan det ju bara bli på ett sätt: Lysande!
Minner i sin final lite grann om det “maintheme” som Familjen Flinta började och slutade med. Detta sagt enbart som något väldigt positivt.
6) Auld Lang Syne
Tja…snyggt framfört åtminstone, men det är det ju alltid med Spotnicks. Faller absolut inte ur ramen, men är väl ändå inte den typ av material som jag helst av allt vill höra med gruppen. Tummen ner.
Sida 2
1) Sleigh Ride
Plattans höjdare! Fullt ös i kompet och en Bosse Winberg lika stilenlig som när han spelar vilken Last Date eller Amapola som helst.
Ni som eventuellt tycker att Bosses gitarrspel inte är så märkvärdigt, lyssna på hur han spelar, vilken fin ton han besitter, och hur varje ton han tar betyder någonting.
I en rättvis värld så hade det här varit ett givet spår på varje Absolute Christmas-samling!
2) Winter Wonderland
Inte fullt så dragig som Sleigh Ride, men inte helt fel än då.
3) Here Comes Santa Claus
Kan låta som en gjuten kalkon…men det är det inte! Grabbarna har gjort det här till en riktig rockrökare. Som jag tidigare har skrivit så år det just den där blandningen av att varje musiker tar sin uppgift på fullaste allvar, men att det ändå är med en enorm glimt i ögat hela tiden. Hejdlös lekfullhet av fullblodsproffs. Duo-sång av…tja låt mig gissa på Winsnes och Starander.
Det snudd på otroliga är att det är sällan som jag har hört en vokalpresentation av bandet överträffa det här. Pang på rödbetan men ändå återigen det där lediga som bara kommer när man vet exakt vad man ska göra och därigenom kan göra det med ett stort leende på läpparna.
4) Rudolf, The Rednosed Reindeer
Det här däremot känns som något som kunde gömts ner i Spotnicks källararkiv. Oklanderligt framfört, men det här blir väl mer än lovligt segt. Fanns det ingen annan låt att ta i stället?
5) Frosty The Snowman
Lite grann samma omdöme som ovanstående. Tillbaka till det vokala och återigen för ett duo-framförande. Segt och högst umbärligt.
Det andra av två spår som inte innehåller Bosses gitarr på melodistämman. Det känns som en miss…
6) Silent Night
Kitsch? Jodå. Men helt galet blir det aldrig med Spotnicks, Bosse Winbergs suveräna gitarrspel är här tillbaka med sin magiska ton som ju faktiskt förvånansvärt ofta den mest banala melodi att växa ett par gånger om.
Något som jag hittills inte har skrivit en bikstav om är Peter Winsnes orgelspel på skivan. Det finns utstrött på i stort sett hela plattan. Inget fel alls med hans spel skivan igenom, det är bara det att alla de gånger som Peter och Bosse alternerar att spela melodin så sjunker det så fort som orgeln kommer in för att ta fart igen när gitarren kommer tillbaka. Hela skivan igenom.
Som komp ligger orgeln bra hela tiden, men som soloinstrument så blir det bara som en andningspaus tills Bosses gitarr dyker upp igen.
Självklart är LPn “In Winterland” långt från ett mästerverk, det var väl heller inte tanken, men det är ändå längre från det magplask eller kalkon som man skulle kunna misstänka. Inget på plattan kan klandras för att vara dåligt eller slarvigt framfört, tvärtom så är det distinkta kompet och Bosses bländande gitarrspel det som dominerar musiken på skivan.
Sida 1 har nästan inget svagt spår, vilket dock sida 2 har begåvats med. Som så ofta på LP-skivor så lägger man de mer tveksamma spåren sist, och det är precis vad som har skett här. Men innan dess så har lyssnaren fått höra ett knippe traditionella jullåtar i renodlad Spotnickstappning framförda med ett sådant kunnande och ett sånt lekhumör att det här lätt blir en av de bättre julskivor som jag överhuvudtaget har hört. Som jag skrev ovanför så är det ett rent mysterium att inte ett par av spåren är gjutna på alla de CD-samlingar med jullåtar som översvämmar marknaden varje december. Det här är musik som man inte kan annat än bli glad över när man lyssnar på den, och det är väl tanken bakom julen, eller hur?
Nu, från ABBA och Hep Stars till något betydligt mer okänt, men som nästan kan matcha hepparnas julskiva i någon slags inofficiell tävling om “Sveriges bisarraste skiva.!” Detta nu absolut inte sagt som något negativt. I det här fallet så är det precis tvärtom!
Svensk rockmusiks historia är fylld med LP-skivor som, även i de fall då de låg på ett större bolag, i dag är på god väg att bli helt bortglömda. Snudd på utraderade ur historien är deras bittra öde, och inte blir det bättre av att snudd på ingen skribent alls har någon som helst lust att skriva en bokstav om dem i dag. Dessutom, och det är väl svårare att göra nånting åt, för de få initierade och fortfarande nyfikna är dessa LP-skivor snudd på helt omöjliga att få tag i nuförtiden, då deras upplagor ofta var relativt små. Eventuella CD-utgåvor är oftast tyvärr bara att glömma, i dag och för all framtid som det ser ut.
Curt Jalmos enda vinylalster under eget namn; LPn Ängel Med Krossade Höfter är en av dom där.
Denne Jalmo gav 1972 på Sonet ut en, minst sagt, personligt präglad LP som vid ett lyssnande lämnar i stort sett ingen oberörd. Vare sig man gillar det man hör eller inte så reagerar man. Det har jag med all önskvärd tydlighet noterat i butiken under de dagar som jag skrivit det här och skivan snurrat hela tiden. Vad är det som man hör då?
Jo: En brokig smältdegel av dels på ytan traditionell progg, men med texter fjärran från klassproblematik, dels ren folkmusik, dels svensktopp influerad av amerikansk country och alltihopa uppblandat med vild poesiuppläsning till ömsom Bach-orgel ömsom jazz-funk, ja till och med till New Orleans-jazz!
Och så ovanpå allt detta Curt Jalmos begränsade men väldigt särpräglade sångröst.
Låter det intressant? Jo, jag skulle tro det! Några tycker ändå att det här är kalkon, det tycker inte jag och jag är heller inte ensam. Mer om det senare.
Denne Curt Jalmo, som på sextiotalet var sångare i popbandet Lay Abouts, lyckades till den här skivan skrapa ihop en imponerande uppsättning kompmusiker: Jukka Tolonen och Lasse Wellander på gitarr, Stefan Brolund på bas, Weine Renliden på trumpet, Arne Domnerus på saxofon, Ole Hjort på fiol, Göran Fristorp och “Klabbe” på körsång osv!!!
Inte så pjåkigt att ragga ihop ett så namnstarkt gäng för en även på den tiden så gott som helt okänd artist. Uppenbarligen så trodde hans skivbolag Sonet tillräckligt på honom för att ge honom de möjligheter som behövdes för att allt skulle bli så bra som det bara kunde bli - och kanske därigenom också sälja därefter. Det tror jag nu inte att det gjorde, och, för att vara riktigt uppriktig, musiken är så pass spretig men ändå hela tiden väldigt speciell att knappast den mest raffinerade försäljningskampanj hade kunnat få den här skivan att mer än spela in sina egna utgifter.
Intressant och fascinerande är den, det är nog ställt utom allt tvivel, men vem som skulle köpa den här plattan år 1972 kan man verkligen fråga sig. Var fanns egentligen målgruppen? Och vad trodde gubbarna på Sonet innan LPn spelades in? Budgeten kan knappast ha varit liten med den laguppsättning som skivan har, så det var nog en och annan panna som under resans gång veckades lite extra. Personligen så är jag väldigt glad över att skivan spelades in och gavs ut då den som helhet, med alla sina turer hit och dit, knappast liknar någonting annat i LP-historien, varken svenskt eller utländskt.
Förmodligen så hade den här kunnat funka bättre i det land som den hämtat det mesta av sin inspiration ifrån - USA - där, pga landets stora folkmängd även smala artister ofta lyckas med att sälja 20 - 30 000 ex. av sina skivor. DET gjorde näppeligen Curt Jalmo på sin tid.
Låt oss raskt gå över till själva skivan.
En liten fotnot bara : jag skulle ha skrivit om den här plattan redan för två år sedan, var det tänkt, men det blev inget den gången. Jag ska förklara varför lite längre ner.
Sida 1
1) Ängel Med Krossade Höfter
Utmärkt inledningsspår som andas en hel del svensk 70-tals progg a lá Contact. Snyggt arrangemang i folkvise-jazzton.
2) Kurragömma
En starkt Dylan-influerad komposition. Bitvis rent av vackert med en kvinnlig kör som effektivt förstärker refrängen. En ung Jukka Tolonen sprider smakfulla “wha wha”-licks låten igenom. Klart godkänt.
3) Från Bergen
Renodlad folkmusik väldigt fint spelat, framför allt Ole Hjort och Alm-Nils Ersson på fiol. En riktig pärla.
4) Elisabeth
Lite väl udda det här spåret kanske.
Å ena sidan väldigt välproducerat och ett arr värdigt en samtida svenkstopps-etta med Svante Thuresson, Östen Warnebring eller Lill Lindfors.
Å andra sidan en inte speciellt inspirerande komposition - vare sig melodi- eller textmässigt - ett Dylan-munspel, en lite malplacé Tolonen och framför allt en Curt Jalmo som först vid tidpunkten för sångpålägget verkar ha kommit på att tonarten nog inte passade honom alls. Kunde ha blivit hyfsat, men nej, här verkar ingen riktigt ha vetat hur det egentligen skulle vara. Kanske LPns svagaste punkt. Befriande kort.
5) Ensam När Du Far
Ett jättelyft jämfört med låten innan - Elisabeth - det här är också frågan om en avsevärt bättre komposition och ett arr där bitarna hänger ihop hela tiden.
Det här är bitvis riktigt, riktigt bra. Ett suveränt gitarrsolo av Lasse Wellander gör det hela bara än bättre. Helt klart en av plattans starkaste låtar.
6) Ännu En Gång
Curt Jalmo blir för det mesta de gånger han i dag någon gång nämns placerad i ett slags proggfack.
Progg? Nja, inte det här i alla fall. Det här är betydligt närmare country-inspirerad svensktopp än Hoola Bandoola. Ett Dylan-munspel bryter visserligen av, men det här är i själ och hjärta listpop från slutet på sextio- början på sjuttiotalet.
Sida 2
1) Ögon Som Glödande Kol
Här har vi dock återigen klara tongångar av Contact och Skäggmanslaget. Det här är också ett riktigt kanonspår. En utmärkt komposition, en text som klär musiken och ett mycket snyggt arrangemang (stiligt, Rune Öfverman!).
Med en Tommy Körberg eller Monika Törnell (ja varför inte t.o.m. Thorsten Flinck…?) vid sångmikrofonen så hade det här kunnat bli en svensk klassiker. Nu blir Jalmos eget den här gången rätt bräckliga framförande mest nåt som drar ner helhetsintrycket. Det till trots så är det ändå en liten juvel.
2) Janis Joplin
Musik på orgel komponerad av Bach, ovanpå det ett 4 minuter långt poem om Janis Joplin.
Genialiskt, patetiskt eller bara intressant? Säg det, helt unikt är det hur som helst.
3) Willie B. Huff
Pretentiöst? Tja, en del tycker det, men då är det i så fall ur de pretentionerna som det här har kommit fram. Och det här är återigen poesideklamation, men istället för Bach som kuliss så blir vi den här gången presenterade New Orleans-jazz modell 50-tal.
Måste höras, kan ej i ord beskrivas. Jag gillar det.
4) Jim Morrison
Och varför inte spara det bästa till sist?
Jovisst, vi har kommit till skivans givna höjdpunkt. En höjdpunkt delvis för musikernas helt fenomenala spel. Jukka Tolonen, Stefan Brolund och Frank Andersson öser stundom på i fullblodig fusion, ömsom snudd på viskar fram sitt budskap men främst för en totalt lössläppt Curt Jalmo i fullkomlig högform.
Jalmos uppläsning och musikernas kokande kittel slår emot en med kraft, som ett knogjärn mot ens käke. Ingen kommer undan helt enkelt. Ingen.
Lysande tycker vissa. Pinsamt överpretentiöst säger andra. Kanon ropar några få. Nej! Kalkon! fnissar ytterligare andra.
Så vad säga? Personligen så anser jag att det odiskutabelt rör sig om ett stycke svensk musikhistoria. Det må sen uppfattas som pretto eller inte, helt unikt är det, det finns det bara inga tvivel om.
Ja, slätstruket är då det sista man kan säga om det här, och är inte bara det en poäng i sig?
Är det ändå inte pretentiöst då, överpretentiöst t.o.m.? Ja, kanske det, men nån måste väl få sticka ut hakan nån gång också? Det är väl ändå bättre att det finns någon som vågar och till viss del lyckas, än att denne inte gör nånting alls?
Och…om det här då är pretentiöst, vad är då Dylan, Jim Morrison, Leonard Cohen, Springsteen, Van Morrisson m. fl.? Klarar dom sig från den kritiken bara för att dom “sjunger” på engelska?
Och sen övriga svenska pretto-artister som Thåström, Staffan Hellstrand, Bruno Öijer eller di Leva? Hur är det med dom? När blev Thåström sist anklagad för att ta sig själv på för stort allvar? Vem såg någon gång en glimt i ögat på denne under Ebba-epoken? Är det för att Thåström är snyggare än Jalmo som han kommer undan den kritik som här och där är helt skoningslös mot den stackars Curt, som, till skillnad från de nyss nämnda knappast kunde skratta hela vägen till banken?
Visst, skivan har sina brister, Jalmos sångröst hade helt klart en del på sin önskelista som aldrig blev uppfyllt, och poesin är kanske den typ av beatnick-poesi som nog inte tilltalar en majoritet av rikets befolkning.
Men den djärvhet och orädsla som genomsyrar hela skivan på plan efter plan - sättet att sjunga på, texterna och mångfacetteringen i val av musikstilar - är något som oftast långsamt vinner över även de från början mer tveksamma lyssnarna.
Många är vid första lyssningen lätt förbryllade, men nästan alltid så kommer det ett: Men det här är ju faktiskt ganska bra!
Jag äger ett säger ett ex. av den här skivan. Under de här dagarna hade jag kunnat sälja tio, så pass många människor har blivit tillräckligt fascinerade av denne särling att de spontant velat köpa skivan. Ett betyg så gott nog! Nåja, för stora växlar kanske ändå inte ska dras, min affär är väl mer eller mindre en tummelplats för den här typen av musik. På Åhléns kanske inte gensvaret hade varit detsamma.
Alltnog, det är kanske att ta i att säga att det här är direkt stort, för det spretar nog lite väl mycket, och delar av innehållet är tveksamt, det medger jag direkt - säg då å andra sidan den skiva som INTE har svaga punkter? Men, å andra sidan, det är stundtals riktigt bra, och, framför allt, med en stark förmåga att hela vägen dra till sig lyssnarens uppmärksamhet.
Nej, det här absolut inte musik för trångsynta sökare efter det som inte är perfekt, i så fall så har man kommit fel. Det här är närmast en skiva för den som vill höra något den inte redan har hört, något som kanske kan riva ner gamla föreställningar om hur musik bör vara och hur den ska låta. Detta är en skiva med en artist som formligen skriker av skaparlust och som uppenbarligen konsekvent gjort det på sitt eget sätt.
Jag säger - som stark motvikt till de som tyvärr ägnat tid och energi till att förlöjliga det här projektet - 37 år för sent visserligen men ändå: Sträck på dig Curt, du spelade in en platta som du, med dess tillgångar och brister, kan vara hur stolt som helst över och som människor lyssnar på och har glädje av än i dag!
Att skivan sen inte kom att bli någon större kioskvältare, och att din karriär någonstans där uppenbarligen fick ett abrupt slut är ingenting som ska ligga dig till last.
Avslutar med ett gammalt ordspråk: Hellre lyss till den sträng som brast en till den båge som aldrig spändes.
Jo, jag kände mig aningen kymig efter sågningen av Jul Med Hep Stars härförleden.
Jodå, här kommer det en julskiva lagom till helgen och naturligtvis så ska jag vara där och racka ner på den allt jag bara kan. Stackars gubbar i Hep Stars som bara ville vara glada och sprida sin glädje till hos alla i vårt avlånga land!
För att kunna känna mig lite snällare och på så sätt revanschera mig så hoppar jag nu inte längre än till ännu en LP med hepparna, nämligen till den samling med tidigt singelmaterial som släpptes 1970 på bolaget Efel. Följdriktigt så är jag betydligt mer positiv i mina omdömen den här gången än sist.
Här är det också fråga om musik från en annan tid och en helt annan plats. Några år innan platser som Vasa Kyrka blev tummelplats för gruppens kreativa arbete så var det små skramliga källarlokaler som fungerade som inspelningslokaler för grabbarna. Inkluderat är de två första singlarna och därpå lite slumpvis valda a- eller b-sidor.
Slumpvis? Jo, det är faktiskt lite svårt att helt och hållet förstå tanken bakom den här skivan. Om namnet nu är “How It All Started” så bör väl de första hitlåtarna som Cadillac och Farmer John vara med…men det är dom inte. Den enda tillstymmelse till försök till röd tråd är att skivan innehåller låtar som aldrig i någon variant - varken studio eller live - tidigare ingått på någon LP med bandet. Det spricker dock då Hawaii som är baksida till Sunny Girl finns med men inte Sunny Girl själv, som ju inte heller hade förekommit på LP.
Det här är med andra ord milslångt från en Best Of - det serveras Mashed Potatoes men ingen Bald Headed Woman - så skivan blir mer intressant än bra. Den är dock ett givet kort för de inbitna Hep Stars-fansen. Ett flertal av låtarna har aldrig släppts på CD och singlarna bör vid det här laget vara totalt sönderspelade.
Singlar ja…Hep Stars gav faktiskt aldrig ut någon EP under hela sin karriär…
THE HEP STARS “HOW IT ALL STARTED” 1970 Utgiven på Efel
1) Kana Kapila
Låten till a-sidan på sin debutsingel från 1964 hittade hepparna på en 45:a med den belgiska (!) gruppen Continental Cousins på det amerikanska bolaget Palette. Om det till äventyrs finns någon som vet något om denna obskyra grupp så välkommen att berätta!
Det lustiga är att det faktiskt var singelns b-sida som hepparna tog upp!
Som låt betraktad så är den smått vansinnig. Surfstilen är i sig inte så märklig, men resten? Vilket språk är det som dom sjunger på? Vad är vers och vad är refräng?
1.38 lång, leadsång (sång?) av Svenne och Janne med Hasse Östlund med som bassångare här och där under låtens vindlande.
Ingen helt imponerande debut, men heller inte totalt under isen. Det svänger och bitarna sitter där de ska. Det är nog mest låtvalet som kan diskuteras.
För vad var ambitionen? Vad var tanken? Visst, med lite tur så hade den kunnat gå upp på Tio i topp, men hur stolta hade grabbarna varit med att få höra den här låten som “request” under spelning efter spelning? Nej, det var nog lika bra för hepparna och svensk pop att Kana Kapila kördes rakt ner i kannibal-grytan på en gång.
2) I Got A Woman
B-sida till Kana Kapila.
Ray Charles klassiker från -55 (som faktiskt inte blev en hit med Charles själv förrän tio år senare) i en lite udda tappning. Nu vet jag inte om gruppen fick idéen till den här varianten från någon annan för mig okänd inspelning, men den skiljer sig markant från Ray Charles orginal i sin uppbyggnad.
Bortsett från det så är det inte mycket att skriva hem till mamma om. OK, en debutinspelning kan få även en kommande världskarriär att börja både darrigt och tveksamt, se ex. Beatles och deras tidiga Decca-inspelningar, men det här låter mer än lovligt mjäkigt. Jag har full förståelse för att Janne vid den här tiden fortfarande ansågs som jämnbördig med Svenne som sångsolist, för Svennes insats här är bara inte bra. En b-sida som känns som något som aldrig skulle kunna bli något annat heller.
3) A Tribute To Buddy Holly
En inte helt oäven låt men ett tveksamt framförande av Janne Frisk av vid sångmicken och en “gaskammarkör” av värsta slaget förstör alltihopa. Att ingen bara sa: “Grabbar, skippa körsången, den funkar inte!” är obegripligt.
Tyvärr, tummen ner. Kören förstår helhetsintrycket totalt, och jag menar totalt. Kan vara pop-historiens sämsta körinsats…En Janne som verkar rädd för att överhuvudtaget öppna munnen gjorde heller inte saken bättre, som tidigare sagt.
Mike Berry hade spelat in den här låten 1961, en version minst ett par klasser proffsigare än hepparnas.
Ett bottennapp men en låt som ändå rönte stor framgång på Tio-i-topp
4) Bird Dog
Låter som Kana Kapila nummer två -samma takt, samma tonart men aningen långsammare - men det är inget annat en Everly Brothers monsterhit från sommaren 1958. Hur som helst, en klart godkänd version av gruppen.
5) Hawaii
OK, jag klagade, med all rätt, på körinsatsen på A Tribute To Buddy Holly, men ofta kunde faktiskt även de tidiga alstren med hepparna ha förvånansvärt bra genomförda körarrangemang. Som här. Låten i sig är kanske inte någon av de mer minnesvärda, b-sida på Sunny Girl, men framförandet står sig mycket väl upp mot Beach Boys orginal, såväl vokalt som instrumentalt.
Sida 2
1) Summertime Blues
Hm…det mesta låter fel här. Stressigt, spretigt, ostämt och otajt. Janne vid sångmicken och Benny på ett pianosolo som låter som inklippt från en helt annan låt. Med lite mera eftertanke och ett nytt försök dan därpå så hade det säkert blivit bättre. Som det nu blev så är det knappt ens material värdigt en b-sida.
2) Should I
En cover på en låt från en tidig LP med Chad and Jeremy. Personligen så har jag ännu inte hört orginalet, så jag kan inte avgöra utifall hepparna gör en personlig tolkning eller inte. Bra är det hur som helst. Helt klart så hade gruppen lagt ner en hel del krut på inspelningen. Allt känns genomrepat, något som definitivt inte var legio vid Hep Stars tidiga inspelningar, och spel, sång och arrangemang känns riktigt bra och gediget. En lite bortglömd Hep Stars-pärla!
3) Mashed Potatoes
Jodå, många klassiska hitsinglar i pop-historien är begåvade med b-sidor där det har lagts ner ungefär 2% av engagemanget jämfört med det som kom att investeras i sida a. Så är också fallet med Hep Stars och deras singel Cadillac med b-sida Mashed Potatoes.
Det här är något som känns fullkomligt överflödigt.
Nat Kendrick and the Swans aka James Brown (!!!) gjorde en version av det här mästerverket 1960. Kan vara orginalet men återigen så är osvuret bäst. I vart fall så är det musikaliska ganska vitt skilda. I stort sett så är det bara utropet på breaket “Mashed Potatoes!!!” som går igen i båda. Så…varför ropade inte Krille helt enkelt bara “Salt Herring” så att gruppen kunde satt sig själva som kompositörer?
Under alla omständigheter så är det ett sanslöst ös, även om det är det ända som det är…
4) Lonesome Town
En utmärkt cover version av Ricky Nelsons hit från 1958. OK, jag vet, orginalet är en pärla, en av Ricky Nelsons allra bästa låtar, men det betyder inte att Hep Stars version för den sakens skull inte är bra, för det är den!
Övertygande är kanske att ta i, kompet spretar rejält åt olika håll mest hela tiden, det låter som om grabbarna hade olika uppfattningar hur låten skulle gå, men balladsångaren Sven Hedlund gör här sin ditintills i karriären främsta tårframkallare.
5) Rented Tuxedo
Den enda versionen förutom hepparnas som jag hört är med gruppen O’Jays. Om det då är orginalet eller inte kanske någon annan kan svara på, själv vet jag inte.
Låter som om det är Janne som har tagit sångmicken igen. Smäktande, känslosamt men kanske lite väl amatörsmässigt i sitt framförande.
När jag på den här bloggenskrivit tidigare om Hep Stars så har jag använt mig uteslutande av egna kunskaper - men noga aktat mig för att ge mig ut på för tunn is där inte mina kunskaper riktigt skulle räckt till - men den här gången så har jag haft en hel del hjälp utav den helt fantastiska boken “Cadillac Madness, den fantastiska berättelsen om the Hep Stars”. Skriven av Dan-Eric Landén och Carl Magnus Palm är det en bok som i sin genre i stort sett saknar motstycke i vårt land vad det gäller litteratur om 60-talets pop-musik. Mer ingående kan man knappast vara i sin beskrivning av ett bands hela historia från vaggan till graven. Boken är ett måste för samtliga älskare av svensk pop från den epoken. Om man sen älskar eller hatar hepparna är i sig ointressant, då det hela är ingenting mindre än ett suveränt tidsdokument. (Det du Stjofön!)
Så jag får alltså rikta ett tack till dessa två eminenta skribenter för att jag hade möjligheten att kolla ett par små detaljer, som exempel vem det är som sjunger på vilken låt.
Sådärja, efter den välpolerade och marknadsanpassade - följdaktligen också framgångsrika - The Album med Abba så halkar vi raskt in på ett annat, helt väsensskilt Benny Andersson-projekt. Tio år innan The Album slläpptes så kom den här skapelsen till jorden, som nånting hitfluget från ett helt annat universum.
Det som flög hit var nte bara en vanlig julskiva utan även den troligtvis bisarraste LP-skiva som överhuvudtaget gjorts i detta land.
Jodå.
Ni har läst rätt.
Den troligtvis mest bisarra LP-skiva som överhuvudtaget gjorts i detta land är ingenting annat än den skiva som 1967 gavs ut av popgruppen Hep Stars under namnet Jul Med Hep Stars.
Hep Stars, raggarbandet som Stjofön brukar säga, dom var väl så strömlinjeformade som det bara kunde bli…?
Nåja, bara tanken på att gubbarna bakom Caddilac, Farmer John och Bald Headed Woman något år senare skulle ge ut en LP med bl. a. en helt seriöst framförd version av Gläns Över Sjö Och Strand är ju bara i sig så surrealistisk att ni förmodligen inte tvivlar det alltför länge på mina ord.
Innan vi går in på den sedvanliga låt för låt-beskrivningen så ska jag försöka bena ut vad som är så extra bisarrt med just den här skivan. Jo…
En stor inspirationskälla är uppenbarligen Beatles fanclubs-skivor. Dessa - en flexisingel per jul - var mest sedda som en form av julkort till de mest inbitna fansen, och absolut inget som skulle hamna på någon framtida LP.
Så skedde heller icke och det är det väl inte så många som sörjer då det mest bara var lekfullt, orepeterat trams på skivorna. Oftast blir det en klar besvikelse de få gånger som man får möjlighet att lyssna på dom.
Problemet för Hep Stars är att det här rörde sig om en hel LP tillgänglig för vem som helst, och inte bara i julen -67 utan för en lång tid framöver då skivan kom att hamna i skivaffärernas julbackar år efter år.
Och - framför allt - det som ska föreställa att vara roligt är enbart pinsamt, nivån ligger inte mycket över fyllgubbetjafs på en parkbänk. För- och mellanpratet plus Hej Tomtegubbar och övriga källarinspelade traditionella jullåtarna är nånting så vedervärdigt bedrövligt att det är ett fullständigt mysterium att skivbolaget Olga inte bara skrinlade det hela och slängde tejperna i dokumentförstöraren på en gång efter att ha hört det färdiga resultatet. Det SKULLE ha kunnat gjorts bra om ambitionen och visionen hade varit den rätta, men eftersom det var trams och plojande som sattes i högsätet så föll det hela med huvudet före rakt ner i snödrivan.
Sen till det positiva: Fyra av spåren är välproducerade poplåtar fullt i klass med det bästa som gruppen gav ut i den epoken. Med Christmas On My Mind som trumfkort så är det den fyrklöver som kanske borde ha bildat en jul-EP i stället för det missfoster till LP som det nu blev.
Och, till sist, det som bara är förbryllande förbryllande: Fyra psalmer (!) inspelade i Vasa Kyrka i Stockholm. Samtliga klanderfritt framförda med stort allvar av hela gruppen. Stundtals låter det snudd på vackert, ändå så står man där med ett enda stort frågetecken i pannan.
Just precis: varför?
Blanda ihop allt detta på en och samma platta och resultatet blir…just det: helt bisarrt!
THE HEP STARS “JUL MED HEP STARS” 1967 Utgiven på Olga records
Sida 1
1) Nu Är Det Jul Igen
Trams knappt värt mödan att ens bedömda. Det mest uppseendeväckande är att det spelas så mycket fel från samtliga inblandade. Benny är totalt ute och seglar vid mer än ett tillfälle. Roligt? Spontant? Ballongblåsningsläge? Snarast det sistnämnda.
2) Christmas Today
Japp. En av de där poplåtarna som gör den här plattan till något som s-k-u-l-l-e ha kunnat varit bra.
Enkel men effektiv låt. Fjantig text - förstås - men vad kan man förvänta sig av en jullåt på en julskiva. Det är så här det blir.
Kompositör: Lasse “Allsång På Skansen” Berghagen
3) Alla Sover Utom Jaq
Först en minuts pladdrande som ska föreställa humor.
Sen en snudd på lysande popballad (av det minst sagt udda kompositörsparet Berndt “Family Four” Öst och Lasse Berghagen!). Det här är faktiskt riktigt bra. Svennes menthol-klara stämma passar perfekt till melodin och kompositionens intrikata harmonier för så smått faktiskt tankarna till Bennys 70-talsalster.
En till av plattans höjdpunkter.
4) White Christmas
Pladder, pladder, pladder…igen. Efter det en, om än med en hel del humor, i stort sett vedervärdig White Christmas. En romantisk fiol och Svenne som ska låta som om han sjunger i en megafon är inte ingredienser som räcker för att rädda eländet. Inte ens att Svenne mellan verserna av någon obegriplig anledning var gång visslar en snutt på Herman Mermits “Silhouettes”…
5) Johanssons Boogie-Woogie Vals
Ännu mera pladder, och sen…Ajjj!!! Jag trodde jag hade en mardröm där Hep Stars spelade Povel Ramels Johanssons Boogie-Woogie Vals och nöp mig själv i armen för att vakna. Tyvärr så var jag redan vaken…
När jag väl somnar i natt så ska jag försöka drömma om sommaren -65 när Hep Stars låg på Tio i topp med Bald Headed Woman.
6) Jingle Bells
Jodå, det finns mycket humor i både arrangemang och framförande, med en egen “chipmunks-kör” och allt, och visst svänger det här och var, men jag tvivlar på att Benny Andersson har med det här alstret på sin CV. Slutresultatet är vedervärdigt rent ut sagt. Helt ovärdigt den grupp som ett år tidigare spelat in sin tredje, mycket fina LP.
Noterbart är att man faktiskt, hör och häpna, kan höra Jannes gitarr på det här spåret. För det mesta så lyser han blott med sin totala frånvaro på den här skivan.
Sida 2
!) Hej Tomtegubbar
Fullständigt bedrövligt. Ingen verkar riktigt veta hur låten går eller vilka ackord det är. Roligt? Inte det minsta.
2) Christmas On My Mind
En minuts dösnack som knappt går att urskilja då alla pratar i mun på varann.
Efter det så kommer plattans höjdpunkt, och det är faktiskt något som skulle kunna vara värt pengarna mol allena.
Christmas On My Mind är en suverän poplåt som förtjänade ett bättre öde än det som den fick. Den släpptes på singel, men blev tyvärr den första singel med gruppen sedan genombrottet som inte tog sig upp på Tio i topp.
Kompositör: Berry Bjärenäs, en av svensk pops glömda storheter. Två utmärkta låtar på Hep Stars 3, och så nu då denna fullträff.
Ja du, Berry, jag hoppas att du själv förstår hur bra du var när det begav sig!
3) The Boy That Old Santa Forgot
Allt börjar med ett “bassolo” av Lennart Fernholm. Påannonsering av Christer Pettersson och eftersnacket låter precis som taget från en a-lagsbänk. Tragiskt är nog bara förnamnet. Skulle det här vara roande?
Allt avbryts tacksamt av den sista av de fyra anledningarna att överhuvudtaget ägna den här skivan den minsta lilla uppmärksamhet.
Visserligen är själva melodin mer eller mindre som tagen från frälsningsarmens repertoar, men Hepparna med Svenne längst fram gör det här bra. Något som är lite bortglömt är att bandet vid det här laget hade lärt sig det här med stämsång. Fint, subtilt ligger den där i bakgrunden, precis det som behövs för att framhäva huvudstämman.
Kompositörstrio: Foss-Boe-Svenne Hedlund!!!
4) Gläns Över Sjö Och Strand
Och så till slut det sista fyllepladdrandet på skivan, som tur är. Skadan var hur som helst ändå skedd, grabbarna i bandet hade visat upp sig som ett gäng mellanölsberusade supertöntar. Bedrövligt.
Och vad sen säga om det som följer, nämligen grabbarnas egen version av en av våra allra käraste skol-psalmer?
Tja…det är ju inte helt oävet för att vara helt uppriktig. Svennes röst passar onekligen till det här stycket. Bitvis är det t.o.m. rent av vackert. Frågan är bara: vad har det att göra på en Hep Stars-LP???
5) Nu Tändas Tusen Juleljus
Näää…här går gränsen…
6) Stilla Natt
Och här går ridån ner…
Klockspel och Benny på Vasa Kyrkas kyrkorgel innan hela bandet kommer in i allsång. Ja vad säga…
7) Dotter Sion
Och så avslutas hela härligheten med Benny spelandes Dotter Sion solo på Vasas orgel. Pampigt, mäktigt, stiligt - absolut - men också ett fullkomligt bisarrt sätt att avsluta en LP på från ett band som två år tidigare hade spelat in Hep Stars On Stage.
En lite långsökt men ändå högst adekvat parallell är Frank Zappas “Lumpy Gravy” från året därpå 1968. Precis där som här så presenteras det mycket prat och blott fragmentarisk musik. Där finns det en viss likhet. Skillnaden skulle väl då vara att musiken från Zappas håll för det mesta låg på ett annat plan, och att mellanpratet ändå hade en viss funktion i Zappas fall.
En sak som till och från slår mig när jag lyssnar på det här är den i stort sett totala frånvaron av Janne Frisks gitarr! På fylltrattsjammen så finns det helt enkelt ingen gitarr alls med. Inte ens långt i bakgrunden.
Och varför inte? Benny spelar fel stup i kvarten och den som spelar bas - Fernholm eller Hegland? - är titt som tätt fullständigt ute och cyklar, så vad hade Jannes gitarr kunnat kvadda när allt redan var i spillror? Ingenting så klart!
På de rena, studioinspelade pop-låtarna så kan man här och var lätt skönja en kompgitarr. Det är allt.
Betänk nu att Janne var en av grundarna till Hep Stars. Benny kom in efter ett tag. Vad tyckte Janne om att denne fjunige nykomling så totalt tog över ljudbilden på Hep Stars inspelningar efter bara något år? Nån som vet?
Två sista betraktelser: när CD-utgåvan kom ut så hade man haft tillräckligt med sinnesnärvaro för att klippa bort fyllsnacket…
Tack för det.
Och: Benny Andersson bistår inte med EN komposition på den här skivan. På den kommande skivan “It’s Been A Long Time” så bidrog Benny med EN låt. Ja faktiskt så kom Benny bara att ha med allt som allt tio kompositioner, ofta skrivna tillsammans med någon annan medkompositör, på de sex LP-skivor som han spelade in tillsammans med gruppen så länge som han fortfarande var med. Inte riktigt den bild som många har av Benny som navet som Hep Stars snurrade runt.
Slutbetyg: En svag TVÅA…
Ovanför ses CD-utgåvan som kom ut 2001. Från och med tisdag e.m. så finns ett begränsat antal ex. till försäljning i butiken för 60 kronor styck. När allt kommer omkring så är det ju ändå en julskiva. Och, som skrivet upptill, fyllsnacket är puts väck.
Här har vi Abbas femte LP, - The Album.
Ta det lugnt nu, coola ner er! Snart så finns det inga plattor kvar med gruppen att skriva om, sen så blir det fritt fram för allt annat som gjorts i Sverige från början på 50- till slutet på 80-talet.
För den delen, ni som tycker att Abba fått alldeles för stor uppmärksamhet på den här sidan: jag är inte alls lika välvilligt inställd den här gången som jag var till Arrival som ni snart ska få se. Stundtals så är det en ren sågning…
Om Abba vet vi alla redan allt, så nog med försnack. Kvickt över till skivan!
ABBA “THE ALBUM” Utgiven 1977 på Polar
Sida 2
1) The Eagle
Hm…inte direkt det perfekta öppningsspåret från ett band som pretenderar på titeln 70-talets Beatles… Det här är en låt som jag nästan aldrig har gillat, på tok för pompöst gravallvarlig och begåvad med en text på högstadienivå. Trist syntdominerad produktion. Till på köpet alldeles för lång, nästan sex minuter.. När vi sen ovanpå alltihopa serveras de där vedervärdiga syntslingorna som ska föreställa en panflöjtsblåsare så har vi en av det senare ABBAs mer tveksamma spår.
Kompositionen i sig är ändå helt OK. Om man sluter ögonen och tänker sig en Jackson Browne, en Neil Young eller varför inte gruppen Eagles (!) framförandes låten, gärna med mera gitarr och helt utan syntar så skulle det nog kunnat bli riktigt bra. Som det är nu så är det knappt lyssningsbart. Missförstå mig inte, tjejerna gör en objektivt sett jättebra insats, det är bara att det inte är den typ av låt som de ska sjunga.
2) Take A Chance On Me
Snäppet bättre…men ändå inte riktigt där uppe. En lustig marschtakt går genom hela låten. Tänk er en paradorkester med en käckt leende tamburmajor i täten framförandes det här stycket så ser ni, det går som hand i handske.
För övrigt en hyfsad låt och ett intrikat arr, men alldeles för…just det: käckt!
3) One Man One Woman
Ett spår som växer lyssning för lyssning. Klart godkänt, men inte någon av gruppens höjdpunkter.
4) The Name Of The Game
Tummen ner…tyvärr.
En av gruppens tråkigaste hits. S-e-e-e-g, dyster vers som leder till en nästan icke-existerande refräng.
Gör ett test: Sjung versen! Just precis, det går inte, den är så anonym att den knappt går att komma ihåg!
OK, det här är absolut inte dåligt, det låter bara som om gruppen går på rutin efter de framgångsrika inspelningarna med Arrival. kKänns mer som ett gott hantverk.
Att den här låten en gång toppade Englands-listan ter sig mest bara ofattbart i dag.
Sida 2
1) Move On
Jag vet inte om det är mig eller den här plattan som det är fel på, men det här funkar bara inte. Välproducerad tysk schlagermusik, varken mer eller mindre. Skulle ha kunnat vara vilken Munchenproducerad schlagergrupp som helst. Ledsen, men det här låter bara som “en dag på jobbet”.
För att vara rakt på sak: det här är mjäkigt och inget annat!
2) Hole In Your Soul
Väldigt mycket bättre, riktigt bra till och med. Roy Wood, som en gång i tiden bildade Move, Wizzard och framför alllt ELO, bör ha älskat det här. Med all rätt dessutom. Extremt välproducerat och en smått genialisk komposition. HÄR har det lagts ner både studiotid OCH engagemang, den saken är helt klar.
Lysande genomförda sånginsatser, och så fick killarna sjunga några sekunder igen…!
3) “The Girl With The Golden Hair”
-3 scenes from a mini-musical-
a) Thank You For The Music
Banalt, visst, men onekligen snyggt och stilfullt genomfört. Agneta gör en av sina mer uppmärksammade solopresentationer.
b) I Wonder
En av plattans höjdpunkter, tillika ett av Fridas paradnummer i karriären. Hela kompositionen, arrangemanget och framförandet känns oerhört mer moget än det kommersiella dravlet som dominerade sida 1.
Sett i ett drygt trettioårigt perspektiv så är det här blott en början på vad som komma skulle från kompositörsduon Andersson-Ulvaeus efter Abbas upplösning. Andas mycket musikal.
c) I’m A Marionette
Möjligtvis den mest udda av samtliga låtar som gruppen gjorde under sin karriär. Här har flörten med musikal och kabaret tagits hela linan ut., och det är inte mycket kvar här av den grupp som tre år tidigare hade vunnit i Brighton.
Djärvt, snyggt, stilfullt, intressant, berömvärt?A bsolut…men kanske ändå inte mer än så.
Nyskapande? Nja…Njutbart? Jovars…Genialiskt? Nja…Ett väl utfört arbete? Definitivt!
Ett litet kliv tillbaka för Abba efter den imponerade Arrival, det är så jag känner angående den här LPn. Framför allt sida 1 känns märkligt trist och anonym, som om nån form av tungsinne har drabbat gruppen och dess medlemmar. Vart tog livsbejakande låtar som When I Kissed The Teacher, Dancing Queen, That’s Me och Tiger vägen? Jo, dom finns väl i viss mån på The Album, men i betydligt mindre spridda skurar.
Självklart så är allt helt makalöst genomfört och producerat, men det hjälper inte: slutprodukten LPn “The Album” är inte gruppen Abba på topp.
What are your favorite record stores around the world?
-I find more stuff I like buying on secondhand vinyl as opposed to new CDs. There's a great shop in Stockholm called Mike's that's open all the time -- everything else there closes at six.
Loading ...
