OCH VAD SKA MAN FÖLJA UPP ETT MÄSTERVERK MED OM INTE ETT NYTT MÄSTERVERK?
Efter den monumentala succén med NBC TV-Special, showen såväl som LP-skivan, så fick Elvis på mycket goda grunder blodad tand för att återigen göra riktig musik.
Det återfunna självförtroendet efter det unisona bifallet från både publik och kritiker fick Elvis att våga sig på att spänna bågen mer än han hade gjort på mången god dag.
I januari 1969, bara en månad efter TV-sändningen, var han tillbaka i studion för att för första gången på evigheter spela in en LP som varken var ett soundtrack eller en gospelskiva. Den här gången var det tänkt att det skulle bli en skiva som skulle spelas in helt och hållet på Elvis egna villkor.
Det blev dock inte den vanliga studion i Nashville den här gången, där han ursrugligen var inbokad, utan i den lokala American Sound Studio belägen i norra delen av Memphis.
Två av männen runt Elvis, Marty Lacker och George Klein, hade försynt börjat prata med honom om den lilla lokala studion som hade producerat hitsinglar på löpande band under de två år den funnits till. Periodvis var faktiskt en av fyra låtar på den amerikanska hitlistan inspelad i American Sound Studio. Skulle inte den studion kunna vara något för en artist av Elvis dignitet?
Efter en kortare tids plantering av idén in i Elvis huvud så bokade denne på eget initiativ av tiden i Nashvillestudion, utan att ens fråga överste Parker, och berättade sen stolt för sin omgivning att han hade kommit på den geniala draget att den kommande skivan skulle spelas in i American Sound Studio.
“Nämen, det låter ju spännande. Vilken fantastisk idé”, sa männen runt kungen.
Det var ofta så de fick arbeta med Elvis, låta honom tro att det var hans eget påfund.
Hursomhelst så fanns det onekligen en del praktiska fördelar med valet av studio. Elvis kunde köra dit i sin Cadillac från Graceland på tio minuter, och det var en välkommen ändring i de nerkörda rutiner som så länge hade lagt sig över hela inspelningsprocessen som en kvävande filt.
Dessutom, kanske bäst av allt, en helt ny producent dök upp – Chips Moman.
Moman hade i sin ungdom 1957 varit med om att starta Satellite Records i Memphis. 1961 hade bolaget bytt namn till det betydligt mer välkända Stax Records. Efter oenigheter om pengar så gav sig Moman av och startade i stället sin egen inspelningsstudio American Sound Studio.
Där kom denne att samla ihop ett eget gäng musiker som med tiden kom att kompa i stort sett alla de artister som kom till studion för att spela in.
Kärnan i den truppen var Reggie Young (som tidigare hade spelat i Bill Black Combo!), Tommy Cogbill bas, Bobby Emmons och Bobby Wood klaviatur samt Gene Chrisman på trummor. Dessa fem kom också att spela på From Elvis In Memphis.
Artisterna som kom till studion var heller inte vilka som helst. Aretha Franklin, Box Tops, Joe Tex, Bobby Womack och Dusty Springfield är bara några av namnen som hade spelat in på American Sound in Elvis kom dit.
Väl på plats så skulle det snabbt visa sig att Moman med sin erfarenhet och sin stora passion för musik på förhand hade en klar syn på hur en LP-skiva med Elvis Presley, inspelad och producerad av Moman själv i American Sound Studio, skulle komma att låta.
Han såg också till att i stora drag få det precis så som han ville. Den ordinarie producenten Felton Jarvis som skulle fungera som biträdande fick snabbt se sig ha en mycket diffus roll i sammanhanget. Kanske inte helt bekvämt för denne att mer eller mindre hamna på åskådarplats, men slutresultatet kom dock att tala för sig självt.
Det här blev ett riktigt lyckokast för Elvis.
From Elvis In Memphis är obestridligen en av de bästa LP-skivor som Elvis gjorde under sin karriär. Bytet av studio, producent och musiker och med ett låtmaterial som var som klippt och skuret för Elvis gav helt klart en riktig kick redan från start. För första gången på nästan ett decennium så låter Elvis i en studio som den kung han i själva verket hela tiden var, men som omständigheterna runt omkring honom så länge hade förvägrat honom att få visa.
Här kastar han sig mellan soul, country, blues, pop och ballad på ett sätt som hela tiden känns mer eller mindre oöverträffbart.
Just det, för första gången i sitt artistliv så sjunger Elvis renodlad soul, och även där så gör han det med en så djup inlevelse och närvaro i både text och musik att det känns som om han aldrig hade gjort något annat.
Om TV-Special hade varit återfödseln så blev From Elvis In Memphis bekräftelsen.
(Lustigt nog så är nästan den enda moderna musikstilen som inte är representerad på From Elvis In Memphis just den rock n’roll som en gång hade tagit Elvis Presley till toppen.)
Inspelningarna i American Sound Studio gjordes i två omgångar.
Först januari 13-16 och 20-23. (Ett kortare avbrott gjordes för en förkyld Elvis).
Och så omgång två 17-22 februari.
Hela 32 spår spelades in under dessa två sessioner! Förmodligen blev det mer än vad någon ens hade skissat på på förhand.
Sex låtar inspelade i den första och sex från den andra omgången kom att hamna på denna skiva.
Nu blev det inte bara en LP-skiva utan två – uppföljaren Back In Memphis med ytterligare tio spår från inspelningarna skulle komma att släppas fem månader senare.
Singlar som Suspicious Minds, Don’t Cry Daddy och Kentucky Rain gavs ut separat.
Ytterligare ett par spår kom att spridas ut på olika LP-skivor under de kommande två åren.
Med andra ord; inspelningarna i American Sound Studio var inte bara From Elvis In Memphis.
För att summera det hela: en gudabenådad artist gick under en av sin karrärs höjdpunkter in i en studio under elva dagar, uppdelat på två olika omgångar, och kom ut med något av det bästa som han kom att producera under hela sin karriär. I överflöd dessutom.
Att säga att Elvis var laddad och inspirerad inför de här inspelningarna är nog inte att säga för mycket.
Nu tar vi plattan låt för låt!
.
.
ELVIS PRESLEY “FROM ELVIS IN MEMPHIS” Utgiven på RCA i juni 1969 Skivnummer LSP-4155
Högsta placering på USA-listan: 13 På UK-listan: 1 På Kvällstoppen: 8
.
1) Wearing That Loved On Look
En fantastisk inledning på skivan.
Elvis hade sextiotalet igenom på gott och ont haft i stort sett samma kompmusiker. Att dessa levererade vad de skulle är det inte tu tal om. En orsak till att det även i de mjäkigaste stunderna i mitten av sextiotalet ändå alltid lät kompetent är onekligen de proffsiga medmusikanterna, men i viss mån hade väl även de hamnat i någon form av trygghetsbubbla. Att det på de här inspelningarna är en helt annan grupp bakom sången är uppenbart nästan från den första takten. Det är funkigt och bluesigt på ett sätt som tidigare inte hörts på skiva från Elvis och med ett spel som är minst sagt imponerande. Reggie Youngs gitarrfigurer är små mästerverk och Tommy Cogbill på bas visar direkt var skåpet ska stå. En skillnad kan nog vara att det här gänget var ett band som spelade ihop nästan konstant till skillnad mot gänget från förr som bara samlades ett par gånger om året vid ett par dagars inspelningar åt gången.
I början på inspelningarna i American Studio var Elvis lätt förkyld. Om man tänker på det så går det att skönja på ett flertal av spåren. På Wearing That Loved On Look blir det ganska uppenbart, men det ger mer en speciell klang till rösten än är störande. Det blir som ett lidande, ett uttryck för den plågad passion som han sjunger om, en slags patina. Elvis är helt enkelt magnifik i detta öppningsspår.
Lägg märke till det starkt gospelinfluerade instrumentalpartiet i mitten som börjar runt 1.38.
Wearing That Loved On Look är en tung soulblues, som ger en i det närmaste blytung start på plattan.
2) Only The Strong Survive
En nästan renodlad soullåt, en cover på Jerry Butlers egenhändigt skrivna original från LPn The Iceman Cometh som släppts alldeles innan – november 1968. Butler gav kort senare ut Only The strong Survive som singel och den hade precis börjat klättra på listorna när Elvis spelade in sin version av. För Butler skulle det komma att bli karriärens största framgång med en fjärdeplats på USA-listan.
Elvis version är snudd på en kopia på originalet. Gitarrfigurerna är i stort sett identiska med de på Jerry Butlers inspelning. Det kan kännas lite trist, men det finns ändå en markant skillnad mellan de två versionerna: Sången.
Elvis är här helt mästerlig. Majestätisk är nog det ord som jag tycker kommer närmast.
3) I’ll Hold You In My Heart (Till I Can Hold You In My Heart)
Och så helt plötsligt en kursändring med en mer än tjugo år gammal countrylåt. I’ll Hold You In My Heart hade varit en hit för Eddy Arnold 1947.
Inspelningen kom till helt spontant med en Elvis som satte sig ner vid pianot och spontant började sjunga på en gammal favoritlåt och ett band som bara hakar på. Någonstans efter tre minuter signalerar subtilt musikerna att man är på väg att avsluta men mannen vid pianot och med sångmicken framför sig tänkte annorlunda. Han kör vidare en refräng till och det är bara för musikerna att haka på vilket de gör med en ledighet som röjer fullblodsproffs. Elvis tar verkligen ut svängarna totalt här.
Det här spåret har onekligen sina poänger, men i jämnförelse med låtarna runt omkring så känns den kanske lite väl hafsigt framförd. Det blir en stor kontrast jämfört med de övriga omsorgsfullt arrangerade låtar som skivan till stora delar består utav.
Elvis röst är dessutom lite märkligt långt ner i mixen.
4) Long Black Limousine
Det första spåret som gänget spelade in i American Studio.
Och det började onekligen bra.
Här är Elvis helt överväldigande. Den tragiska texten som accentueras av inledningens begravningsklockor får en stark illustrering av Elvis röst som visar en stor inlevelse i det han framför.
Balansen Elvis röst har här mellan det känslofyllda och åtehållsamma röjer en artist med full kontroll på sitt eget uttryck.
Jag vill inte slösa på superlativer, men framförandet här är inget annat än fantastiskt. I det närmaste helt utan jämförelse.
Den första utgivna versionen av Long Black Limousine gjordes 1961 av en av de två kompositörerna Vern Stovall. Jody Miller hade en hit med låten 1968. Även Glen Campbell hade spelat in Long Black Limousine, så tidigt som 1962.
När man efter att lyssnat på dessa eminenta artisters versioner så undrar man utifall det ens är samma låt.
Elvis version får helt enkelt de andra att önska att de aldrig ens försökt sig på Long Black Limousine.
I stark konkurrens ett av skivans allra starkaste spår.
5) It Keeps Right On A-Hurtin’
Och så kommer vi ner lite grann på jorden.
It Keeps Right On A-Hurtin är den typ av country-ballad som lika gärna kunnat hamna som ett bonusspår på någon av sextiotalets obskyra soundtrack.
Självklart är detta inte dåligt, Elvis gör en kanoninsats, men det är heller inte alls i klass med det fyrverkeri som inleder skivan. Nästan varje spår på den efterföljande LPn Elvis Is Back är starkare än It Keeps Right On A-Hurtin’.
Detta var en hit från 1962 med Johnny Tillotson som på sin tid gick ända upp till tredje plats på USA-listan.
6) I’m Movin’ On
Hank Snows hit från 1950.
Originalet är en klassiker och är svåröverträffat och Elvis försöker inte ens göra det utan kommer med en egen, betydligt modernare, tolkning.
Lägg noga märke till ett par lustigheter i låten:
Det finns ingen vers eller refräng på I’m Movin’ On utan allt är bara en snabb trettontaktsvända som går om och om. Inte tolv utan tretton takter i varje runda alltså. Dock inte på instrumentalvändorna, där är det klassisk tolvtakt som gäller.
Det är två basgitarrer som spelar. En håller grundbeatet medan den andra på instrumentalpartierna öser för fullt med frenetiskta bassolon. Väldigt märkligt. Alltså: på Lpn From Elvis In Memphis finns inte ett enda gitarrsolo, heller inget pianosolo men på det här spåret kan man hitta sju versers hejdlöst bas-solande! Tommy Cogbill släpper loss totalt på sin bas.
Hank Snows original innehöll sju sångverser, men Elvis nöjde sig med fyra.
I all sin lekfullhet känns väl inte I’m Movin’ On som något av skivans starkare spår.
En uppsjö av artister och grupper har spelat in I’m Movin On. Från barndomen minns jag Rolling Stones ursinniga, närmast neanderthal-artade version från 1965, men Ray Charles hit från 1959 är nog den I’m Movin’ On som har haft störst framgång.
.
.
SIDA 2
.
.
1) Power Of My Love
En tolvtakters funkblues med ett sanslöst driv i kompet. Framför allt trumspelet är riktigt läckert här, men även bas och gitarr gör ett tungt jobb på det här spåret.
Det kanske inte är skivans främsta sångframförande, Elvis vill nästan lite för mycket, men det är väldigt, väldigt bra ändå.
Kompositörerna till denna soulfunk är inga andra än Giant-Baum-Kaye, trion som gjorde så mycket kvalificerad smörja under soundtrack-epoken. De kunde alltså skriva “riktiga” låtar. Varför gjorde de inte alltid det då? Skrev de med andra ord medvetet töntiga låtar till Elvis under filmåren för att det “skulle vara så”?
2) Gentle On My Mind
Country- och folkmusikern John Hartfords komposition som är ett av mina absoluta favoritspår på skivan.
Gentle On My Mind är en av dessa genialiska låtar som ändå är så simpel i sin grund att man kan fråga sig hur kompositören ens tänkte ut den. Det är bara en slinga som går runt, runt, runt, men man tänker inte på det när man lyssnar på den därför att det i all sin enkelhet är en sällsynt vacker komposition.
Glen Campbell må ha haft en hit med Gentle On My Mind, Dean Martin likaså, precis som Aretha Franklin och Patti Page.
Elvis egen Gentle On My Mind får ändå dessa versioner att fullständigt blekna.
Även här är Tommy Cogbills basspel inget annat än magnifikt. Dennes spel lyfter låten ytterligare ett par snäpp.
3) After Loving You
Ännu en countryballad, men framförd på ett väldigt spontant, ruffigt, ja snudd på slarvigt sätt. Låter som något som spelades in utan någon större planering. Bra är det, men jag saknar ett lite mer genomtänkt arrangemang.
After Loving You är skriven av Eddie Miller och Johnny Lantz, inspelad av bland annat Eddy Arnold och Jim Reeves.
Eddie Miller hade redan på 40-talet komponerat klassikern Release Me. Med åren skulle åtskilliga artister komma att spela in detta gamla örhänge. Engelbert Humperdincks version är nog den mest välkända.
Eddie Miller skrev dessutom i början på sextiotalet en countryopera – alltså en opera med uteslutande countrymusik – med namnet The Legend Of Johnny Brown! Ganska intressant att lyssna på faktiskt. (Finns självklart i min egen samling.)
4) True Love Travels On A Gravel Road
Bitvis är True Love Travels On A Gravel Road det mest känslosamma som Elvis någonsin spelade in. Den inlevelse som läggs in på precis de rätta ställena är inget annat än mästerligt.
Men även hela produktionen med kör och spel är väldigt fint gjord.
Orginalet hade spelats in året innan av den i dag helt okände countryartisten Duane Dee. Inte helt fel även om Elvis ödesmättade tolkning är i en helt annan division.
5) Any Day Now
Och bättre än så här kan det väl egentligen inte bli.
För mig så har Any Day Now alltid varit skivans främsta spår, till och med starkare än In The Ghetto.
Chuck Jackson var 1962 först att spela in denna Bacharach/Hilliard-komposition. Jackson var definitivt en bra sångare, men Elvis formligen utklassar originalet. Percy Sledge spelade in sin version ungefär samtidigt, inte heller han kommer ens i närheten av den formliga urkraft som Elvis presenterar här. Arrangemanget och produktionen är likaså av allra högsta klass.
På inspelningarna till den här skivan så känns det som om Elvis når en ny dimension, för här har vi ett känslutspel så starkt att det nästan rinner tårar ut ur högtalarna. Det blir ändå aldrig kliché, aldrig ett uns av överdrift. Hela tiden en fenomenal balansgång mellan ett stort känsloutspel och kompositionens ramar som gör att det aldrig riskerar att stjälpa över.
På Any Day Now gör han en fantastisk tolkning med en nerv i hela framförandet som mer eller mindre trollbinder lyssnaren.
I mina öron så är Any Day Now en av de bästa inspelningar som Elvis någonsin gjorde. Lika fantastisk var gång jag hör den.
En stor blomma också till Chips Moman för ett väldigt snyggt arr och produktion.
6) In The Ghetto
Ja, vad kan jag skriva om In The Ghetto som inte redan alla vet?
Elvis första och enda “protestlåt”, skulle först ha undertiteln (the vicious circle). Detta ändrades dock i sista stund till bara In The Ghetto.
Elvis var efter inspelningen inte alls nöjd med den kvinnliga körens insats, han tyckte att de stack ut för mycket. Han ringde till biträdande proucenten och bad denne att helt sonika ta bort det pålägget till slutmixen.
“Visst!” sa Felton Jarvis och la på luren. Mitt uppe bland allt annat så glömde den gode Jarvis ändå bort att sudda ut tjejernas sång.
Två dar senare så ringde Elvis upp till honom igen. Han hade ändrat sig. Efter tio genomlyssningar så tyckte han ändå att det lät helt okej.
Så skrivs musikhistoria…
Självklart så är In The Ghetto en av de allra viktigaste låtarna i hela Elvis karriär. Den kom ju att bli en hit över i stor sett hela världen. Den första på väldigt länge…
I USA klättrade den upp till plats tre, i England snäppet högre – en andraplacering. På Tio I Topp i Sverige så gick den ända upp i topp, och detta i inte mindre än åtta veckor. I ett huj var reliken från förr en man i tiden igen.
Det är ju lätt att ta en så här pass uttjatad låt för givet och glömma bort vilken fin presentation Elvis gör.
För det är precis vad han gör! In The Ghetto må vara en snygg komposition som är proffsigt arrad och genomförd, utan Elvis känslosamma sång hade den inte varit någonting.
Lite lustigt är att In The Ghetto blev det enda singelsläppet från From Elvis In Memphis. Men just då så var policyn att singlarna skulle säljas för sig och LP-skivorna fick klara sig ändå.
Visste ni förresten att den första singel som Nick Cave & The Bad Seeds släppte, 1984, var just In The Ghetto?
.
Härunder skivan i ett koncentrat.
Sida 1
1. Wearin’ That Loved on Look” (Frazier/Owens) – 2:49
2.”Only the Strong Survive” (Butler/Gamble/Huff) – 2:44
3.”I’ll Hold You in My Heart (Till I Can Hold You in My Arms)” (Arnold/Dilbeck/Horton) – 4:34
4.”Long Black Limousine” (George/Stovall) – 3:44
5.”It Keeps Right on A-Hurtin’” (Tillotson) – 2:39
6.”I’m Movin’ On” (Snow) – 2:55
.
Sida 2
.
1.”Power of My Love” (Baum/Giant/Kaye – 2:40
2.”Gentle on My Mind” (Hartford) – 3:25
3.”After Loving You” (Lantz/Miller) – 3:09
4.”True Love Travels on a Gravel Road” (Frazier/Owens) – 2:41
5.”Any Day Now” (Bacharach/Hilliard) – 3:03
6.”In the Ghetto” (Davis) – 2:45
.
.
Efter 1961 års LP Something For Everybody så spelade Elvis inte in en enda pop/rock-LP fram till 1969 års From Elvis In Mephis.
From Elvis In Memphis är alltså den första i den genren på åtta år.
Läs och häpna, för det är sant.
Från mars 1961 till mars 1969 så bestod utbudet av LP-skivor med Elvis Presley av följande:
Två gospelskivor – His Hand In Mine och How Great Thou Art.
Tre samlingsplattor – Pot Luck, Elvis For Everyone och Flaming Star.
Två Golden Records – vol 3 och 4.
Och så NBC – TV-special förstås.
Resten var uteslutande soundtracks. 15 stycken närmare bestämt. Femton.
Varför då?
Ja säg det. Man kan bara ta sig för pannan eller skaka på huvudet över detta slöseri på denna helt unika begåvning. Med facit i hand så känns det mest bara tragiskt.
Än mer tragiskt blir det när man sätter sig ner och lyssnar på From Elvis In Memphis. För hur okej man än kan tycka att delar av musiken från filmskivorna kan vara så blir en jämförelse bara helt meningslös.
Och samma sak som blev så uppenbar vid TV-Special blir här än mer befäst – Elvis kastade bort större delen av ett decennium på i stort sett bara skräp.
Visst, det finns ljusglimtar under epoken 61-68 också, men det totala utbudet var bara en skugga av vad det kunde ha varit.
Dessutom så var Something For Everybody från 1961 som var den sista riktiga skivan före From Elvis In Memphis en ganska mjäkig skiva. Av de renodlade studioskivorna är den nog en av de mest anonyma under Elvis hela karriär.
Om vi backar ytterligare till året innan, 1960, så kommer vi till Elvis Is Back, och någonstans så tycker jag att From Elvis In Memphis är den logiska uppföljaren på just den skivan. Det är som att det finns en osynlig bro mellan dessa två plattor.
Musikerna, produktionen, låtarna och sången, allt på From Elvis In Memphis är precis så enastående som det var på Elvis Is Back. Inte på samma sätt – men lika fantastiskt.
Visst, en del bra musik gjordes till och från i tiden mellan dessa två plattor, men sällan eller aldrig med den nerv, med det djup och med den professionalism som genomsyrar båda dessa skivor. Någonstans så är det som att Elvis på vårkanten 1960 efter att ha spelat in Elvis Is Back gick och la sig på Graceland och sen yrvaket gnuggade sig i ögonen sommaren 1968 när någon skakade om honom och berättade att det i morgon var dags att spela in en TV-show och att det lite senare skulle göras en ny studio-LP.
Nåja, kan man kanske tänka, bättre sent än aldrig. Men nej, jag varken tänker eller tycker så. Alltför många år slösades bort på andrasorteringens musik, och de åren är och förblir förlorade.
Men – kanske inte mindre trist – så bra i studio som det var här skulle det inte bli så många gånger till. From Elvis In Mephis är tyvärr inte det avstamp till en ny era som den borde ha varit. Den är mer eller mindre en unik skiva. I stort sett är det bara den efterföljande Back In Memphis, som ju spelades in samtidigt, och inspelningarna från “Nashville Marathon” från 1970 som kan röra vid den klass och kvalitet som parat med en primitiv råhet präglar i stort sett hela From Elvis In Memphis.
Live-skivorna kom visserligen att hålla en mycket hög klass karriären ut, och en hel del positivt kan man med lite letande hitta bland 70-talets studioinspelningar, men den glöd och den passion som Elvis visar upp på inspelningarna från American Sound Studios skulle i stort sett aldrig infinna sig igen. Tyvärr.
Orsakerna till detta kommer jag att återvända till i kommande recensioner.
Tolv av de trettiotvå inspelningarna från American Sound Studio hamnade på LPn From Elvis In Mephis, tio på Back In Memphis, sex blev singlar (a- och b-sidor), två går att hitta på LPn Let’s Be Friends från 1970, en – Who Am I -letade sig in på 1971 års skiva You’ll Never Walk Alone och en sista – Hey Jude – dök upp på plattan Elvis Now från 1972.
Någonting med From Elvis In Memphis som jag alltid varit besviken på är omslagsfotot. Ja, det är snyggt, väldigt snyggt, men det är ju från TV-special som spelades in i Burbank – mer än 200 mil från Memphis! Hur tänkte man där?
I min värld så hade man tagit ett autentiskt foto på Elvis klädd i tuffa vardagskläder på en bakgata i hans egen hemstad. Gärna med en kringstrykande hund i fotots utkant och några soptunnor i bakgrunden. DET omslaget hade blivit garanterat blivit en klassiker. Men, som så ofta med Elvis skivutgivning, det blir aldrig riktigt så där bra hela vägen som man skulle vilja att det skulle vara.
Lite lustigt är det också att Dusty Springfield spelade in en LP i American Sound Studio blott några månader innan Elvis gjorde sin och som kom att heta – Dusty In Memphis.
EN TOTAL SCENFÖRÄNDRING I ETT LÄGE NÄR DE FLESTA TRODDE ATT LOPPET REDAN VAR KÖRT
.
Och så var vi äntligen här då. Efter ett drygt halvt decenniums lång och tålamodsprövande vandring i ett näst intill kompakt mörker, upplyst endast av ett par irrbloss här och där, så har vi kommit fram till den 22:a november 1968.
Och vad var det som hände då då?
Jo, 22:a november 1968, är det datum då Elvis NBC TV-Special släpptes på LP. Själva programmet visades den 3:e december men skivan kom ut elva dagar tidigare.
Och här vänder det.
Efter en fenomenal start på sextiotalet så kom det väldigt snabbt att bli plattor som bara blev sämre och sämre och som med tiden kom att sälja i katastofalt låga siffror. Sommaren 1968 var artisten Elvis Presley stendöd. Ingen brydde sig längre, inte ens de gamla fansen som hade hängt med från start. Några nya fans var nog inte ens att tala om.
Men, när ingen längre trodde att det var möjligt, så hittade Elvis tillbaks till sitt sanna jag och kom upp med denna fantastiska TV-show och den medföljande LPn.
NBC – TV Special är kanske det största ögonblicket i hela Elvis karriär.
Redan i januari -68 tillkännagavs att Elvis skulle spela in en TV-show som skulle visas alldeles innan julen samma år.
Resurser för att göra något fanns det. Sponsoren symaskinstillverkaren Singer spottade ut 400.000 dollar i den första vändan och 275.000 i den andra. Inga småsummor precis på den tiden. Kan nog jämföras med runt 40 miljoner svenska kronor år 2013.( Något säger mig dock att det var en lyckad satsning. Än idag så nämns firmanamnet i samband med DVD-utgåvor, skivförsäljning och TV-repriser på programmet, och då pratar vi fyrtiofem år efteråt. Utslaget per år är det mer eller mindre en bagatell.)
Om pengar, resurser eller dignitet på artisten inte var något större problem så var dock innehållet ett knivigare sådant. Som många av er känner till så ville överste Tom Parker ha en renodlad julshow. Inget annat. Det kan i dag förefalla omöjligt att greppa, men det Elvis dyrt betalde manager tyckte var det smartaste draget att göra för Elvis karriär, som vid den tiden var obefintlig, var att få denne att gå in i en TV-studio, sjunga arton jullåtar i stil med White Christmas och Silent Night, titta in i kameran och säga till alla tittare: “Ha en riktigt god jul!”.
För kanske den enda gången i sin karriär så sa Elvis nej. Skulle han för första gången under sin karriär få ha en egen TV-show, då skulle det vara på hans egna villkor. Översten kunde förhandla om pengarna och detaljer runt omkring, men innehållet skulle han hålla sig ifrån. Och det var inte bara Elvis som tyckte så. Steve Binder, showens producent, var av den uppfattningen att det här var ett avgörande moment i Elvis karriär. Även showens musikproducent Bones Howe var av samma uppfattning, det vill säga att om det skulle sluta med en TV-Special i samma anda som de filmer som Elvis hade spelat in på sextiotalet, så skulle det här nog bli spiken i kistan för Presleys bana som artist.
Som tur var stod en enad grupp emot trycket från Parker som fick ge sig på i stort sett varje punkt. Den enda eftergiften blev inslaget med Blue Christmas. Lite jul fick det ändå bli till slut, om bara en låt.
Men i stort sett hela tiden fram till inspelningsstarten försökte Col Parker att sätta käppar i hjulet för de krafter som såg till att Elvis NBC TV-Special blev den monumentala succé som den blev. In i det sista dessutom. Inför den så kallade Sit Down Show så erbjöd sig översten att se till att fixa en publik bestående av enbart hardcore-fans, delvis direktflugna från Memphis. Av en ren slump så fick Steve Binder på förmiddan samma dag då Sit Down Show skulle gå av stapeln reda på att alla biljetterna fortfarande låg kvar på kontoret. Binder sa i en intervju åratal senare att han är övertygad om att det var ett sista försök av översten att stoppa showen. Utan publik – ingen inspelning.
I panik så ringde Binder en radiostation och fick den att utannonsera att gratis biljetter fanns att få till en TV-inspelning senare samma kväll med Elvis Presley. Vänner och bekanta till de som jobbade med showen och anställda på NBC fick i all hast budet att det fanns massor med tomma stolar. Taktiken lyckades – man fyllde lokalen, och överstens sista idiotiska trick för att stoppa spektaklet gick om intet.
Som tur var, för 1968 års Elvis NBC TV Special kom att bli den stora vändpunkten i artisten Elvis Presleys karriär.
.
.
ELVIS PRESLEY ELVIS – NBC TV-SPECIAL Utgiven den 22:a november 1968 LPM 4088
.
.
1) Trouble/Guitar Man
Många svurna Elvisfans blev frälsta redan på femtiotalet, det föll sig mer eller mindre naturligt. Han gick ju bara inte att undvika för en tonåring runt 1958.
För folk i min egen generation – födda typ tio till femton år senare – så var det inte lika enkelt. Elvis var för mig som ett blankt papper de första arton åren av mitt liv. Jag minns Crying In The Chapel 1965 – som jag då inte gillade alls – In The Ghetto 1969 – som var så där – och samma år Suspicious Minds – som jag tyckte var riktigt bra. För övrigt var han en artist som jag inte hade någon som helst relation till. Jag hade knappt hört honom och var inte ens intresserad av att göra det. Han var en relik från en sedan länge svunnen epok. Raggarnas idol, kunde helt enkelt inte vara något för mig.
Nu blev det så att jag till slut, av ren och skär nyfikenhet, började lyssna på Elvis Presley våren 1974. Min första skiva blev A Legendary Performer vol. 1, en lite udda samling som ändå blev en kanonstart på en ny fas i mitt liv. Kort därpå så köpte jag Jerry Hopkins utmärkta biografi om Elvis. Även om den bara går fram till 1970 – Hopkins kom 1978 ut med den kompletterande boken The Final Years – så rekommenderas den starkt till alla som har ett intresse för Elvis. Boken ger en väldigt balanserad och osentimental syn på fenomenet Presley.
Innan jag för första gången fick möjlighet att höra på TV-Special så hade jag känt till dess existens i ungefär ett års tid via just Hopkins bok. Han ägnar den åtskilliga sidor, och det var givetvis väldigt fantasieggande att om och om läsa om detta magiska ögonblick i musikhistorien utan att ha hört en ton av den. Jag såg onekligen fram mot att få höra den.
Ett par smakprov hade jag ju faktiskt redan fått via min första Elvis-skiva. På A Legendary Performer Vol 1 så finns det inte mindre än tre outtakes från TV-Special: Love Me, Trying To Get To You och Are You Lonesome Tonight. Lustigt nog så står det inte en bokstav på omslaget om varifrån de är tagna, bara att de var tidigare outgivna live-versioner på gamla “hits”, (Trying To Get To You var väl ändå ingen hit…) så det tog ett bra tag innan jag förstod att jag redan fått ett ganska bra hum om hur TV-Special lät.
Mitt Elvis-lyssnande begränsades på den tiden starkt av en ekonomi på en gymnasieelevs nivå parat med ett stort intresse för en mångfald andra artister. Det var inte bara Elvis på måste-ha-listan, det var allt annat från Yes till Cat Stevens som skulle få plats i varukorgen så det var tuffa prioriteringar som gällde.
Det blev följdaktligen en inköpstakt av nästan på pricken en Elvis-platta i månaden. För mig så kändes det faktiskt rätt OK, för på så sätt så kom det sig att jag på Elvis-fronten under år framöver konstant hade något att se fram emot, och de skivor jag köpte hann jag också ge ett gediget genomlyssnande.
Till slut, hösten 1975, så var turen kommen till att gå och köpa NBC TV -Special. Om jag minns rätt så hittade jag den på Åhlens vid Klarabergsgatan, (troligtvis med en lön från mitt allra första fasta jobb – att tvätta bilar!).
Precis som jag vanligtvis brukar säga om LP-skivor – upplevelsen började redan i butiken, och detta i synnerhet med skivor som har omslag så snygga som TV-Special har. I kanske inte så hård konkurrens kan det vara Elvis snyggaste omslag. Inte mycket till information, men onekligen ett gäng läckra fotografier som snabbt satte i gång fantasierna om musiken på skivan. Som ett omslag ska göra.
I vanlig ordning så tog jag pendeln hem till Tullinge – under ett nyfiket betraktande av fodralet. Väl hemma sa jag hej till familjen och gick raka vägen uppför trappan till pojkrummet med en enda sak i huvudet – att äntligen få höra hur Elvis TV-Special lät.
Ut med plattan ur innerpåsen, på med den på tallriken, ett stadigt tag om pickupen som vant och säkert lades på vinylens yttersta kant.
Tre sekundes inledande tystnad och så startade första låten:
DA-DA-DA-DA-DAA! “If You’re Looking For Trouble!” DA-DA-DA-DA-DAA “You Came To The Right Place!” DA-DA-DA-DA-DAA “If You’re Looking For Trouble” DA-DA-DA-DA-DAA “Look Up In My Face!”
Jag bara skakade på huvudet och log ett stort brett leende för mig själv.
Så bra, så fantastiskt överjävligt bra.
Helt enkelt så otroligt bra.
Ungefär likadan blir min reaktion än i dag när jag hör det inledande riffet till Trouble och de första fraserna som Elvis sjunger.
Det går bara inte att komma ifrån att det här är något helt enastående, någonting unikt, och i det närmaste oslagbart.
Efter, lite snopet ändå, blott en vers på Trouble åker vi rakt in i Guitar Man där Elvis tar i med en styrka som får hans ett halvår gamla studioversion att helt blekna. Den sista versen som börjar med “If you ever take a trip down to the ocean and found yourself around Mobile” är bland det tyngsta som Elvis någonsin gjorde. Var gång jag hör det här medleyt så får jag rysningar i kroppen.
Det går möjligtvis att ha invändningar mot det bitvis snudd på överdrivna arrangemanget där det verkar vara tio av allt. Tio gitarrer, tio saxofoner, tio slagverkare osv. Det inledande spåret kan jag ändå bara beskriva som helt fantastiskt!
Och mer skulle det bli…
En liten fotnot bara: Trouble sjunger Elvis live till ett förinspelat komp och under Guitar Man mimar han till detsamma. Grunderna hade spelats in ett par dar tidigare.
2) Lawdy Miss Clawdy/Baby What You Want Me To Do
Så rakt in i det som av många brukar kalla för boxningsringen, även kallad Sit Down Show.
Många brukar nämna just de delarna av specialen som det bästa från hela showen. Lustigt nog så är just det inslag som producenten Steve Binder kom på sist av alla. Faktum är att idén föddes under repetionerna till de övriga delarna. Binder hade sett Elvis jamma och skoja med sina kompisar i logen efter de ordinarie repetitionerna till långt in på morgontimmarna. Helt plötsligt dök snilleblixten upp: varför inte ha med det här i showen?
Elvis var inte helt med på noterna i början och ville egentligen ställa upp på det, men det var inget mot överstens reaktion. Parker motsatte sig fullständigt detta enligt denne så korkade påfund. Binder stod dock på sig och med en viss modifikation så fick det bli som han ville. Det hela skulle inte filmas i en loge utan på ett podium formad som ett vardagsrum omgivet av publik på alla fyra kanter. Många liknar det vid en boxningring, en det är det inte fråga om.
Två föreställningar filmade den 27 juni på ungefär 45 minuter vardera med en timmes paus emellan och publikbyte.
Hur bra de bidrag i showen som är därifrån än är så kan jag ibland tycka att de fått lite väl mycket överskugga det övriga som händer i programmet. Så mycket bättre än det övriga som sker är “boxningsringen” faktiskt inte. Personligen tycker jag att det finns saker från showen som t.o.m. är starkare än så.
Det var heller inte till en början en Elvis som var 100% som gick upp på scenen kvällen den 27 juni 1968.
För faktum är att Elvis var osannolikt nervös före sändningen. Han var så osäker på sig själv och sin förmåga att fortfarande kunna stå framför en publik att han in i det sista tvekade om att överhuvud taget gå upp på scenen – och ändå så var det inte alls direktsändning, man hade även på förhand bestämt att bara utvalda inslag från dessa inspelningar senare skulle komma att hamna i den färdiga showen.
Polaren, gitarristen och stämsångaren Charlie Hodge som var med på podiet under spelningen påstod efteråt märkligt nog att Elvis var lugn som en filbunke innan han gick upp på scenen. Jag tvivlar dock – Elvis ger ett väldigt osäkert och närmast tafatt intryck. De kompletta showerna finns sedan länge tillgängliga på senare VHS- och DVD-utgåvor och där kan man obarmhärtigt tydligt se vad det är som sker. Scenovanan och osäkerheten över att återigen stå framför en publik lyser igenom på ett närmast plågsamt sätt. Den vacklande självkänslan tittar fram så att man nästan tycker synd om Elvis. Hela hans väsen verkar vilja säga “Jag vill inte vara här!”.
De första låtarna löper heller inte smärtfritt, vid ett flertal tillfällen kommer Elvis av sig eller glömmer bort texten – något som han var gång skyler över med ett generat leende. Ett par gånger så får han för sig att resa sig upp, något som varje gång hindras av att mikrofonen självklart inte följer med honom upp och han därför tvingas sätta sig igen. Ser väldigt amatörmässigt ut.
Jag får förnimmelser av en svensexa där polarna tvingar den blivande bruden att på ett par lastpallar inför gamla polare dra igenom ett antal rocklåtar, helt utan några fåniga förberedelser som planering, låtlista eller repitition.
Halvvägs in så tar det sig lite grann, men hela den första avdelningen före paus kan nog rubriceras som ytterst trevande, vimsig, plottrig och uppenbarligen obefintligt förberedd. Inte många av de låtar som där dras igenom kom under Elvis levnad att ges ut på skiva.
En timme senare startar nästa show med en ny publik i hallen, och det är också med en betydligt större säkerhet i ryggen som Elvis tar sig an uppgiften. Efter ett par inledande trevande nummer, där Elvis återigen väldigt irriterande kommer av sig, så tänder det till rejält.
När Elvis slutligen skakat av sig den inledande nervositeten så blir det lysande, fenomenalt, ja stundtals inget annat än magiskt. Ett unikt kapitel inte bara i Elvis karriär utan i rockens historia, men det satt långt inne. Det var ingen lössläppt tiger som tog sig upp på scenen. Snarast var det just det som man såg och inget annat: en osäker ung man som inte hade uppträtt inför publik på sju år och vars popularitet gått från ofattbar till obefintlig. Klart som sjutton att han var nervös i början.
Av någon märklig orsak så blev det ändå inte de starkaste bidragen som kom med i den ursprungliga showen. Den på skivan inledande Lawdy Miss Clawdy, – märk väl, tagen från andra set – är självklart suverän, men Baby What You Want Me To Do känns lite kort och den slutar tvärt med en lite tafatt monolog som hans polare dessutom får hjälpa honom på traven med. Åtskilligt annat gjordes mot slutet den kvällen som var betydligt bättre, exempelvis Love Me och Tryin’ To Get To You som kom att sex år senare hamna på A Legendary Perfomer vol 1.
Med sig på scenen hade Elvis de gamla spelkompisarna Scotty Moore och DJ Fontana på gitarr respektive slagverk (på ett gitarrfodral!), Charlie Hodge på gitarr, Alan Fortas – som trummade med händerna på ett gitarr-case och Lance Legault på tamburin.
Denne Lance Leagult, bluessångare och skådespelare är värd ett par extra rader.
1970 spelade Lance Leagult i London i musikalen Catch My Soul. Han innehade en av huvudrollerna tillsammans med – PJ Proby! Detta gör att Legault under sin karriär jobbade live med den moderna musikhistoriens två största sångare…
Baby What You Want Me To Do skrevs och spelades in 1959 av Jimmy Reed, samma gubbe som hade spelat in originalversionen av Big Boss Man som skulle dyka upp lite senare i showen.
3) Heartbreak Hotel/Hound Dog/All Shook Up/Can’t Help Falling In Love/Jailhouse Rock/Love Me Tender
I samma studio men två dar senare – 29:e juni – spelade Elvis ensam på samma scen in ett löst sammansatt medley på sex låtar.
Det här brukar gå under benämningen Stand Up Show.
De två dagar som gått sen boxningringen har helt klart bara gjort gott för Elvis självkänsla. Här är det inte någon som helst tvekan om vad det är som han vill med det här: visa att han fortfarande är den obestridda kungen av Rock’n Roll.
Och det var precis vad han gjorde.
Heartbreak Hotel – En kraftfull version på hans genombrottslåt från 1956. Väldigt mycket mera krut här än i originalets återhållsamma halvpratande blues.
Hound Dog – Samma sak här även om skillnaden inte är lika frapperande.
All Shook Up – Det snabba tempot fortsätter, det är snudd på att Elvis inte hänger med i texten, så fort går det. Men det är bra, oerhört bra.
Can’t Help Falling In Love – Första gången som Elvis framförde det som på sjuttiotalet skulle komma att, med några få undantag, bli hans slutnummer under konserterna på sjuttiotalet. Här går det betydligt långsammare än det komma att göra senare, ungefär som tempot på originalet vilket får det hela att bli ovanligt känslofyllt. Det syns i showen och hörs på skivan att Elvis verkligen känner för den här låten.
Jailhouse Rock – Återigen en version som i kraft och energi pulvriserar originalet. Detta behöver ju inte vara likvärdigt med att det är bättre, men det är helt klart annorlunda.
Love Me Tender – Efter en lite trevande inledning så levererar Elvis en Love Me Tender som får originalet att blekna.
Generellt sätt så låter de snabba numren i Stand Up Show inte alls som pastischer från en svunnen tid utan snarare som tunga rocklåtar från just 1968. Det är frapperande fräscht och inte alls med någon glimt i ögat typ “det här gjorde jag då, oj så jag bar mig åt!” Två dar hade gått sedan Sit Down Show som hade startat med en Elvis som inte visste vad han skulle säga, om han skulle sitta eller stå eller var han skulle ha sätta händerna. Uppenbarligen hade den inledande nervositeten flygit all världens väg och ersatts av ett nyvunnet självförtroende.
Stand Up Show är helt enkelt fantastisk.
Man kan få uppfattningen under Stand Up Show att Elvis sjunger till ett förinspelat komp, då man inte kan se några musiker på scenen, men det gör han inte. Tittar man noga så ser man ganska klart att en hel orkester sitter i mörkret nedanför scenen.
.
Sida 2
.
1) Where Could I Go But To The Lord/Up Above My Head/Saved
Sida två inleds med ett gospelparti.
Det startar med en fyrtiofem sekunders lång Sometimes I Feel Like A Motherless Child där en av körtjejerna – Jean King -sjunger. Direkt därpå kommer Elvis in.
Where Could I Go But To The Lord – Denna låt hade Elvis spelat in på LPn How Great Thou Art men den här versionen är avsevärt häftigare. För den som inte är riktigt med på att Elvis på TV-Special sjunger markant mycket bättre än han gjorde under åren innan så räcker det med att lyssna på studioversionen av Where Could I Go But To The Lord inspelad 1966 och sen lyssna på det här spåret. Skillnaden i säkerhet, styrka och intensitet är frapperande. Det är i stort sett som en helt annan artist.
Up Above My Head – Känns lite som ett mellanspår.
Saved – Ett av skivans absoluta toppnummer. Elvis tar i från tårna upp till hårfästet i denna formidabla energiurladdning. Ledsen alla ni som varmt vurmar för inslagen från boxningsringen – Saved överträffar enligt mig på alla plan One Night, Blue Christmas och Baby What You Want Me To Do. Saved kan vara en av de bästa sånginsatser Elvis någonsin gjorde.
Den invändning som man kan ha mot detta gospel-medley är filmningen. På skiva låter det tungt och sprängfyllt av energi, men den primitiva filmningen lyckas inte med att transformera detta in i TV-rutan. Dansnumret är sanslöst bra genomfört, men det tar tyvärr närmast bort fokus från musiken. Att Elvis mimar till sin egen inspelning kan jag heller inte förstå. Han borde inte haft något som helst problem att sjunga live med en mikrofon i handen även under detta nummer. Mimningen får det att se stelt och nästan oengagerat ut. Filmningen med inte speciellt djärva kameragrepp gör också att det inte blir riktigt så vitalt i rutan som det låter på skiva.
2) Blue Christmas/One Night
Och så tillbaka till podiet igen.
Här var det tänkt att den Tiger Man som blott några veckor tidigare hade dykt upp på LPn Singer Presents Elvis Singing Flaming Star And Others skulle varit. Nu blev den – mer eller mindre på Överste Parkers direkta order – utbytt mot Blue Christmas. Så här i efterhand kan man ju inte annat än tycka att det är lite dystert att Parker inte kunde släppa sin tanke på att det skulle vara en renodlad julshow. Blue Christmas funkar väl hyfsat, men mer än så är det väl ändå inte.
Efterföljande One Night med sitt lätt jönsiga “No strap” i texten känns väl heller inte helt klockrent.
Nej, tyvärr, det fanns – framför allt från det andra setet – åtskilligt bättre material än dessa två bidrag.
En intressant detalj är att Elvis under båda seten reser på sig och byter gitarr med Scotty Moore som sitter till vänster om honom. Detta var tydligen inte alls planerat utan bara något som Elvis kände för i stunden. Detta får till följd att Elvis spelar väldigt mycket elgitarr på inspelningarna och Scotty Moore nästan inte alls. Då de två akustiska gitarrerna på scenen, den andra spelades av Charlie Hodge, inte var uppmickade så hörs de i stort sett inte alls. Den negativa konsekvensen är att Scotty Moore nästan inte alls är med i programmet.
Det positiva är å den andra sidan att Elvis visar upp sig som en förbluffande duktig gitarrist! Han visar upp en provkarta över läckra riff bakom sången som hela tiden sitter som gjutna. Elvis skulle ha kunnat gå in i vilket bluesgäng som helst som kompgitarrist och gjort det med den äran. Verkligen synd att han inte spelade mer på sina egna skivor än vad han gjorde.
En sista poäng: jammandet på podiet – eller “boxningsringen” om ni så vill – var de sista inspelningar som Scotty Moore och DJ Fontana var med på. Det var till och med den sista gången som Scotty Moore överhuvudtaget såg Elvis.
I kulisserna hade de pratat mycket om framtida projekt. Elvis skulle bara höra av sig, men det blev aldrig så. Någon hade säkert viskat i Elvis öra att det var projekt av annan kaliber som låg och väntade runt hörnet.
3) Memories
Den här låten, skriven av Billy Strange och Mac Davis, är måhända inte specialens främsta bidrag men ändå en väldigt fin ballad.
Elvis lämnar kompisarna i “boxningsringen” och går och sätter sig på ett av trappstegen, flankerad av ett par unga tjejer, och sjunger Memories till färdiginspelat orkesterkomp. En av de två singlar som släpptes från denna LP.
Då Sit Down Show gjordes i två olika omgångar samma dag så finns det två inspelade varianter av Memories från Specialen. Det är den första som kom att användas i det färdiga programmet. Ingen av dessa är dock den version som gavs ut på singel, för den hade spelats in en vecka tidigare samtidigt med bakgrundskompet. Elvis mimar med andra ord inte utan det är fråga om sing-back.
Memories b-sida var ledmotivet till filmen Charro, även denna författad av Strange/Davis.
Mac Davis skulle senare komma att komponera bland annat In The Ghetto och Don’t Cry Daddy till Elvis.
4) Nothingville / Big Boss Man / Guitar Man / Little Egypt / Trouble / Guitar Man
Ett helt sanslöst medley.
Jag ska här inte gå in i detaljer på det visuella, det skulle bli för mycket, utan stanna vid det musikaliska.
Nothingville – En låt specialskriven till showen av samma gubbar, Mac Davis och Billy Strange, som skrivit Memories. En skön bluesig inledning på det hela.
Big Boss Man – Big Boss Man är en av bonuslåtarna på Clambake. Elvis gör en remarkabelt starkare insats här än på den i jämförelse lite tama studioversionen.
Guitar Man – En lika vass tagning som på det inledande spåret. Jerry Reed ligger bakom både komposition och originalet.
Little Egypt – samma låt som dök upp på Roustabout fast i en nedkortad modell.
Trouble – Enligt mig hela programmets absoluta höjdpunkt. En kraft som tagen från en vulkan stiger upp ur Elvis på denna den andra – snabbare – versionen av Trouble.
Guitar Man – Guitar Mans sista vers avslutar hela detta fantastiska medley.
Så här ska en rockvideo se ut!
5) If I Can Dream
En avslutning komponerad just för att avsluta hela TV-special. If I Can Dream är en fantastisk avslutning på en fantastisk skiva.
Det sägs att Elvis efter ett par genomlyssningar av demoinspelningen tittade upp och sa till de i rummet närvarande: “Jag kommer aldrig mer att spela in någonting som jag inte tror på “.
Och att han trodde på If I Can Dream står utom allt tvivel. Elvis gör helt enkelt en fenomenal insats på det här spåret. Det sägs att flera av körtjejerna hae tårar i ögonen uner inspelningen på grund av Elvis enorma prestation.
Går det att greppa att samma artist ett år tidigare hade spelat in Confidence?
If I Can Dream släpptes som singel den femte november, fyra veckor innan programmet skulle sändas. Den klättrade lite mödosamt men ändå bestämt upp till en tolfte plats på Hot 100. Elvis bästa placering där på över tre år.
Lite märkligt är det att If I Can Dream inte följde med Elvis in på sjuttiotalet som en del av hans live-act. Den hade verkligen suttit gjuten som en showsTopper alldeles innan den avslutande Can’t Help Falling In Love.
.
.
Härunder följer skivan i ett sammandrag.
.
.
1.Trouble / Guitar Man
(Jerry Leiber, Mike Stoller / Jerry Reed)
2.Lawdy Miss Clawdy / Baby What You Want Me to Do
(Lloyd Price / Jimmy Reed)
3.Heartbreak Hotel / Hound Dog / All Shook Up / Can’t Help Falling In Love / Jailhouse Rock / Love Me Tender
(Mae B Axton, Tommy Durden, Elvis Presley / Jerry Leiber, Mike Stoller / Otis Blackwell, Elvis Presley/ George Weiss, Hugo Peretti, Luigi Creatore / Jerry Leiber, Mike Stoller / Vera Matson, Elvis Presley)
.
.
Sida 2
.
.
1.Where Could I Go But to the Lord? / Up Above My Head / Saved
(J.B. Coats / Walter Earl Brown / Jerry Leiber, Mike Stoller)
2.Blue Christmas / One Night
(Billy Hayes, Jay W. Johnson / Dave Bartholomew, Pearl King)
3.Memories
(Billy Strange, Mac Davis)
4.Nothingville / Big Boss Man / Guitar Man / Little Egypt / Trouble / Guitar Man
(Billy Strange, Mac Davis / Luther Dixon, Al Smith / Jerry Reed / Jerry Leiber, Mike Stoller)
5.If I Can Dream
(Walter Earl Brown)
.
.
Jodå, det här var en kursändring som hette duga.
Visst, det hade skett en gradvis långsam kvalitetsförbättring under de sista två åren, men försäljnings- och popularitetsmässigt gick det ändå raka vägen nerför. Väldigt lite tydde på att Elvis var mäktig att återigen ta en plats i rockens finrum, något som han gjorde med besked med denna TV-special.
För detta är inte bara en av de bästa plattorna i Elvis Presleys karriär, det är garanterat en av de bästa skivor som gavs ut under sextiotalet, ja kanske till och med som överhuvudtaget någonsin gjorts.
Resultatet lät heller inte vänta på sig. På USA-listan gick skivan upp till plats 8 att jämföras med den föregående LP-skivan Speedways bästa notering 82.
Elvis – NBC TV-special har också sålt stadigt under alla år och är en av Elvis bäst säljande LP-skivor någonsin.
Det är intessant att notera att Elvis röst var klart annorlunda under de här inspelningarna jämfört med allt annat han tidigare hade gjort. Det är något som sällan påpekas, men så är det onekligen. Lyssna noga så hör ni. Det finns en råhet, en heshet, en kraft och en styrka som aldrig tidigare hade visats upp. Jämför Trouble från 1957 med versionerna som presenteras här. Det är knappt att man kan tro att det är samma artist som har sjungit in dem, och ändå så skiljer det bara 11 år. Jag är helt övertygad om att Elvis förberedde sig minituiöst innan dessa inspelningar och att han kom bättre förberedd röstmässigt till en studio än någon gång tidigare under sin karriär.
Samma sak gäller det visuella på de tre studioinspelade medleyn och i Stand Up Show. Aldrig tidigare hade Elvis uppträtt med en så pass fokuserad framtoning som han gör där. Där finns inte mycket av den glimt i ögat som var så uppenbar i TV-showerna genom hela hans femtiotal, heller inte den avslagna, leende likgiltighet som ofta präglade hans mimande till de egna låtarna under filmåren.
Nej, i de delarna av showen är det en helt ny Elvis Presley som dyker upp. I sitt första medley som inleder hela showen utstrålar han ren hotfullhet och är uppenbarligen inte att leka med. Blicken in i kameran under de inledande sekunderna säger allt. Den här mannen stod där för att visa upp för hela världen att han fortfarande var den där kungen vars krona den sista tiden hade halkat ordentligt på sniskan.
Men märk väl, kära läsare, det Elvis framförde där var inget annat än skådespeleri. Tio års filmande hade inte gått spårlöst förbi. Han visste vid det laget hur man agerar framför en kamera.
På de DVD-utgåvor med outtakes från inspelningarna kan man i stället se en brett leende Elvis som på ett synbart mycket ödmjukt sätt tar sig an sin uppgift. Samma sak på Sit Down Show där Elvis i sin initiala nervositet ändå till fullo bjuder på sig själv med hjärtliga skratt åt sig själv när han glömmer texten. I ärlighetens namn, han ger ett mycket sympatiskt intryck. Vänlig, varm, ständigt leende och väldigt ödmjuk.
Jag kan inte annat än tycka att Elvis var värd ett så oerhört bättre öde i livet än det som han fick.
Senare års CD- och DVD-utgåvor har haft med så mycket extra material från in spelningarna av showen att den ursprungliga varianten nästan börjar blekna bort.
Det som är recenserat här är de låtar och den ordning som förekom på den ursprungliga LP-versionen.
När man reflekterar över Colonel Parkers ihärdiga invändningar mot det upplägg av showen som både Elvis och Steve Binder till slut fick igenom så kan man till slut bara dra en tragisk slutsats: karlen hade helt enkelt inte koll!
Denna ökenvandring under större delen av sextiotalet med filmer som allt färre tittade på och med undermåliga skivor som till slut knappt tog sig in på hot 100 var inte frukten av en genomtänkt strategi utan snarare en sniken managers krampaktiga och mycket missriktade försök att få ut så mycket han fortfarande kunde ur en produkt som han själv var övertygad om var slut och förbrukad för länge sen.
Som tur är fanns det folk runt TV-special som förstod bättre och hade mod och styrka att gå emot denne Kiviks Marknads-månglare.
Vad Elvis efteråt borde ha gjort är narurligtvis att ha fortsatt sitt samarbete med Steve Binder OCH kickat översten all världens väg med orden: “Här har du för Yoga Is As Yoga Does, Confidence och all annan skit jag var tvungen att sjunga”!
Översten hade gjort sitt. Förmodligen hade han varit alldeles utmärkt för Elvis under dennes första ett eller två år, och möjligtvis efter återkomsten från lumpen. Efter det så är det ytterst tveksamt om han bidrog med någonting annat än att prata till sig bra penningdealer med filmbolag. I slutet av sextiotalet verkar han ha tappat greppet helt, vilket inställningen till TV-showen effektivt visar. Här kunde han, om han fått som han velat, slutligen ha kört Elvis rakt ner i diket, något som räddades av betydligt skarpare hjärnor än överstens egen.
Parker var dock inte dummare än att han insåg att han höll på att förlora greppet om sin guldkalv. Direkt efter showen så förbjöd han aktivt all kontakt mellan Elvis och Binder. Denne blev mer eller mindre persona non grata i världen runt Elvis. Översten satte sig åter på kuskbocken och styrde vagnen med tömmarna i handen. Nu äntligen hade han fått upp ögonen för vad livespelningar kunde ge i pengar.
Och nog kom det att bli spelningar de närmaste drygt åtta åren allt. Två om dan till och med, något som i slutändan skulle komma att få fullständigt katastofala konsekvenser.
Mer om det senare.
För att ändå avsluta med något positivt: Elvis NBC TV-Special är en fullständigt sanslöst bra skiva. Alla invändningar jag har haft ovantill är bara petitesser i det stora hela. Slutbetyget är ändå helt gjutet.
.
.
.
EN SYMASKIN BLANDAR SIG IN I LEKEN
.
.
.
LP nummer 33 från Elvis med den långa titeln Singer Presents Elvis Singing Flaming Star And Others har en lite udda historia bakom sig.
Singer är helt enkelt symaskinstillverkaren Singer som ställde upp som sponsor till NCB för den TV-Special med Elvis som skulle komma en månad efter denna skivas utgivning. Som en bonus fick de även ge ut den här plattan, som till en början enbart gick att köpa i Singerbutiker!
Ett halvår senare kom en återutgivning på RCAs budgetetikett Camden som man kunde hitta i vanliga skivaffärer. Den nya utgåvan hade ett aningens annorlunda omslag och den nedkortade titeln Elvis Sings Flaming Star.
Om det i den här recensionsserien finns en skiva som skulle kunna kallas för mellanskiva, ja då är det just den här. Flaming Star – som jag förenklar titeln till – är en samling med spår från filmer som inte fick en egen soundtracks-LP, roligare än så var det inte.
Sammantaget så blir det ändå som en ordinär filmplatta, varken mer eller mindre. Dvs ett par starka spår, några mittemellan och så de obligatoriska som aldrig borde ha blivit mer än ett utkast som direkt skulle ha slängts i papperskorgen.
Det som dock höjer den här skivan högt över den våg som kort tid efteråt skulle komma av ogenomtänkt (för att inte säga inkompetent) sammanställda samlingsskivor, det är avslutningspåret – liveupptagningen av Tiger Man från den kommande comeback-specialen! Bara den är värd pengarna flera gånger om. Mer om den längre ner.
Till det negativa som drar ner mer än det borde göra är dels att det inte är mer än nio låtar på plattan, dels att det är en total avsaknad av röd tråd i upplägget. Opersonligt, i avsaknad av charm och utan några större tankar bakom om hur man bör lägga upp en LP-skiva.
En slarvigt sammansatt men trots allt hyfsad skiva. Mer än så är det inte.
.
.
.
SINGER PRESENTS ELVIS SINGING FLAMING STAR AND OTHERS Utgiven i oktober 1968 på RCA. Skivnummer PRS-279
.
.
.
1) Flaming Star
Rakt in i ett av skivans två trumfkort.
En vemodig men väldigt vacker ballad från filmen med samma namn.
Flaming Star är ju en av de tre vilda västern-filmer som Elvis spelade in (och då har jag inte räknat med Stay Away Joe…), följdaktligen så är det en hel del element i låten som man förknippar med den typen av film. Stadigt lunkande men dramatisk rytm, akustisk gitarr i kompet, inga trummor utan bara “percussion” och ett dragspel som spelar enkla och okomlicerade figurer.
En riktig pärla.
Flaming Star gavs aldrig ut på singel men väl på EP-skivan Elvis By Request. Övriga spår på den plattan var Summer Kisses, Winter Tears, Are You Lonesome Tonight och It’s Now Or Never.
Visste ni förresten att Flaming Star ett tag var tänkt att heta Black Star? När låtarna till filmen spelades in så hette ett spår Black Star. Det är exakt samma låt, enda skillnaden är att Elvis sjöng Black i stället för Flaming. Två månader senare gick Elvis tillbaka in i studion för den slutgiltiga versionen – Flaming Star. Någon hade tyckt att det lät bättre. Smaksak, men visst låter väl Flaming Star pampigare än Black Star?
Längst ner så hittar ni faktiskt en länk till låten Black Star.
2) Wonderful World
Och så platt fall ner till jorden. Wonderful World är en av de mest corny låtar som Elvis någonsin spelade in.
Stor, pampig orkestrerad inledning till filmen Live A Little, Love A Little som känns så långt från Elvis som det bara kan bli. Närmast som overtyren till en svensk femtiotalsfilm med Sickan Carlsson och Gösta Ekman ackompanjerade av Sveriges Radios Underhållningsorkester.
Wonderful World är inte alls dålig, den fyllde säkert en funktion i filmen, det är bara totalt bisarrt att Elvis Presley skulle kasta bort tid och energi på den typen av musik.
En intressant sidouppgift om Wonderful World är att den, tillsammans med övriga tre låtar till Live A Little, Love A Little spelades in i Western Recorders med till stor del samma musiker som kort senare spelade 1968 års comeback-special.
Det är efter blott ett par sekunders lyssning tämligen uppenbart att detta är något helt annat jämfört med de inpelningar som Elvis gjort med det gamla studiogardet. Soundet och spelet är helt annorlunda. Den här gången så var det missriktat, men det var ju varken musikernas eller studions fel. Ett par månader senare så skulle pusselbitarna falla på plats ordentligt.
3) Night Life
En av de tre låtar på skivan som är tagen från filmen Viva Las Vegas.
Night Life skulle ha varit ganska OK om Elvis bara hade sjungit den med en liten gnutta av inlevelse. Han gör ju tyvärr inte det, vilket jag har lite svårt att förstå. Night Life borde ju ha varit som klippt och skuren för Elvis.
4) All I Needed Was The Rain
En av Elvis bortglömda pärlor från slutet av sextiotalet. En skön laidback country-blues som känns som gjuten i händerna på Elvis.
All I Needed Was The Rain är tagen från filmen Stay Away Joe.
5) Too Much Monkey Business
Chuck Berrys hit från 1956. Spelades in som en uppvärmning vid en av inspelningarna till soundtracket till Stay Away Joe.
Urläckert, distinkt gitarrspel från Jerry Reed ger en väldigt stark prägel till hela låten.
Reed och Elvis borde ha samarbetat betydligt mer än vad de gjorde.
.
.
Sida 2
.
.
1) The Yellow Rose Of Texas/The Eyes Of Texas
Ett inte direkt omistligt spår från Viva Las Vegas.
Men…för att vara en av de där totalt meningslösa låtarna som Elvis gjorde en cover på, typ Old McDonald, When The Saints Go Marching In osv så är detta inte fullständigt katastrofalt. Det finns en befriande ledighet och – ja faktiskt – äkta glädje över hela spåret.
Ej att förringa, men visst, det här är i grund och botten bara skräp.
2) She’s A Machine
Ett spår från Easy Come, Easy Go, filmen som gav oss den vedervärdiga Yoga Is As Yoga Does, men som för övrigt hade ett par klart godkända spår. She’s A Machine är ett utav dem. En tung, svängig rockare.
3) Do The Vega
Nja, inte den mest upplyftande låten på skivan. Inte i Elvis karriär heller.
Även denna från Viva Las Vegas, definitivt ett av den filmens svagare nummer. Elvis verkar närmast helt ointresserad av vad det är som han sjunger.
4) Tiger Man
Skivans outstanding spår. En aptitretare som hette duga från den 68-special som låg och lurade i vassen.
Helt sensationellt bra!
Många gånger har jag undrat över vad de trogna Elvis-fansen som hade hängt med från femtiotalet tänkte när de köpte den här skivan som kom ut en månad innan TV-Special sändes. Ramlade de baklänges? Kröp de på golvet och drog med naglarna i extas? Hjulade de nerför gatan av glädje?
Nånting åt det hållet bör de ha gjort, för det här spåret visar ju med all tänkbar tydlighet att – mot alla odds – “The King Is Back”!
Självklart kan man tycka att detta fenomenala spår borde ha varit med i TV-specialen, men någonstans var man kanske tvugna att ta fram saxen och klippa bort något för att få plats i programmets 45 minuter. Eventuellt var det tänkt som att denna skiva skulle innehålla ett unikt spår. Vad svaret än är, Tiger Man är sextiotals-Elvis när han var som allra bäst.
Märkligt nog så är Tiger Man den allra första utgivna live-inspelningen med Elvis.
.
.
.
1.Flaming Star
(Sid Wayne, Sherman Edwards)
2.Wonderful World
(Guy Fletcher, Doug Flett)
3.Night Life
(Bernie Baum, Bill Giant, Florence Kay)
4.All I Needed Was the Rain
(Sid Wayne, Ben Weisman)
5.Too Much Monkey Business
(Chuck Berry)
Sida 2
1.Yellow Rose of Texas / Eyes of Texas
(Traditional / Fred Wise, Randy Starr)
2.She’s A Machine
(Fred Wise, Ben Weisman)
3.Do the Vega
(Bernie Baum, Bill Giant, Florence Kaye)
4.Tiger Man
(Lewis Burns, Al Lewis, Joe Hill Louis)
Ja, som tidigare skrivet, en riktig mellanskiva, dessutom utgiven blott en månad innan NBC TV-Special.
Nio ynka låtar och en sammanlagd speltid på under tjugo minuter visar väl också på vilken möda som hade lagts på denna samling. Inte mycket helt enkelt.
Närmast schizofrent att ha med låtar som Wonderful World och Tiger Man på samma skiva.
Mindre än ett år efter RCAs utgivning av Flaming Star kom en återutgivning på lågbudget-etiketten Camden, RCAs underbolag.
Inom loppet av ett par år kom det att dyka upp inte mindre än tio LP-skivor med Elvis på Camden.
Något som nästan alla dessa skivor har gemensamt är en förfärlig förpackning. Dels förskräckliga layout på både fram- och baksida med fula fotografier från 1972 fast musiken var från mitten av sextiotalet, dels ett horribelt urval av material.
Ta exempelvis skivan Elvis Sings Hits From His Movies, Volume 1. Den innehåller tio spår, bland annat “monsterhitsen” Down By The Riverside/When The Saints Go Marching In, Confidence, How Would You Like To Be och Old McDonald.
Jaha…Det där var just de låtar som illasinnade människor kan dra upp (och har dragit upp) för att förlöjliga Elvis, låtar som han mådde fysiskt illa av att behöva spela in, vars enda ursäkt var att dom ingick i olika filmer.
Dom skulle ju bara begravas för all tid framöver och hastigt men effektivt glömmas bort.
Och dessutom: Hits? Sen när blev dessa missfoster i Elvis karriär hits?
Aldrig, och ändå så hamnar dom på en samling med en sådan titel, och med ett foto med Elvis i en “jumpsuite” från 70-talet.
Ville man med en sån skiva medvetet förstöra den uppgång som Elvis hade i slutet på sextio- och början på sjuttiotalet? Nej då, det tror jag inte, jag tror att det bara handlar om ett klantigt, oinitierat, ogenomtänkt sätt att försöka göra så snabba pengar som möjligt. Helt fel personer plockade ut låtarna till skivorna och tog aktuella foton som fanns till hands, och så blev det som det blev.
Usch så illa behandlad Elvis understundom blev även av sitt eget bolag.
Materialet var mestadels samlingar från sextiotalets filmer. En hel del av låtarna hade tidigare gett ut på EP men aldrig på LP, exempelvis musiken från Follow That Dream, Kid Galahad, Viva Las Vegas, Tickle Me och Easy Come, Easy Go. En återutgivning på Elvis Christmas Album kom också ut på Camden. Den och Flaming Star är de enda skivor av de tio på Camden som tidigare hade kommit ut på RCA. För att denna serie inte ska bli oändlig med alla tänkbara samlingsskivor så har jag valt att bara ha med de skivor som RCA gav ut, och bara de som släpptes under Elvis levnad. Inga Camden-skivor kommer alltså att tas med, även om del innehåller material som inte finns på någon annan LP. Åtminstone inte i den här vändan.
Tillbaka till Singer Presents Elvis Singing Flaming Star And Others och ett slutomdöme!
Ett par riktigt starka spår: Titellåten och Tiger Man.
Tre bra bidrag: All I Needed Was The Rain, Too Much Monkey Business och She’s A Machine.
En tveksam låt: Night Life.
Och så tre som man lika gärna
kunde vara utan: Wonderfull World, Yellow Rose Of Texas/The Eyes Of Texas och Do The Vega.
Rätt genomsnittligt med andra ord då? Nja, är det bara nio låtar med och då tre av dessa i stort sett bara är skräp så kan det helt enkelt inte bli godkänt. Inte ens i närheten.
Speedway är en Elvisfilm som i grund och botten inte handlar om nånting alls.
OK, han är en racerförare och efter ett tag så springer han in i Nancy Sinatra och…ja, det är inte så mycket mer.
Speedway är egentligen ingen dålig film, den är bara totalt urtråkig.
Det närmast en prestation av författaren att tota ihop ett manus som är så totalt innehållslöst.
Tråkigt nog så delar Speedway detta öde med ytterligare ett antal filmer inspelade av samma skådespelare…
Musiken känns väl bitvis aningen fräschare. Efter en katastrofal dipp i mitten på sextiotalet så bättrade sig filmskivorna något i slutet av årtiondet. Många av låtarna i den epoken har en sjyst, ösig partykänsla över sig. Kombandets kompetens går helt enkelt bara inte att klaga på. Ofta är det fullt röj i bakgrunden, och när det svängde så gjorde det det med besked. De här killarna visste vad de sysslade med.
På minussidan kan väl sägas att musikvärlden runt omkring hade utvecklats med en hastighet som fick det mesta från Elvis i den epoken att liknas vid reliker från en svunnen epok. Hur svängigt det än var så var det ändå ljusår ifrån vad Beatles, Stones, Beach Boys och Hendrix gjorde vid samma tidpunkt.
Här är plattan, låt för låt:
.
.
SPEEDWAY Utgiven i maj 1968 på RCA
Skivnummer LPM/LSP 3989
Högsta placering på albumlistan i USA #82.
1) Speedway
En tidstypisk inledningslåt.
Rockigt, svängigt och den där partystämningen jag nämnde ovantill. Känns ändå som att man har hört det här tidigare ett par gånger. Spinout, Clambake, Double Trouble, Stop Look And Listen, Easy Come Easy Go m fl går i i stort sett samma mall. Trots en haltande mix med ett besynnerligt eko på sången så är det ändå helt godkänt.
En lustig poäng är att ljudet på basgitarren påminner om basen i Anita Lindbloms Sånt Är Livet…
2) There Ain’t Nothing Like A Song
En riktig röj-rockare, kanske den snabbaste låt som Elvis någonsin spelade in.
Men, tja, det är kanske lite väl röjigt. Tempot är så högt att Elvis snudd på inte hinner med med alla orden. Lite mer återhållsamhet hade inte skadat. Elvis får helt klart jobba för att fixa det här, det här sångpålägget kunde han inte ta med ett skevt leende och en axelryckning.
Nancy Sinatra dyker upp under några sekunder på slutet, vilket enligt skivomslaget gör det hela till en duett.
Märkligt nog så är ljudet på Sinatras sång helt väsensskild mot Elvis. Det låter som om den spelades in ett halvår senare i en helt annan studio.
3) Your Time Hasnt Come Yet, Baby
Smågullig låt där Elvis i filmen sjunger till en liten flicka för att berätta att hon inte kan gifta sig med honom för att hon är för ung.
B-sida på skivans enda singel som floppade totalt av lättförklarliga skäl. Låten i sig kanske det inte är så mycket fel på, men den hade passat bättre juli 1962 till filmen Girls Girls Girls än på Speedway sommaren 1968.
.
.
4) Who Are You
En ganska snygg ballad med bossa nova-feeling. Helt godkänd om än inte mer än så.
5) He’s Your Uncle Not Your Dad
En låt som fullständigt torpederar allt som fram till dess hade byggts upp på skivan.
Musik helt ovärdig den man som tio år tidigare hade revolutionerat hela musikvärlden.
Att 1968 års come-back lurade runt hörnet känns mer som något som bara var tvunget att ske efter att man hört det här. Det kunde ju bara inte fortsätta på det här sättet…
6) Let Yourself Go
Let Yourself Go skulle ha kunnat vara en riktig rökare. Låten är en av de mer spännande låtar som Elvis spelade in under sin karriär, såväl kompositions- som arrangemangsmässigt, men tyvärr så övertygar inte Elvis. Han låter, med tanke på vilken typ av material det är fråga om, märkligt tam. Rösten bär helt enkelt inte hela vägen.
Let Yourself Go släpptes som singel – den enda från hela LPn – men floppade totalt. 71:a plats på USA-listan var den klart sämsta placeringen ditills i karriären om man bortser från jul- och gospelsinglar. Ingen annan 45:a släppt senare och fram till Elvis död skulle placera sig sämre på Hot 100. Lite orättvist faktiskt.
.
.
Let Yourself Go är en låt som i en annan version höll på att hamna i orignalversionen av Elvis TV-special från 1968. Just den scenen som utspelar sig på en bordell klipptes bort – föga förvånande när man väl ser den. En instrumentalversion av låten som kördes medans eftertexten rullade fick dock avsluta hela showen alldeles efter If I Can Dream, som var Elvis sista framträdande i själva showen. I senare års förlängda varianter kan man dock se den tidigare bortklippta Let Yourself Go.
Notera skillnaden på omslag på de två singelfotografierna. Samma foto men två olika låtar i fet stil högst upp.
.
.
SIDA 2
.
.
1) Your Groovy Self
Varför den här låten finns med på skivan är lite märkligt. Elvis sjunger inte en ton, det gör Nancy Sinatra i stället. På skiva så låter det inte så märkvärdigt, för det är sannerligen ingen vidare sångröst hon presenterar här. I filmen så faller bitarna dock på plats. Sinatra var uppenbarligen redan då en rutinerad estradör, något som hon till fullo visar upp.
Lustigt, i sina egna filmer så framstår Elvis nästan alltid som något av en fågelskrämma när han ska mima till sig själv, och framför allt när han ska dansa. Både Nancy Sinatra i Speedway och Ann-Margret i Viva Las Vegas formligen utklassar Elvis i scennärvaro. Brydde han sig helt enkelt inte? I sina egna filmer blir han ju utmanövrerad av småtjejer, bekymrade det inte The King Of Rock’n Roll? Tio år tidigare hade Elvis varit en fara för hela den uppväxande generationen med sitt utmanande rörelsemönster på scen. I TV vid sin comeback -68, och på scen åren därpå formligen lyste han av karisma. Varför lyckades han så sällan transformera detta till den vita duken?
.
Och så vidare till skivans inte mindre än fem bonusspår.
.
2) Five Sleepy Heads
En tumregel med Elvis filmskivor är att bonuslåtarna ofta är den stora anledningen till att överhuvudtaget ha dom i den egna skivhyllan. Så icke här. Det här är bedrövligt från början till slut. En av de vidrigaste inspelningar Elvis någonsin gjorde.
Hursomhelst…var inte Five Sleepy Heads tänkt att vara med i filmen, som en vaggvisa till ett gäng små barn? Den spelades in samtidigt som övriga soundtracklåtar, och det är en massa ungar med i ett par scener i Speedway så jag tror att det är just så. Mycket klokt att klippa bort det från filmen i så fall.
3) Western Union
Bättre än föregående även om det rör sig om en rip-off på den egna Return To Sender.
4) Mine
En ballad av den typen som var ganska vanlig för Elvis i den här epoken. Snygg, bitvis fint sjungen, men det håller inte rakt igenom. Jag får hela tiden en känsla av att låten borde gått lite fortare än den gör. Elvis röst sviktar också både här och där, han verkar inte helt bekväm med materialet.
Mine kom till vid samma inspelningstillfälle som Guitar Man.
5) Goin’ Home
En riktigt bra countryrockare. Många av Elvis guldkorn från sextio-talet drunknar lätt i sina sammanhang. Att den här gör det – för Goin’ Home är verkligen en pärla – är uppenbart. Den skulle hur ledigt och elegant som helst ha platsat på den kommande LPn From Elvis In Memphis. Nu hamnade den i stället som bonus-spår på Speedway, något som gjort att den i dag sorgligt nog är i stort sett helt bortglömd.
Skivans klart starkaste låt!
6) Suppose
Ännu en känslosam ballad avslutar skivan. Inte speciellt stark den här heller, även om Elvis röst här kommer mer till sin rätt än på Mine.
.
.
Härunder skivan i ett koncentrat:
1.Speedway
(Mel Glazer, Stephen Schlaks)
2.There Ain’t Nothing Like A Song
(Joy Byers, Bob Johnston)
3.Your Time Hasn’t Come Yet, Baby
(Joel Hirschhorn, Al Kasha)
4.Who Are You (Who Am I?)
(Ben Weisman, Sid Wayne)
5.He’s Your Uncle, Not Your Dad
(Ben Weisman, Sid Wayne)
6.Let Yourself Go
(Joy Byers)
Sida 2
1.Your Groovy Self (sång av Nancy Sinatra)
(Lee Hazlewood)
2.Five Sleepy Heads
(Roy C. Bennett, Sid Tepper)
3.Western Union
(Roy C. Bennett, Sid Tepper)
4.Mine
(Roy C. Bennett, Sid Tepper)
5.Goin’ Home
(Joy Byers)
6.Suppose
(Sylvia Dee, George Goehring)
Rekordmånga bonuslåtar på den här skivan, fem stycken närmare bestämt. Vanligtvis så höjer de nivån på skivan som helhet, det gör de även här men inte så markant som vid ett par andra tillfällen.
Filmlåtarna är inte de heller av någon högre klass. Hopsummerat betyder det LPn Speedway inte är mer en sisådär.
Det tyckte inte skivköparna heller. Plats 82 på USA-listan är ju inget annat än en totalkatastrof. Av alla Elvis originalskivor som gavs ut under dennes levnad så är 82:a plats den absolut sämsta placeringen i hemlandet USA. Let Yourself Go är också det största magplasket för en a-sida i Elvis historia på Hot 100 om man räknar bort gospel- och julsinglar.
Så dålig är nu inte Speedway, den är absolut inte den sämsta LPn som Elvis spelade in och singeln Let Yourself Go är bättre än mycket annat som han släppte i det formatet under sin karriär. Soundtracks som Kissin’ Cousins, Frankie And Johnny och Paradise, Hawaian Style är samtliga i en annan lägre division, Speedway är ändå det största säljfiaskot för Elvis för en originalskiva med nytt material.
Orsaken är enkel. Sommaren 1968 var artisten Elvis Presley hos gemene man så ute som det bara gick att vara. När han själv inte brydde sig värst mycket om sin egen karriär, varför skulle hans gamla fans göra det? Vem tror ni i maj 1968 sprang till närmaste skivbutik för att inhandla Elvis Presleys sjuttonde soundtrack? Inte så många uppenbarligen.
Här kunde faktiskt en en gång i tiden fantastisk karriär ha slutat. Troligtvis var han utav de flesta i branschen ansedd som passé vid det här laget. Som tur var så fanns det folk runtomkring som tog tag i saker och ting. Blott sex veckor efter Speedways release startade inspelningen av NBC TV-Special. Mer om den inom kort…
Lite kuriosa: Speedway var den sista skivan som RCA gav ut med Elvis i både mono och stereo. Därefter blev det uteslutande stereo.
Då mono-upplagan var väldigt liten i förhållande till stereo-versionen så blev den snabbt en “collector’s item”. Jag vet att den gick för runt $1000 redan i slutet på sjuttiotalet.
Och…filmandet till Speedway startade den 26 juni 1967. På dagen tio år senare så gjorde Elvis sin sista konsert i Indianapolis.
Ska jag summera Speedway så blir analysen att den innehåller:
Goin’ Home – skivans trumfkort.
Let Yourself Go – som trots att jag tycker att Elvis låter tam ändå är klart bra.
Åtta stycken lite tveksamma men ändå godkända spår.
Två katastrofer – He’s Your Uncle Not Your Dad och Five Sleepy Heads.
.
.
Slutbetyg: En stark tvåa.
Men nu börjar det snudd på att bli läge för en anmälan till konsumentombudsmannen. För hur bra det bitvis än låter på plattan, det här är ju inte mycket till samling med guldskivor!
Var har vi exempelvis Crying In The Chapel, Bossa Nova Baby, Kissin’ Cousins, Puppet On A String och Viva Las Vegas som ju faktiskt hade sålt guld efter det att volym tre i serien kommit? Ingenstans alls, hur mycket vi än letar på konvolutet.
I deras ställe finns ett gäng b-sidor, av vilka en av dom inte ens tog sig in på hundra-bästa listan i USA. Orsaken till detta är – precis som med föregångaren i serien – att skivbolaget ville ge ut en samling med låtar som tidigare inte getts ut på LP. Men varför då kalla den för Elvis Gold Records och inte för For LP Fans Only vol.2 (ev.3)? Den enda riktigt stora hiten som finns med är Devil In Disguise, så att kalla skivan för Elvis Gold Records vol.4 känns onekligen inte helt korrekt.
Detta hindrar dock inte den här skivan från att vara en alldeles ypperlig samling. Det faktum att det, med den policy som RCA använde, blev en skiva helt utan låtar från filmplattor gör att det blir lite extra intressant. På så sätt blir Elvis Gold Records vol.4, med undantag för ett par spår, något av ett koncentrat av hur Elvis lät i mitten på sextiotalet när han inte spelade in filmer, och då lät det för det mesta riktigt bra.
Faktum är att det här den bästa Elvis-LPn på mången god dag. Inte ett svagt spår, och i stort sett hela vägen snudd på mästerliga sångframföranden av Elvis.
Här kommer skivan, låt för låt.
.
.
ELVIS GOLD RECORDS VOL 4 Utgiven på RCA i januari 1968 Skivnummer LPM/LSP 3921
.
.
1) Love Letters
Love Letters är en låt som jag alltid har gillat som komposition. Elvis version är kanske lite väl laid-back. Han sjunger väldigt bra, men det där lite extra fattas.
1970, nästan på pricken fyra år efter detta spårs tillkomst så gjorde Elvis, av för mig okänd orsak, en nyinspelning på Love Letters. Enligt mig är den nya en starkare version än originalet. Mer krut, mer självförtroende, mer glimt i ögat.
Låtenn Love Letters är sprungen ur filmen med samma namn från 1945. Många artister har spelat in den under årens lopp, Ketty Lester är den som haft den största hiten 1962. Femma i USA, fyra i England.
C
Under en treårsperiod – från Puppet On A String oktober 1965 fram till If I Can Dream oktober 1968 – så var faktiskt Love Letters Elvis främsta listframgång i USA.
Nåja, det säger inte så mycket då placeringen inte var högre än 19.
.
.
2) Witchcraft
En r’n b-grupp kallad The Spiders gjorde originalet till Witchcraft 1955.
Även om det i musikhistorien oftast är så att originalet är bättre än senare försök av andra artister och grupper så stämmer det inte här. The Spiders har inte en suck mot Elvis vars version är helt överlägsen.
Witchcraft är en av Elvis större stunder i mitten på sextiotalet. Den spelades in i maj 1963 och ingår i vad man brukar kalla The Lost Album. The Lost Album är vad man brukar kalla de tolv låtar som kom till 26:e och 27:e maj -63 som var tänkta att bli en ny LP. Av olika orsaker så blev det nu inte så. Spåren kom i stället under de kommande att spridas ut som bonusspår på filmskivor, på samlingar eller som singlar. Riktigt tråkigt, för det hade blivit en ruggigt bra skiva.
På denna LP finns två till låtar från denna inspelningssession, (You’re The) Devil In Disguise och Please Don’t Drag That String Around.
Detta lilla mästerverk försvann bort från allmänhetens kännedom genom att den hamnade på baksidan av Bossa Nova Baby. Därav orsaken till att den i USA inte klev högre än till plats 32. Naturligtvis skulle RCA ha lagt Witchcraft som a-sida och pushat för den, något som de inte gjorde.
.
.
3) It Hurts Me
En av mina absoluta favoriter bland balladerna från sextiotalet.
En riktigt bra komposition och en Elvis som gör ett fantastiskt framförande.
Kontrasten i både material och sånginsats till soundtracket från Kissin’ Cousins som hade spelats in ett par månader tidigare med låtar som Smokey Mountain Boy och Barefoot Ballad är snudd på ogreppbar. Här hade RCA världens främste sångare i sina händer så fort man gav honom något vettigt att jobba med.
Den här gången hade man gjort det, men kanske ändå inte fullt ut då It Hurts Me känns aningens hastigt arrangerad och producerad.
Pianot, som ligger lite väl långt fram i ljudbilden, är i de högre registren dessutom ostämt.
Men vad då, Elvis gör en av sina absolut främsta balladinsatser, och det räcker väldigt långt. It Hurts Me är helt enkelt Elvis när han var som bäst balladsångare på sextio-talet.
It Hurts Me blev ändå mer eller mindre bortsjabblad då den hamnade som B-sida på Kissin’ Cousins. 29:e plats som bäst på Billboardlistan känns som ett inte helt optimalt utfall för denna fina insats.
Visste ni förresten att den sedermera så välkände countryrock-gitarristen Charlie Daniels är den ena hälften av kompositörsduon Daniels/Byeurs som ligger bakom It Hurts Me? Troligen inte, men så är det. Charlie Daniels spelar även på Dylans skivor runt 69-70.
.
.
4) What’d I Say
Från filmen Viva Las Vegas.
Jaha, kanske ni nu säger, den här skivan skulle ju vara ren från soundtrackspår. Hur kommer det här sig nu då?
Jo, det ligger till som så att Viva Las Vegas aldrig fick en egen skiva. Mer om detta lite längre ner.
What’d I Say är en cover på Ray Charles stora hit från 1959.
Elvis version är OK, men inte mycket mer. Jämförd med Charles egen testosteronstinna What’d I Say så halkar den efter betänkligt. De grova sexuella anspelningarna i Ray Charles version är klart nedtonade hos Elvis. Men, sådär rakt upp och ner, det här en riktigt bra låt som Elvis genomför på ett klart godkänt sätt.
Ett av de större mysterierna i världen runt Elvis är av vilken anledning filmen Viva Las Vegas inte fick ett eget soundtrack. Den LPn hade spöat skiten ur samtida skräp som Kissin’ Cousins, Frankie And Johnny och Paradise Hawaian Style. Det är inte alls otänkbart att man i dag hade sett den skivan som ett av de bättre soundtracken från sextiotalet. Men någon LP från den filmen kom aldrig ut trots att den innehöll låtar för att ensam täcka en hel fullängdare. Den troligaste teorin om varför det blev som det blev är att Överste Parker tyckte att Ann-Margret tog alldeles för stor plats både på duken och ur musikalisk synvinkel. Filmen kunde han inte gärna stoppa när den nu änå var inspelad, men väl ett kommande soundtrack.
Rent ut sagt tragiskt.
.
.
5) Please Don’t Drag That String Around
Nu blir det nästan parodiskt. Please Don’t Drag That String That Around kom inte ens in på Hot 100 i USA. Vad har den då att göra på en guldskivesamling där inte Crying In The Chapel fick vara med? (Just det, den hade inte varit med på en LP tidigare…där har vi svaret…)
Nu gör inte det så mycket, för Please Don’t Drag är en riktigt bra låt. En snabb, svängig poplåt som trots sin lite töntiga text är mer eller mindre en riktig pärla.
A- eller b-sida kunde vara en lite knepig historia i USA förr i världen. De båda sidorna på en singel fick som regel olika listplaceringar, och ofta gjordes omslagen i en variant med identiska foton men med alternerande spår högst upp med fetast text beroende på vilken sida av omslaget man tittade på. En annan variant är, exempelvis, singeln Viva Las Vegas där Witchcraft dyker upp om man vänder på omslaget fast det är en väsenskilt annan omslagsbild. Det är därför som jag har kunnat flika in omslagsfoton på nästan varje singel på den här samlingen även om långt ifrån alla var a-sidor.
Så icke fallet, vad jag vet, med Please Don´t Drag That String Around – som alltså var baksida på (You’re The) Devil In Disguise. Där har jag inte hittat något eget omslag, och det är därför som fotot ovanför visar enbart etiketten på det amerikanska originalet.
.
.
6) Indescribably Blue
Stor mäktig ballad med, även för att vara Elvis, en riktigt stor portion patos. En del skulle kanske till och med kunna kalla Indescribably Blue för sliskig. Visst, det är ljusår från Heartbreak Hotel men vad man än tycker om detta storslagna drama så gör Elvis en mycket bra insats på det här spåret. Det är helt uppenbart att han satsade helhjärtat på att göra någonting riktigt bra av det här, något som han i den här perioden inte alltid bemödade sig om att göra.
Högsta placering på Billboardlistan för Indescribably Blue var 33. Hur pinsamt lågt det än tycks vara för en artist av Elvis Presleys dignitet så var det ändå Elvis främsta singelsläpp under två och ett halvt år i perioden mellan Love Letters, juni -66, och If I Can Dream, oktober -68. Nej, kungakronan hängde onekligen på sniskan rejält för Elvis under de åren.
En 21:a placering på englandslistan var en förhållandevis högre placering, men självklart inte alls godtagbart för en artist som Elvis.
.
.
Sida 2
.
.
1) (You’re The) Devil In Disguise
En av Elvis största framgångar under mitten på sextiotalet.
Skillnaden i den smålallande sången på versen mot den näst intill ondskefulla rösten på refrängen avslutat med den nästan uppgivna frasen “Heaven help me I didn’t see the devil in your eyes” är mäktig, mästerlig, ja helt outstanding.
Devil In Disguise är onekligen en av Elvis starkaste framföranden under perioden 62-68.
Trea på USA-listan sommaren 1963 och det skulle dröja drygt år till sensommaren 1969 innan Suspicious Minds skulle bräcka den positionen med sin förstaplats.
På svenska Tio I Topp hade Devil In Disguise en märklig bana. 20:e juli 1963 så gick den direkt in högst upp på listan. Där låg den i åtta veckor för att sen först åka ner till en femte plats och veckan därpå åka ut. Nio veckor på listan, åtta veckor som etta och en som femma. Onekligen ett lustigt facit.
.
.
2) Lonely Man
En inte alltför entusiasmerande komposition. Låter snudd på som en långsammare variant på Wooden Heart.
En riktigt fin sånginsats förlåter dock i stort sett allting. Lonely Man kan vara skivans svagaste spår, men är likt förbaskat så är det ändå en klart hörvärd låt.
Lonely Man skulle ha varit med i filmen Wild In The Country, men klipptes bort i sista stund. Inspelad i november 1960 och baksida på Surrender i februari året därpå. Nådde som bäst plats 32 i USA.
.
.
3) A Mess Of Blues
En skramlig blues från samma inspelningstillfälle som gav LPn Elvis Is Back.
B-sida på It’s Now Or Never. Ett bevis så gott som något på Elvis sanslösa spektrum som artist. Först O Sole Mio, sen en blues.
Utgiven i juli 1960, nästan åtta (!) år tidigare, och med en 32:a plats som främsta merit borde A Mess Of Blues inte ha nånting alls på den här listan att göra, men upp dök den, och gärna för mig. A Mess Of Blues är Elvis när han var som allra bäst även om själva låten inte är så märkvärdig.
.
.
4) Ask Me
En väldigt fin ballad. Inspelad 12 juni 1964 tillsammans med It Hurts Me och Memphis Tennessee.
Ask Me är nästan i klass med It Hurts och Memphis Tennessee är en av de bästa rocklåtar som Elvis gjorde i mitten av sextiotalet. Alla tre låtar inspelade i Nashville. Där var Elvis minst sagt i toppform.
Kort senare åkte Elvis tillbaka till det Hollywood, där han nyss spelat in LPn Kissin’ Cousins, för att spela in soundtracket till Roustabout. Suck…
Trots att Ask Me var b-sidan på Ain’t That A Loving You, Baby gick den faktiskt så högt upp som på tolfte plats i USA på Hot 100.
.
.
5) Ain’t That A loving You Baby
Ain´t That A Loving You, Baby spelades in under den den session som Elvis hade på sin permis från lumpen 10:e juni 1958, alldeles innan han skulle åka över till Tyskland. Drygt sex år senare släpptes den på singel med Ask Me som b-sida.
Lite väl ur sin tid kan man tycka när den väl släpptes. Den plats 16 på amerikas Billboardlista den nu nådde upp till får väl i den epoken ändå anses som godkänt.
När man hör detta spår kan man inte låta bli att fråga sig om Elvis ändå inte var bäst före lumpen trots allt. Den ungdomliga entusiasmen och glädjen över att få stå framför en mikrofon och få spela in skivor rinner i stort sett ur högtalarna. Här är det fortfarande ren rock n’roll “på riktigt” så att säga. Efter lumpen gjordes ett stort antal riktigt bra rocklåtar, men den naiva, snudd på överentusiastiska charmen kom aldrig tillbaka. Den ersattes på ett förträffligt sätt med en större mognad i rösten, ett ökat omfång, mer erfarenhet osv, men det blev på bekostnad av det gamla som han snart skulle lägga bakom sig.
Ain’t That A Loving You Baby är helt klart slutet på en epok som aldrig kom tillbaka. Kort efter denna inspelning gick båten över till Tyskland. Nästan två år senare var Elvis tillbaka igen med en röst som var om möjligt ännu bättre än innan, men annorlunda. Ynglingen som for iväg till en annan kontinent kom tillbaka som en man, något som väldigt tydligt kom att avspegla sig i hans konstnärsskap.
.
.
6) Just Tell Her Jim Said Hello
Återigen inte den främsta komposition man hört, men Elvis gör ett fantastiskt fint framförande där man kan snudd på tro på varenda ord han sjunger. B-sida på singeln She’s Not You, som sådan klättrade den ända upp till plats 30 i USA.
Just Tell Her Jim Said Hello spelades in i mars 1962 vid samma session som skulle ge större delen av LP-skivan Pot Luck.
.
.
Här under skivan i ett koncentrat.
.
.
1.Love Letters
(Edward Heyman and Victor Young)
2.Witchcraft
(Dave Bartholomew and Pearl King)
3.It Hurts Me
(Joy Byers and Charlie Daniels)
4.What’d I Say
(Ray Charles)
5.Please Don’t Drag That String Around
(Otis Blackwell and Winfield Scott)
6.Indescribably Blue
(Darrell Glenn)
Sida Två
1.(You’re the) Devil in Disguise
(Bernie Baum, Bill Giant, Florence Kaye)
2.Lonely Man
(Bennie Benjamin and Sol Marcus)
3.A Mess of Blues
(Doc Pomus, Mort Shuman)
4.Ask Me
(Domenico Modugno, Bernie Baum, Bill Giant, Florence Kaye)
5.Ain’t That Loving You Baby
(Clyde Otis, Ivory Joe Hunter)
6.Just Tell Her Jim Said Hello
(Jerry Leiber, Mike Stoller)
Visst, det här är en riktigt bra samling.
Här och var i biografier om Elvis har jag läst att den här hans fjärde “Gold Records” är en spegelbild av dennes svaga position i popvärlden i mitten av sextiotalet, då den är i stort helt utan riktiga hits. Visst, hans position var på en all-time low, det är ju helt korrekt, men att såga skivan för det känns ju märkligt.
Då, som tidigare nämnts, samtliga albumspår är kliniskt utrensade så har ju nästan alla de hits som de facto fanns på ett administrativt plan plockats bort, så att skivan innehåller mestadels okända låtar är ju då inte så konstigt.
Och, det här är detta till trots en alldeles utmärkt skiva som snarare understryker den kvalitet som Elvis i själva verket besatt under stor del av soundtrackperioden. En samling innehällandes en enda stor hit, ett par obskyra kvartshittar och ett gäng b-sidor blir ändå en riktigt bra samling.
Frågan jag ställer mig om och om igen är: Av vilken anledning skulle han spela in alla dessa bedrövliga filmskivor när han nu uppenbarligen hade så mycket att ge?
Den här skivan kom glädjande nog att sälja skapligt. De katastrofala försäljningssiffror som skivorna innan hade visat upp blev en trend som bröts. I stället för de runt 200 000 i USA som Elvis hade legat på under en tid så sålde Elvis Gold Records vol. 4 runt 600 000. Välförtjänt uppryckning, men ändå fjärran från de siffror som blott några få år tidigare hade varit.
-
-
CLAMBAKE, ETT FEMTIOELFTE SOUNDTRACK, MEN HÄR OCH VAR BÖRJAR DET ÄNDÅ SYNAS TECKEN PÅ ATT NÅGOT POSITIVT ÄR PÅ GÅNG
-
-
Det finns ju grader även i helvetet, så ock Elvis-rullar emellan. Personligen så offrar jag hellre en lördagskväll på att se Clambake än tittar på den snudd på outhärdligt trista Double Trouble. Clambake är enkel i sin uppbyggnad, inte alls så missriktat pretentiös som sin föregångare, men den har en handling som går från A-Ö, inte alltför vanligt i genren Elvis-filmer. Ploten är givetvis tunn som en sytråd, men den finns och utan de logiska kullerbyttor som man så ofta får dras med i de här rullarna. (Ja, alltså, om man bortser från att handlingen ska utspela sig i Florida och den bergskedja som man kan se i öster då man befinner sig i Hollywood är påtagligt synlig då och då i filmen…).
Clambake är självfallet inte någon bra film, men jag kan uttrycka mig så här: den är mer sevärd än det sämsta i filmväg som kom från AB Elvis i samma epok.
Musiken då? Frapperande ojämn, tyvärr. Det går från riktigt bra ända till katastrofal. Bonusspåren, fem stycken, rekord, den här gången, drar som brukligt upp helhetsintrycket men det svajar även där.
Det som är positivt är dels att det som låter bra är riktigt bra, dels att det uppenbarligen var på väg att hända saker vad gällde låtval, produktion och viljan hos Elvis att ta tag i sitt eget liv igen. Guitar Man och Big Boss Man var låtar av samma kaliber som de som handplockades av en hungrig drygt 20-årig Elvis i början på hans karriär.
Här är skivan låt för låt!
-
-
ELVIS PRESLEY “CLAMBAKE” Utgiven i november 1967 Skivnummer LPM/LSP 3893
Högsta placering på LP-listan i USA: 40. I UK: 33
.
.
Sida 1
.
.
1) Guitar Man
I ett osedvanligt drag av klarsynthet så valde RCA att, trots att den bara är ett bonusspår och inte alls med i filmen, lägga skivans starkaste spår först.
Guitar Man är Elvis cover på countrygitarristen och sångaren Jerry Reeds vid tiden för inspelningen blott två månader gamla hit. Elvis hade hört låten på radio och bestämde sig omedelbart för att pröva sig på att göra en egen version.
Väl i studion försökte Elvis gubbar, efter förmåga, att kommma på hur Reed hade spelat på originalet, men utan framgång. Elvis bestämda önskemål var att det skulle vara ton för ton som på originalet. För att på sin version få gitarren att låta så som han ville ha den, så krävde Elvis att omedelbart få Reed till studion. Någon fick tag i denne på telefon – han påstod själv att han just var på väg ut att fiska – och denne kastade sig, i de kläder han gick i, i väg mot inspelningslokalen. Elvis reaktion när Reed klev in var: “Men vad är det här?
Reed kontrade med att titta på Elvis och säga: “Du är den stiligaste man som jag någonsin sett!”
Väl på plats inne i studion berättade Jerry Reed för gitarristerna på plats att för att spela introt och resten av låten på rätt sätt så måste man först stämma om gitarren och dessutom spela med fingrarna, inte med plektrum som de gjorde i sina fruktlösa försök att planka skivans version.
Elvis var helt lyrisk över Reeds spel från första ton. Så skulle det låta!
Gänget fortsatte med en Jerry Reed som snabbt tog kommandot över inspelningen. Guitar Man avlöstes av ett spontant jam på Ray Charles hit från 1962 What I’d Say. Stämningen i studion var på en nivå som den enligt ögonvittnen inte hade varit på på mången god dag.
Guitar Man är inte bara skivans bästa spår, det var den bästa och tuffaste singeln från Elvis på åratal. Att den när den släpptes som singel inte nådde högre än plats 43 på Billboardlistan i USA är inget annat än bedrövligt. Att det nu inte gick bättre än så kan enbart tillskrivas att Elvis i stort sett var slut som artist i de flesta människors ögon 1967. Ingen brydde sig om att lyssna längre. Varken skivköparna eller musikjournalisterna gjorde det och den DJ som ville behålla sin “cred” spelade inte en Elvislåt i sitt radioprogram 1967. Med andra ord, det kunde nog inte bli så mycket bättre än det blev.
Guitar Man är ändå något av en milstolpe i Elvis karriär. Någonstans där började han få smak på att spela in autentisk, tuff rock igen. Privat började han mer och mer säga att han längtade tillbaka till scenen och att han var helt less på att spela in alla dessa mer eller mindre menlösa filmer.
Som de flesta av er vet så dyker Guitar Man upp inte bara en utan två gånger i 1968 års NCB TV-Special.
Det blev tyvärr en sorglig epilog på Jerry Reeds inledningsvis så uppskattade entré i studion. När man efter ett par tagningar hade satt även Big Boss Man så kom helt plötsligt en av Elvis ekonomiansvariga fram till Reed och berättade för denne att i firma Elvis så skriver kompositörerna över sina rättigheter till Elvis Publishing Co. Detta var något som Reed vägradeatt göra med sin Guitar Man. Inte nog med det, han kunde bara inte förstå varför ingen hade berättat detta direkt, för i så fall hade han inte behövt komma till studion och då hade alla inblandade sluppit detta slöseri med allas tid. Så efter bara någon timmes inspelning så satte Reed på sig sin fiskarmössa och sina gummistövlar, tog sin gitarr under armen och åkte hem igen.
Fred slöts visserligen senare, och Reed återkom lite senare på en annan inspelningssession, men helt klart hade ett hart när magiskt ögonblick pulvriserats av överste Parkers ständiga fokus på att krama ur så mycket pengar som möjligt ur det som fanns att krama ur.
Man kan tycka att det hade varit klokare att fokusera på bästa möjliga låtar i stället…
2) Clambake
Filmens inledningsspår och en ganska typisk sådan. Den går i stort sett i samma stil som Speedway, Spinout, Girl Happy eller Do The Clam, det vill säga en dansant, svängig partylåt, dock givetvis helt i avsaknad av någon form av djup.
I all sin banalitet är ändå Clambake en godkänd öppning på skivan med ett sedvanligt bra tryck i kompet och ett par läckra gitarriff.
3) Who Needs Money?
Men varför?
Dråpligt att Who Needs Money handlar om att inte vara beroende av pengar, för den som skriver den här typen av låtar kan väl inte ha ha annat än pengar för ögonen…
Egentligen är inget i det här musikaliskt under isen, det är bara helt fel material för artisten Elvis Presley.
Snudd på kriminellt att låta honom få ens vidröra något så meningslöst som detta.
4) A House That Has Everything
En bossa nova-liknande ballad med en sjyst melodi.
Väl genomarbetad komposition och godkänd sång av Elvis, men mer än så är det kanske ändå inte.
5) Confidence
Om Who Needs Money var meningslös så är det här vedervärdigt.
Om jag ska utnämna DEN värsta Elvis-låten genom tiderna så kan det bli så att Confidence vinner.
Helt ofattbart att det här hamnade på skivan – och i filmen med för den delen. Fanns det ingen med åtminstone lite vett som kunde säga ifrån?
Att samma artist inom kort skulle spela in LP-skivorna NBC-TV Special, From Elvis In Memphis samt singlarna In The Ghetto och Suspicious Minds går bara inte att greppa. Ödet Elvis Presley är en gåta som stundtals känns svår att få något grepp om.
6) Hey, Hey, Hey
En låt som skulle ha kunnat vara åtminstone uthärdlig om det inte hade varit för en urfånig refräng. “Hey hey hey heeeey!” går den om och om och om. Förutom att vara fånig så har refrängen något så märkligt i sig som en tonartshöjning inne i sig var gång den kommer. Det kan verka intressant men det låter bara fel och konstlat.
Tummen ner.
.
.
Sida 2
.
.
1) You Don’t Know Me
Helt klart en av de starkaste filmballader som Elvis gjorde under sextiotalet.
En mycket fin komposition med komplexa men ändå, i låtens kontext, helt naturliga harmonier. Att Elvis tyckte att det var en bra låt hörs mer än väl. För en gångs skull så lägger han på ett soundtrackspår in varje uns av känsla och inlevelse som han kan hitta i sin lekamen.
“Recorded for records” står det lite gåtfullt på skivomslagets baksida angående You Don’t Know Me. Vad detta syftar på är att den version som finns på LPn är en annan än den som var med i filmen. Det var ju inte helt ovanligt att låtarna i filmerna skiljde sig en hel del från hur de lät på skivan, men då rörde det sig oftast om en annan tagning, att man lagt till stråkar eller att man klippt in ett litet instrumentalparti mitt i. I fallet med You Don’t Know Me så är det i stället fråga om en helt annan version inspelad tillsammans med bonusspåren ett halvår efter att övriga soundtracklåtar hade kommit till.
Låten komponerades 1955 av Cindy Walker and Eddy Arnold och inspelad av en lång rad artister. Störst hit hade Ray Charles 1962, hans version kom så pass högt som på 2:a plats på USA-listan.
You Don’t Know Me hamnade som B-sida på Big Boss Man, som sådan klättade den som bäst upp till placering nummer 44.
2) The Girl I Never Loved
Ytterligare en väldigt fin ballad, nästan i klass med den föregående You Don’t Know Me.
Det är kanske lite otippat, men The Girl I Never Loved är inspelad samtidigt med övriga soundtrackspår. Ett bevis på att allt det som Elvis egentligen behövde var tillräckligt starkt material för att han skulle kunna motivera sig själv till att göra bra ifrån sig. Insatsen på The Girl I Never Loved jämfört med på den första sidans Confidence, inspelad samtidigt, säger väl allt om sanningshalten i det uttalandet.
Kompositionen låter som många av de ballader som inte var hämtade från ett soundtrack gjorde under sextiotalsepoken. Hade jag inte vetat bättre så hade jag nog tippat att det var Don Robertson som hade skrivit den.
-
-
Och så över till de fyra sista bonusspåren.
-
-
3) How Can Lose What You Never Had
Country, lite grann i stil med Ned Millers From A Jack To A King.
Tyvärr är Elvis inte alls på topp sångmässigt, det är en snudd på undermålig insats han gör här.
How Can You Lose What You Never Had skulle ha varit med i filmen men ströks.
4) Big Boss Man
En godkänd version på Jimmy Reeds hit från 1961, men i skenet av den fenomenala version som ett drygt år senare skulle komma på comeback-specialen så känns det här lite tunt, nästan avslaget. Det är lite som att Elvis och grabbarna mest bara prövar sig fram. Inget riktigt arrangemang utan mest bara köra på i väntan på att den röda inspelningslampan ska lysa…vilket den ju redan gjorde…
Om inte annat så är Big Boss Man ändå ett indicium på att artisten Elvis återigen börjar titta fram. Självklart är det här mer lyssvärt än en stor majoritet av de låtar som gått att hitta på sextiotalets soundtrack.
Big Boss Man släpptes som singel blott två veckor efter inspelningen, dvs två månader innan fullängdaren kom. Högre position än plats 38 blev det tyvärr inte.
OBS! Den Jimmy Reed som hade gjort originalet på Big Boss Man ska inte förväxlas med Jerry Reed. Två vitt skilda artister.
5) Singing Tree
En snyggt sjungen och framförd ballad.
Även om det inte är en märkvärdig komposition så är det uppenbart att Elvis både vill och gör något med den.
6) Just Call Me Lonesome
En tvättäkta countrylåt.
Bra sjungen till skillnad från How Can You Lose What You Never Had, som går lite i samma stil, men kanske ändå inte den mest medryckande kompositionen.
.
.
Härunder kommer skivan i ett koncentrat.
.
.
1.Guitar Man
(Jerry Reed)
2.Clambake
(Ben Weisman, Sid Wayne)
3.Who Needs Money
(Randy Starr)
4.A House That Has Everything
(Roy C. Bennett, Sid Tepper)
5.Confidence
(Roy C. Bennett, Sid Tepper)
6.Hey, Hey, Hey
(Joy Byers)
Sida 2
1.You Don’t Know Me
(Cindy Walker, Eddy Arnold)
2.The Girl I Never Loved
(Randy Starr)
3.How Can You Lose What You Never Had
(Ben Weisman, Sid Wayne)
4.Big Boss Man
(Luther Dixon, Al Smith)
5.Singing Tree
(A.L. Owens, A.C. Solberg)
6.Just Call Me Lonesome
(Rex Griffin)
En lätt schizofren skiva. Å ena sidan något av det bästa och mest vitala som Elvis gjort på mången god dag, å den andra några av de värsta låtar han gjorde under hela sin karriär. Mitt ibland detta ett knippe låtar som ligger någonstans emellan.
En stor orsak till att det blev som det blev är att det var sju månader mellan de två inspelningstillfällena, februari -67 och september -67. Vid det ena tillfället rörde det sig om filmmusik och vid det andra om mer eller mindre framjammade favoritlåtar som sedermera kom att bli s.k. “bonus songs” på skivan.
Hur gärna jag än vill ge Clambake godkänt så tar det emot. Låtar som Confidence, Hey, Hey, Hey och Who Needs Money borde effekivt förhindra ett sådanat slutomdöme, men resten av Clambake, med Guitar Man, Big Boss Man, You Don’t Know Me som toppar är faktiskt riktigt bra. Så, det blir nog godkänt, men med darr på ribban.
LPn Clambake sålde i stort sett lika uselt som föregångaren Double Trouble, dvs knappt 200 000 ex. En helt oacceptabel siffra för en artist av Elvis dignitet. Rent objektivt så förtjänade den ett bättre öde, men, objektivt sett, även när det lät riktigt bra på Clambake så går det inte att komma ifrån att det 1967 inte alltid var musik som gick i takt med sin omvärld.
Slutbetyg: En tveksam TREA
.
.
Som en avslutning så bjuder vi på Jerry Reeds originalversion av Guitar Man. Håll till godo!
SOUNDTRACK NUMMER FEMTON, OCH NU BÖRJAR DET GÅ REJÄLT PÅ TOMGÅNG
Double Trouble är en av Elvis allra tristaste filmer, den känns rakt igenom tämligen meningslös. Jag har svårt att tänka mig att någon som har sett filmen skulle kunna ha en annan uppfattning.
Filmmusiken är med få undantag inte ett smack bättre. Double Troubles soundtrack är tyvärr ett rejält kliv tillbaka från filmplattan innan, Spinout, som hade en förvånansvärd hög standard. Bortsett från några få spår är det mesta av den kvalitetshöjningen som bortsopad på Double Trouble. Här befinner sig majoriteten av låtarna i gränslandet mellan det undermåliga och det oförlåtliga.
En bit in på skivan är det rent ut sagt deprimerande. Old McDonald är utan tvekan ett av de värsta bottennappen i mannens karriär. I Love Only One Girl är inte mycket bättre den heller.
Det som ändå räddar skivan från ett totalt magplask är de fyra bonusspåren samt den bluesiga There’s So Much World To See och i viss mån även Baby If You´ll Give Me All Of Your Love.
En lustig fotnot: Anette Day som var Elvis motspelerska i filmen gjorde bara den här filmen. Hennes karriär startade och slutade här.
Inte mycket mening med att orda mer om den här parentesen i Elvis Presleys skivhistoria. Här kommer plattans låtar, en efter en:
.
.
ELVIS PRESLEY “DOUBLE TROUBLE” Utgiven juni 1967 Skivnummer LPM/LSP 3787
.
.
Sida 1
.
.
1.Double Trouble
Snyggt arrangerad inledning typ storband a lá Frank Sinatra. Snyggt, maffigt, läckert.
Tolv sekunder in i låten så börjar dock Elvis att sjunga, och direkt så hörs det: Felton Jarvis som hade producerat plattan innan, How Great Thou Art, har inte mixat den här skivan. Det låter helt enkelt som det brukar låta på soundtracken från sextiotalet, Elvis röst ligger markant över den övriga musiken. Känns både irriterande och onödigt.
Låten i sig är OK, men sången är lite för forcerad. Det är som att man under själva inspelningstillfället fick snilleblixten att köra låten lite fortare för att det på så sätt kanske skulle låta rockigare som ett knep för att visa att gubben Elvis inte alls hade legat av sig.
Nu är det ju inte så musik fungerar.
Denna invändning till trots så är titelsspåret ändå godkänt.
2.Baby, If You’ll Give Me All of Your Love
Även detta är helt OK. Snabbt, tätt, slamrigt och en touch av material från King Creole.
Ett av skivans bättre spår – dock i en inte alltför hård konkurrens.
3.Could I Fall in Love
En ganska mjäkig ballad med en rent utsagt sliskig stämsång, (av Elvis själv).
Om något så har Could I Fall In Love ett snyggt gitarrspel.
4.Long Legged Girl (With the Short Dress On)
Enda singelsläppet från Double Trouble var lite förvånande denna 1.27 långa rock-pastisch.
Visst, det bisarrt överdrivna gitarriffet i början och på slutet har onekligen en viss charm, och det snabba tempot skapar något som gör att man hajar till direkt när man hör Long Legged Girl. Men en potentiell hit? Nej, jag har alltid undrat över varför RCA valde att ge ut Long Legged Girl som singel.
Likadant tyckte skivköparna. En katastrofal 63:e plats blev placeringen som bäst på USA-listan för denna fyrtiofemma. Den fram till dess överlägset sämsta listplaceringen i Elvis hemland för en a-sida från firma Presley.
5.City by Night
Den här låten brukar ganska ofta nämnas som något lite speciellt, som något som höjer sig över det mesta från sextiotalets soundtrackepok.
Och visst, trumpeten med sordin och det jazzbluesiga kompet för snarare tankarna till filmer som Storstadshamn eller Mannen Med Den Gyllene Armen än smörja som Double Trouble. City By Night sticker på sätt onekligen ut från mängden.
Allt raseras dock fullständigt av en av de sämsta sånginsatserna överhuvudtaget från Elvis. Bitvis rör det sig om en ren katastrof.
Märkligt att man från skivbolagshåll släppte igenom låten när det lät som det lät, men ännu mer underligt att en hel del håller City By Night så högt som de gör.
Att Elvis hade problem med låten är ingen hemlighet. Försök till ett bättre sångpålägg gjordes i efterhand, men utan något förbättrat resultat.
6.Old MacDonald
Men av vilken anledning då…?
I stark tävlan med annat olyssbart så kan detta vara den värsta Elvis-låten genom tiderna.
Bandet öser bitvis på för fulla muggar, men vad hjälper det när Elvis sjunger från ett textblad som han aldrig skulle ha tagit i sina händer. Som ofta när det gäller låtar av den här digniteten så sjunger Elvis dessutom av någon anledning som om han samtidigt joggade. Flåsande och andfådd är det på sista versen knappt att han ens kommer i mål.
Obegripligt att han ställde upp på denna vedervärdiga smörja, som bisarrt nog inte ens har någon större roll i själva filmen. Han sitter på ett lastbilsflak tillsammans med några höns i burar och börjar sjunga. En scen som hade varit hur lätt som helst att klippa bort. Klipp! Klipp! Kasta i papperskorg! Och så hade omvärlden sluppit se och höra eländet.
Det sägs att Elvis blivit lovad att det här spåret inte skulle vara med på plattan, ett löfte som i så fall inte hölls…
.
.
Sida 2
.
.
1.I Love Only One Girl
Suck…Helt omöjligt att ens kommentera.
2.There Is So Much World to See
Äntligen någonting vettigt.
Och inte nog med det, There Is So Much World To See är filmens bästa låt.
En svängig bluesrockare och en Elvis som för en gångs skull verkar trivas alldeles utmärkt med materialet.
.
Och så var det de fyra bonusspåren!
.
3.It Won’t Be Long
Detta spår skulle varit med i filmen men klipptes bort.
Synd, för It Won’t Be Long är utan tvekan bättre än mycket annat av det som till slut kom med.
Lustigt nog så låter It Won’t Be Long inte alls som en typisk soundtracklåt – kanske var det därför den togs bort?
4.Never Ending
En fin ballad som alltid varit något av en favorit för mig.
B-sida på singeln Such A Night som hade kommit ut ett par år tidigare. Personligen ser jag det som skivans bästa låt.
5.Blue River
En snabb rockare med läcker taggtrådsgitarr. Möjligtvis aningens forcerad, snäppet långsammare hade kanske låtit bättre.
Blue River är ändå på en nivå högt över det mesta från själva filmen.
Den var b-sida på singeln Tell Me Why, släppt ett och ett halvt år tidigare, placering 95 kan dock knappast ha varit vad man hade förväntat sig från Elvis-lägret.
6.What Now, What Next, Where To
En rytmisk country-ballad, men lustigt nog så låter Elvis inte alls country på rösten, något som gör att helheten låter lite udda men på ett positivt sätt.
Härunder skivan i ett koncentrat:
1.Double Trouble
(Doc Pomus and Mort Shuman)
2.Baby, If You’ll Give Me All of Your Love
(Joy Byers)
3.Could I Fall in Love
(Randy Starr)
4.Long Legged Girl (With the Short Dress On)
(Leslie McFarland, Walter Scott)
5.City by Night
(Bill Giant, Bernie Baum, Florence Kaye)
6.Old MacDonald
(Randy Starr)
1.I Love Only One Girl
(Tepper/Bennet)
2.There’s So Much Love To See
(Wayne/Weisman)
3.It Won’t Be Long
(Wayne/Weisman)
4.Never Ending
(Kaye/Springer)
5.Blue River
(Paul Evans and Fred Tobias)
6.What Now, What Next, Where To
(Hal Blair, Don Robertson)
Ja, Double Trouble gjorde inte mycket för att förbättra Elvis ganska prekära läge i branschen.
Hur illa det faktiskt var för Elvis i rådande läge illustreras ganska väl av det som jag nu ska visa.
Härunder visas listplaceringarna för singelskivor för Elvis i USA från maj -65 till maj -67, när de gavs ut och när de hade spelats in.
1) (Such An) Easy Question/It Feels So Right
Högsta placeringar på listan: 11/55 Utgiven maj 65 – Inspelade mar 62/mar 60
2) I’m Yours/ (It’s A) Long Lonely Highway
Högsta placeringar på listan: 11/– Utgiven aug 65 – Inspelade jun 61/maj 63
3) Puppet On A String/ Wooden Heart
Högsta placeringar på listan: 14/– Utgiven okt 65 – Inspelade jun 64/jun 60
4) Blue Christmas/ Santa Claus Is Back In Town
Högsta placeringar på listan: –/– Utgiven nov 65 – Inspelade sep 57/sep 57
5) Tell Me Why/ Blue River
Högsta placeringar på listan: 33/95 Utgiven jan 66 – Inspelade maj 57/jan 63
6) Joshua Fit The Battle/Known Only To Him
Högsta placeringar på listan: –/– Utgiven feb 66 – Inspelade okt 60/okt 60
7) Milky White Way/Swing Down Sweet Chariot
Högsta placeringar på listan: –/– Utgiven feb 66 – Inspelade okt 60/okt 60
8) Frankie And Johnny/Please Don’t Stop Loving Me
Högsta placeringar på listan: 25/45 Utgiven mar 66 – Inspelade maj 65/maj 65
9) Love Letters/Come What May
Högsta placeringar på listan: 19/– Utgiven jun 66 – Inspelade maj 66/maj 66
10)Spinout/All That I Am
Högsta placeringar på listan: 40/41 Utgiven okt 66 – Inspelade feb 66/feb 66
11)If Everyday Was Like Christmas/How Would You Like To Be
Högsta placeringar på listan: –/– Utgiven nov 66 – Inspelade jun 66/mar 62
12)Indescribably Blue/Fools Fall In Love
Högsta placeringar på listan: 33/– Utgiven jan 67 – Inspelade jun 66/maj 66
13)Long Legged Girl(with the short dress on)/That’s Someone You Never Forget
Högsta placeingar på listan: 63/92 Utgiven maj 67 – Inspelade jun 66/jun 61
14)There’s Always Me/Judy
Högsta placeringar på listan: 56/78 Utgiven aug 67 -Inspelade mar 61/mar 61
Om ni lyckades förstå mitt lilla schema här upptill så ser ni att Elvis listplaceringar i hemlandet USA under den här perioden helt enkelt var katastofala. Bortsett från några modesta framgångar i början på perioden – i kölvattnet på Crying In The Chapel – så är det i stort sett ingenting som ens är i närheten av att vara en hit. Det än mer förvånade är, som ni kan se i den högra spalten, att en stor del av materialet var gammal skåpmat. Dessutom i ett flertal fall skåpmat av en kaliber som redan från början känns helt hopplös.
Alltså, varför ger man mitt i sommaren -67, när Beatles just släppt Sgt Pepper och Summer Of Love just exploderat, ut There’s Always Me – en sex och ett halvt år gammal ballad – som en ny singel? Att b-sidan var det lika gamla pekoralet Judy gjorde ju inte saken bättre precis.
Och att släppa That’s Someone You Never Forget som b-sida på Long Legged Girl sex efter att den spelats in känns väl heller inte som något direkt genidrag. Hade RCA helt tappat bäringen?
Det gick som dt gick också – dunderfloppar.
Double Trouble var ju heller ingen höjdare och långsamt men säkert började det mesta gå mot ett historiskt bottenläge. LPn nådde plats 47 på Billboard-listan i USA och sålde mindre än 200 000 – en tidigare i karriären helt otänkbar siffra för Elvis.
Skivan är musikaliskt ett par kliv bättre än Paradise, Hawaiian Style och Frankie And Johhny, men publiken började av lätt förståeliga skäl att tröttna. Varför köpa ännu ett mediokert, hafsigt hoprafsat soundtrack till en usel film när det fanns skivor med Beatles, Stones, Jimi Hendrix, Simon & Garfunkel, Procol Harum, Doors, Bob Dylan osv, osv?
Att det var dags att dra i nödbromsen förstod väl egentligen alla, eller hade man på RCA helt enkelt förlorat tron på sin före detta guldkalv?
Trist också att den lite överraskande uppryckningen på Spinout inte följdes upp. Ja, för den delen, hur kan man ens inbilla sig att man ska kunna göra det när man kommer till studion med låtar som Old McDonald och I Love Only One Girl? När det är så så verkar det helt enkelt som att alla inblandade hade gett upp innan loppet ens startat.
ELVIS ANDRA GOSPELSKIVA, SLÄPPT SEX ÅR EFTER DEN FÖRSTA
Uppenbart frustrerad över hur ett flertal av hans skivor hade låtit under ett par år, så uttryckte Elvis 1966 ett klart önskemål om att få göra något som skulle bryta av mot de inkörda rutinerna. Att spela in en ny LP med gospelmaterial stod högst upp på hans önskelista. Så blev också fallet. I slutet på maj 1966 så gick Elvis och hans sedvanliga kompmusiker in i studion för att spela in.
Med sig in i studion fick Elvis även en gammal ungdomsidol, Jake Hess och hans nya grupp The Imperials. Hess hade fram till 1963 varit medlem i The Statesmen, en grupp som hade varit en ung Elvis allra tidigaste förebilder inom gospelmusiken. Elvis var självklart minst sagt entusiastisk över möjligheten att få spela in en hel skiva med en av sina gamla idoler. Även The Jordanaires och en fyra medlemmar stark kvinnokör med Millie Kirkham i spetsen slöt upp under inspelningarna.
En sak till som Elvis fick med sig in i studion var något som han under en tid saknat något alldeles förfärligt: en riktig producent.
Felton Jarvis – själv före detta artist och tidigare producent till bland annat Fats Domino och Carl Perkins – var sedan länge ett stort Elvisfan. När han genom ett tips från förre producenten Chet Atkins fick i uppdrag att i fortsättningen producera Elvis studioinspelningar var det något som kom att bli ett riktigt lyckokast. Jarvis tog sig an jobbet med en helt annan inställning och ambition än vad tidigare producenter hade haft. Under Jarvis regi framför mixerbordet slapp vi dessa erbarmliga produktioner, som hade varit förhärskande under stor del av soundtrack-epoken, där sången hördes högre än hela kompet tillsammans. Äntligen kom det in någon som brydde sig om hur slutresultatet skulle komma att bli.
Jarvis kom att stanna fram till Elvis bortgång 1977, och även om allt han rörde vid inte blev helt optimalt så är det ändå ingen tvekan om att denne kom att bli en klar spark i rätt riktning för Elvis karriär.
Visste ni förresten att Felton Jarvis 1959 spelade in en singel vars b-sida var en hyllning till Elvis? Don’t Knock Elvis hette den!
En sista reflektion bara: Det här var Elvis första “riktiga” LP på SEX (6) år.
Alltså; inte en samling, som Elvis For Everyone, inte ett hopkok, som Pot Luck vars låtar var från olika inspelningstillfällen, inte ett soundtrack till en film.
Something For Everybody, som släpptes 1961, spelades in under en och samma natt sånär som på en låt, I Slipped I Stumbled I Fell. Därifrån fram till How Great Thou Art 1967 var det alltså enbart soundtracks eller olika typer av samlingar.
Helt ofattbart egentligen.
Här kommer skivan, låt för låt:
-
-
ELVIS PRESLEY “HOW GREAT THOU ART” Utgiven på RCA 27:e Februari 1967 Toppplats på USA-listan 18 Skivnummer LSP-3758
-
-
1.How Great Thou Art
Värdigt, elegant och ett utmärkt framförande av Elvis. Redan på inledningsspåret visar den nye producenten Felton Jarvis att han verkligen vill något med sitt arbete Elvis. Så här väl inspelad hade inte en Elvis-LP varit på ett antal år, och det märks direkt.
Finalen där alla tre körgrupper förenar sig med Elvis är inget annat än mäktig.
Studioversionen skiljer sig dock en hel del från den How Great Thou Art som Elvis ofta gjorde under sina konserter på sjuttiotalet, där det med tiden blev mer kraft, dramatik och show i framförandet. Versionen på Live In Memphis från 1974 är ett utmärkt exempel på det, men den mycket fina How Great Thou Art som vi får här på inledningsspåret är synnerligen hörvärd den med.
Som vi svenskar vid det här laget vet så är How Great Thou Art ursprungligen en religiös sång. O Store Gud, ett poem av Carl Gustaf Boberg, kom att i slutet på 1800-talet att få musik från en gammal svensk folkvisa.
2.In the Garden
En gospel från 1912. Den var inspelad av ett antal artister, bland annat Perry Como, 1958, innan Elvis gjorde sin version.
Finstämt framfört, bitvis rent ut sagt vackert, men för de flesta kanske lite väl släpigt.
Ingen favorit för mig på den här skivan och en avslagen uppföljare på det pampiga titelspåret. Det skulle säkert vara fantastiskt att höra In The Garden under en midnattsmässa i en kyrka i amerikanska södern, på skiva så blir det mest bara långtråkigt.
3.Somebody Bigger Than You and I
Lite mer tempo och en låt som har betydligt mer karaktär än In The Garden.
Ett pampigt, påkostat arrangemang höjer dessutom helhetsintrycket ett par snäpp till.
Ink Spots gjorde 1951 en jazzig version med en del lite överraskande harmonier av Somebody Bigger Than You And I.
4.Farther Along
Inte bara skivans tråkigaste spår utan också något av det sömnigaste som Elvis gjorde under hela sin karriär.
Inget, vare sig låt, arrangemang eller sång, känns ens det minsta inspirerande här.
Till på köpet skivans längsta spår – över fyra minuter.
5.Stand by Me
Och så från How Great Thou Arts segaste låt rakt in i ett av skivans absolut starkaste spår.
Ett ensamt piano kompar Elvis och kören på detta nedtonade, avskalade men mycket finstämda stycke.
Stand By Me är en riktig pärla, tillsammans med Crying In The Chapel skivans bästa solistframförande. Elvis har här på alla plan en innerlighet som bara den som tror fullt ut på det han sjunger kan ha. Ingen kan nog tvivla på att Elvis menade absolut varenda fras som han sjunger här.
Stand By Me, en gospelklassiker, är från 1905, skriven av C.A. Tindley.
6.Without Him
Och så tillbaka till det snudd på nästan outhärdligt trista.
I stort sett allt som sas om Farther Along gäller även här. Inte mycket att skriva hem om.
Elvis låter dessutom ovanligt osäker på rösten. Skillnaden i kvalitet mellan detta spår och det alldeles innan är frapperande.
Without Him är skriven av Mylon LeFevre, som senare kom att samarbeta med George Harrisson, Eric Clapton och Alvin Lee för att nu nämna några. Without Him var en av de allra första kompostitioner som LeFevre skrev.
-
-
Den första sidan är faktiskt som helhet rätt trist. Uteslutande släpiga, långsamma låtar som mer påminner om ren kyrkomusik än om traditionell gospel. Visst, här och där är det riktigt bra, men exempel på raka motsatsen finns också. Att ha sex spår i rad som går i samma saktfärdiga lunk känns ju inte heller helt OK.
-
-
Sida 2
1.So High
Sida två rivstartar med en snabb, rytmisk “riktig” gospel. Jämfört med den första sidan så är det här mer likt något från LPn His Hand In Mine.
So High är en så kallad “traditional”, dvs en låt som inte har någon känd kompositör men ändå hängt med år efter år. Ofta i ett sekel eller mer.
2.Where Could I Go But To The Lord
Det gospelmedley som dyker upp i Elvis comeback-special 1968 inleds med just Where Could I Go But To The Lord.
Att det två år efter denna inspelning var en Elvis med en större mognad och med ett helt annat självförtroende i rösten hör nog alla. Den här versionen bleknar i jämförelsen.
Where Could I Go But To The Lord lider dessutom av åkomman från sida ett, det är segt och tänder aldrig riktigt till.
3.By And By
Återigen en snabb gospel i stil med So High, och återigen ett lyft från den a-sidans seghet.
Även By And By är en “traditional”.
4.If The Lord Wasn’t Walking By My Side
If The Lord Wasn’t Walking By My Side är en en upptempo som nästan gränsar till blues.
Om ni lyssnar noga kan ni höra att det här faktiskt är en duett mellan Jake Hess med sin basröst och Elvis.
5.Run On
Ytterligare en “riktig” gospel.
En av skivans absolut höjdpunkter. Elvis är i högform och låter snudd på som en rappare när han spottar ur sig sina fraser.
Texten är dock kanske inte så upplyftande. Svårt att inte känna sig träffad av den svavelosande predikan över syndare som denna “traditional” berättar. Run On syftar på att man må springa länge, men Guds straff för sina synder kommer man ändå aldrig ifrån.
Bara att ta sig i kragen…
Även Run On låter mer som något överblivet från “His Hand In Mine” inspelad sex år tidigare än som något från How Great Thou Arts första sida.
6.Where No One Stands Alone
Where No One Stands Alone startar släpigt och sömngångaraktigt i stil med det mesta från den första sidan, men tar sig sakta men säkert under resans gång.
Finalen är mäktig, men Elvis röst låter tyvärr aningens tunn och osäker. Han låter helt enkelt inte bekväm med materialet.
Where No One Stands Alone hade suttit perfekt för Elvis med de röstresurser han besatt i början på 70-talet, här låter det som om han ger sig ut på lite för djupt vatten.
7.Crying in the Chapel
Inspelad 1960 under samma session som gav LPn His Hand In Mine men av för mig okändaa skäl inte släppt föränn 1965, fem år senare. Vid det tillfället som singel och nu som en bonus på How Great Thou Art.
Darrell Glenn spelade in originalet som, lustigt nog, nästan låter lite som en countrylåt. Kompositören var ingen annan än Glenns pappa!
Det här för är mig skivans främsta sångpresentation. Under en sexårsperiod var det Crying In The Chapel också Elvis största hit. Det lite beklämmande med det är, som jag nämnde, att Crying In The Chapel hade spelats in sex år tidigare.
Och visst, här blir det rätt uppenbart. Röstmässigt var det en annan Elvis på His Hand In Mine än den stundtals lite osäkre, inte alltid rent sjungandes kille som vi hör på resten av How Great Thou Art.
-
-
Härunder skivan i ett koncentrat:
Sida 1
1.”How Great Thou Art” (Stuart K. Hine) – 3:04
2.”In the Garden” (C. Austin Miles) 3:13
3.”Somebody Bigger Than You and I” (Sonny Burke/Hy Heath/John Lange) – 2:30
4.”Farther Along” (trad.) 4:07
5.”Stand by Me” (trad.) 2:29
6.”Without Him” (Mylon LeFevre) – 2:32
Sida 2
1.”So High” (trad.) – 1:59
2.”Where Could I Go But to the Lord” (James B. Coats) – 3:39
3.”By and By” (trad.) – 1:53
4.”If the Lord Wasn’t Walking by My Side” (Henry Slaughter) – 1:40
5.”Run On” (trad.) 2:24
6.”Where No One Stands Alone” (Mosie Lister) – 2:44
7.”Crying in the Chapel” (Artie Glenn) – 2:24
Ofta då man bläddrar igenom Elvis-biografier kan man få läsa att How Great Thou Art kom som något av en energi-kick för Elvis mitt under de undermåliga soundtrackåren. Jodå, visst finns det en hel del engagemang på skivan, framför allt på sida 2, men även exempel på motsatsen. Bottennappen på den första sidan får ju faktiskt mycket från soundtrackepoken att framstå som riktigt bra.
En annan sak är att Elvis faktiskt inte sjunger speciellt bra här. Han må ha förberett sig betydligt mer än vanligt inför den här inspelningen, i sig inte så svårt, faktum är ändå att han som sångare inte var på topp under den här epoken. Han hade fortfarande sin fullständigt gudabenådade röst, men han hade uppenbart inte vårdat den speciellt bra under de år då hans uppgift uteslutande var att sjunga in låtar till soundtracks. Den röst han senare tålmodigt kom att arbeta sig till, från 1968 och framåt, var av en helt annan kaliber. Den var både starkare och mer tonsäker. Elvis kom att få, från comebacken -68 och framåt, ett helt annat självförtroende, något som gjorde att han vågade ta ut svängarna på ett helt annat sätt än han gör här. Många gånger på How Great Thou Art så låter Elvis närmast rädd för att ta i.
Som ni vet så har jag anmärkt en hel del på mixningen, som under ett par års tid gått från att ha varit fantastisk – som på Elvis Is Back från 1960 – till att vara helt undermålig. I ingressen här ovan så betonar jag att det från och med How Great Thou Art blev en avsevärd skillnad till det bättre.
Inte på lång tid hade Elvis röst blivit så snyggt inbäddad i mixen som på How Great Thou Art. Helt klart kan mycket av detta tillskrivas nye producenten Felton Jarvis.
Ett slutomdöme är svårt att sätta på den här skivan. Jämfört med allt annat Elvis hade gett ut efter det förra religiösa äventyret, His Hand In Mine, så låter det här givetvis helt annorlunda. Det är helt enkelt inte lätt att jämföra How Great Thou Art med Spinout, Kissin’ Cousins och Frankie And Johnny. Många Elvis-fans tycker förmodligen att det här är en urtråkig platta och dissar den fullständigt – utan att nödvändigtvis tycka att den är direkt dålig.
Inspelad i slutet på maj 1966, men släppt i februari 1967, bara någon månad före Sgt Pepper så gjorde den väl heller inte mycket just då för att stärka Elvis aktier i den samtida populärmusiken. Att LPn 1967 vann en Grammy för “Best Sacred Performance” var väl också en tveksam utmärkelse för den forne kungen av rock’n roll.
Hur som helst så kom ändå How Great Thou Art att sälja bättre än de flesta skivor hade gjort under åren innan. Då den dessutom har varit aktuell år efter år så har den kommit att bli en av Elvis största säljare någonsin. 2010 hade den sålt trippel platinum i USA.
Även skivan i sig är ganska svårbedömd. I sina bästa stunder är det onekligen elegant, innerligt, väldigt känslosamt, ja bitvis till och med vackert; å andra sidan alltför ofta också segt, trevande och rent ut sagt tråkigt.
Den höga ambitionen, den äkta känslan, den oförnekliga viljan att vilja skapa något är ändå närvarande i snudd på varje ögonblick skivan igenom, något som gör att det här aldrig kan bli annat än fullt godkänt.
Spinout, i Europa under namnet California Holiday, är LP nummer 27 från Elvis. Återigen ett soundtrack, och återigen en film med Elvis som racerförare.
Men frukta ej, bara ett par låtar in på Spinout så tror jag att de flesta av er håller med mig om det som jag skrev i slutomdömet på recensionen innan denna: Spinout är ett klart lyft jämfört med skivorna som kom alldeles innan.
För på i stort sett samtliga plan så är den här skivan en förbättring gentemot Paradise, Hawaiian Style och Frankie And Johnny. Uppenbarligen så hade någon ansvarig till slut tänkt till lite grann, för skillnaden är slående. Elvis sjunger bättre och visar upp en helt annan energi och sångglädje än vad gjort på länge, låtarna är genomgående av en högre kvalitet och musikerna verkar tycka att det är riktigt roligt att framföra dem. De tre bonusspåren är dessutom snudd på sensationellt bra.
Slutresultatet är ändå obevekligen en bit ifrån den potential som Elvis bevisligen ändå besatt. Bara för att Spinout är bättre än Kissin’ Cousins, Paradise, Hawaiian Style och Frankie and Johnny så är den inte direkt en milstolpe i Elvis karriär. Och, för att göra det ännu tristare, ganska så omgående efter Spinout så skulle skivsläppen vara nere på samma oacceptabelt låga nivå som alldeles innan.
Men låt inte detta faktum solka ner Spinout alltför mycket, det är under alla avseenden ett av de bättre soundtracken från sextiotalet.
Här kommer skivan, låt för låt.
SPINOUT Utgiven oktober 1966 på RCA Skivnummer LSP/LPM-3702
SIDA 1
1) Stop, Look And Listen
Full fart från start. Skivan börjar med ett häftigt trumintro som leder in i ett för sin tid nytt, modernt sound som var helt olikt allt annat som Elvis gjort tidigare.
Kanske någon på RCA ändå hade vaknat och insett att det stod -66 och inte -56 i almanackan?
Elvis själv verkar riktigt tänd, kanske till och med lite övertänd, han tar verkligen i för president och fosterland.
Inledningsspåret hade kunnat utvecklas till något riktigt bra om inte hela kalaset abrupt stannat upp efter mindre än en och en halv minut. Stpo, Look And Listen är en riktigt bra start på skivan men det abrupta slutet känns ändå som en antiklimax.
Låten är faktiskt en cover på en Bill Haley-låt från 1965. Haleys version är lite långsammare, aningen mindre stressad i sitt framförande, elegant och värdigt framförd av The Comets. Elvis är ändå alltid Elvis och jag sätter nog dennes Stop, Look And Listen före Haleys om jag nu måste välja.
2) Adam And Evil
En låt vars inledning som med sina suggestiva trummor och med sin orientaliskt inspirerade melodislinga på saxofon snarast låter som något taget från Harum Scarum.
Det hela mynnar så småningom ut i en ordinär poplåt, dock en riktigt bra sådan. Adam And Evil följer upp den positiva trenden från inledningsspåret.
3) All That I Am
En vacker ballad i stil med ett flertal andra från perioden runt -62 till -67. Vad vi har här är med andra ord ett minimalistiskt ackompanjemang och en känslosam Elvis som lägger stor tonvikt på varje stavelse i sitt uttryck.
Ett litet minus ändå till ett inte helt hundraprocentigt framförande av Elvis. Han låter som att han inte var riktigt uppsjungen.
All That I Am är B-sidan på skivans enda singel, titelspåret Spinout. Som sådan nådde den plats 41 i USA.
4) Never Say Yes
Lätt tramsig låt, framför allt textmässigt, men det går inte att förneka en klar energi i framförandet både från Elvis och från kompmusikerna.
5) Am I Ready
Återigen en fin ballad, ungefär i stil med All That I Am.
Klart godkänd, kanske till och med ett av skivans starkare spår.
6) Beach Shack
En fjantig låt i Harry Belafonte-stil som tyvärr förstör en hel del av helhetsintrycket som byggts upp under sida 1.
Var inte det här musikaliskt något som var rent ut sagt hopplöst 1966?
En märklig anakronism och plattans klart svagaste spår.
Kompositörer? Giant-Baum-Kaye, en trio som stod för mycket av det eländigaste av det eländiga under Elvis soundtrack-era.
SIDA 2
1) Spinout
Ett närmast förbluffande modernt sound på själva titellåten. Riktigt läckert gitarrspel (Tommy Tedesco?) med en märklig effekt (ett Lesley?)som får den att låta som en orgel, kastar Elvis rakt in i den då rådande musikvärlden, den musikvärld som hade tagit över Elvis hegemoni under tiden då han var mer fokuserad på att på film slå folk på käften och sjunga och spela ukulele för flickor i bastkjolar.
Spinout är faktiskt, trots sin töntiga text, en riktigt bra låt, och kom att bli a-sida på skivans enda singel.
En katastrofal 40:e plats blev dock en rejäl missräkning, den ditills sämsta placeringen för Elvis på USAs Billboardlista.
Men det kanske inte är så konstigt ändå.
Alltså, Elvis och hans gubbar går in i studion för att göra ett soundtrack. Som brukligt så gör de på varje enskild låt ett par tagningar tills att det känns OK. Spinout sattes i tagning 3, och då bröts den första tagningen efter några sekunder. Med andra ord, egentligen så var det tagning 2.
Men vänta nu ett tag och tänk efter!
Hur såg musikbranschen egentligen ut 1966?
Good Vibrations, Beach Boys listetta världen över, tog ett halvår att göra men kom att bli en av pophistoriens största ögonblick. Sak samma med singeln God Only Knows, och för den delen LPn som den är hämtad ifrån – Pet Sounds. Beatles släppte i sin tur den inte mindre ambitiösa Revolver och de mycket genomarbetade singlarna Paperback Writer och Nowhere Man.
Rolling Stones låg inte långt efter med spännande låtar som Paint It Black och Under My Thumb.
Med mera, med mera.
Allt detta under samma år – 1966.
Men kunde inte också kungen av Rock’n Roll ha lagt ner lite mera tid än en kvart, tjugo minuter på en presumtiv hitsingel?
Som det är så är det helt godkänt, singeln Spinout såväl som hela fullängdaren tycker jag är helt OK, men hade inte Elvis och hans gubbar kunnat lägga ner åtminstone en vecka eller två på en LP i stället för – som i det här fallet – två dar för nio soundtrackslåtar? Faktum är att en tredje inspelningsdag var inplanerad, men den skrinlades då alla inblandade tyckte att det räckte som det var. Hur bra hade det då inte kunnat bli med bara ett uns till av engagemang?
2) Smorgasbord
Just det – Elvis Presley spelade in en låt som hette Smörgåsbord.
För er som aldrig har varit i USA så kan jag berätta att något som man stöter på lite här och där “over there” är restauranger där det utanför står skyltat Smorgasbord. Hur kommer det sig då?
Jo, någon gång i början på förra seklet så begåvade Sverige sin omvärld med ett ord från det svenska språket. Smörgåsbord blev på engelska och tyska smorgasbord. I dag så står det för inget annat än buffé och har inget alls med den ursprungliga svenska betydelsen att göra.
I texten sjunger Elvis om att han gillar alla typer av tjejer, korta som långa, osv. “A little kiss, a little kiss there, that’s smorgasbord”.
Återigen synd att en så pass larvig text skulle solka ner ytterligare en låt som för övrigt är helt OK.
3) I’ll Be Back
Något av ett eko från en svunnen tid. Hejarklackskören påminner mycket om GI Blues, och överlag muskaliskt så kunde I’ll Be Back nästan ha varit hämtad därifrån.
Detta inte sagt som något negativt, I’ll Be Back är en bluesig rockare med bra driv i kompet.
Spana in youtube-klippet lite längre ner. Där får ni det stora nöjet att se Elvis spela både dubbelhalsad elgitarr och slagverk(!).
4) Tomorrow Is A Long Time
Och så till den första av de tre bonusspåren, den under årens lopp ofta omtalade Dylan-covern.
Det var onekligen något av en sensation att Elvis spelade in Tomorrow Is A Long Time 1966 flera år innan Dylans egen kommit ut till allmänheten. Uppenbarligen så hade Elvis lyssnat på gospel-/soulsångerskan Odessas version från året innan. De påminner väldigt mycket om varandra.
För att vara riktigt uppriktig så måste jag nog gå lite mot strömmen och säga att jag inte är så odelat entusiastisk över Tomorrow Is A Long Time som många rockskribenter varit under årens lopp. Låten känns aningens för lång och blir efter ett par minuter lite tjatig.
Förvisso, Elvis sjunger väldigt fint och känslosamt, kompet är elegant och ledigt, självklart så är det på en nivå högt över det mesta från perioden men den klassiker som en del vill ha Tomorrow Is A Long Time till är den inte enligt mig. Det är ändå en av de bättre inspelningar som Elvis gjorde i denna epok.
Man kan alltid bolla med tanken på vad som skulle ha hänt om RCA hade beslutat sig för att ge ut detta spår som singel. Hade det ändå inte kunnat bli en klar boost för Elvis i en period av hans karriär när han var mer eller mindre avskriven som ett skämt, som en tönt, ja möjligtvis i de snällaste ögonblicken som en relik från en annan epok? Svaret är troligtvis ja. Tomorrow Is A long Time hade troligtvis inte kommit att toppa någon hitlista, men den hade ändå tvivelsutan gett Elvis en ökad “cred” hos gemene man i en epok i karriären när han verkligen behövde det.
5) Down In The Alley
En riktigt bra cover på The Clovers låt från 1957. Arret och känslan i det hela är nästan identisk med originalet, men vad gör det? Det här är ändå lysande rakt igenom. Down In The Alley är en av Elvis glömda pärlor från soundtracksepoken.
Det här hade säkerligen gjort sig alldeles utmärkt som singel.
Som en liten bonus får vi också det kanske bluesigaste gitarrsolot under Elvis hela karriär (Chip Young?).
6) I’ll Remember You
Elvis framförde I’ll Remember You, som är skriven av hawaiianen Kui Lee, under sin TV-sända show Aloha From Hawaii. Inte så många känner till att Elvis faktiskt hade gjort en alldeles utärkt studioversion på den redan sju år tidigare.
Hos mig har I’ll Remember You alltid varit en favorit, såväl i studioversionen här på Spinout som i liveversionen på Aloha. Den är helt klart en av de finare ballader som Elvis gjorde under sextiotalet. Gitarrspelet i inledningen får mig också att rysa nästan var gång som jag hör I’ll Remember You. Oerhört snyggt. Och så känslosam som Elvis är här blev han inte så ofta.
Släppt som singel, måhända lite bättre mixad och kanske med ett aningens snabbare tempo, så hade det här kunnat vara den uppföljare till Crying In The Chapel som Elvis just då så innerligt väntade på.
Nu blev det tyvärr varken eller, för uppenbarligen så tyckte inte tillräckligt många på RCA att detta var material för ett singelsläpp.
Hur som helst en mycket värdig avslutning på skivan.
Nämnas bör att de två första bonusspåren är från samma sessions som när den följande skivan – How Great Thou Art – spelades in i slutet på februari 1966. (Det var tätt mellan skivorna i Elvisvärlden, och mer än en gång så överlappade projekten varandra.)
I’ll Remember You spelades in i juni -66, två veckor senare.
Som tidigare sagt, Spinout var en frapperande uppryckning jämfört med skivorna innan, Frankie And Johnny och Paradise Hawaiian Style. Så mycket är bortom allt tvivel. Det är inte bara Elvis som verkar vara mer peppad, även medmusikerna är mycket mer på hugget här än i de bedrövliga föregångarna.
Men även jämfört med annat från Elvis karriär så tycker jag att Spinout är en bra skiva. Ett enda svagt spår – Beach Shack – för övrigt så är plattan i stort sett rakt igenom helt OK. Och, kanske viktigast av allt, de tre bonusspåren höjer skivans kvalitet ytterligare ett par snäpp.
Ett litet minus är dock det i soundtrackperioden rådande mixningsidealet där Elvis röst konstant ligger alldeles för högt i förhållande till kompet. Det är ändå ett snäpp bättre än det varit på skivorna som hade släppts åren innan. Ett snäpp alltså, ändå inte bra.
Ett lustigt undantag är Down In The Alley där Elvis röst är helt ihopmixad med kompet och kören. Orsaken är möjligtvis att man ville nå samma typ av mix som Clovers hade haft på originalet. En annan teori – och den tror jag mer på – är att Down In The Alley och övriga bonusspår faktiskt är mixade av den producent som skulle komma att jobba med Elvis från How Great Thou Art fram till 1977 – Felton Jarvis.
Sålde skivan bättre då än sina föregångare? Nja, lite mer, men ytterst marginellt. Paradise Hawaiian Style sålde runt 250.000 ex. och Spinout klarade av 300.000. Detta är ändå siffror som är ljusår från de siffror som Elvis hade haft bara ett par år innan.
Singeln Spinout kom att peaka på plats fyrtio på USA-listan. Inget annat än en katastrof. Lite orättvist kan tyckas, då singeln Spinout knappast var sämre, snarare tvärtom, än skräp som Puppet On A String, Frankie And Johnny och I’m Yours som lite tidigare hade placerat sig klart högre än så på USAs Billboardlista. Orsaken var nog mer att Elvis popularitet generellt sett var stadigt på nergång än att Spinout skulle vara en dålig låt.
Som en liten bonus kan jag här, ett par dar efter att jag skrev ovanstående, lägga till något som jag just läste i det medföljande häftet till Follow That Dreams CD-utgåva av LPn How Great Thou Art. På en av sidorna i häftet finns ett kalendarium över vad som hände i Elvis liv under epoken då How Great Thou Art spelades in och sedermera gavs ut. Så här står det för månaden oktober 1966: “The Spinout album is released, combining the nine above-average soundtrack recordings with three brilliant bonus songs…”
Det finns tydligen fler som tycker som jag…
Jaha. Ännu ett soundtrack, och även denna gång, i likhet med föregångaren Frankie And Johnny, en LP som väl egentligen aldrig borde ha spelats in. Här börjar vi nämligen att närma oss ett bottenlöst träsk.
Filmen Paradise, Hawaiian Style skulle i sin tur överhuvudtaget aldrig ha lämnat manusbordet. Om det nu någon gång hade funnits ett manus. Några dagar efter att sett denna film så är det nog svårt för i stor sett vem som helst att komma ihåg mer än att handlingen förmodligen utspelades på Hawaii. Det händer lite spridda löst sammanhållna saker i en och en halv timma, sen är filmen slut.
Som en “remake” på Blue Hawaii – som, i all sin banalitet, åtminstone hade en handling med en röd tråd i sig – så är Paradise Hawaiian Style ett totalt motorhaveri. I stort sett inget av det som gjorde Blue Hawaii till en succé går att hitta i den här filmen. Det finns knappt ens ett spår av en “storyline” och samtidigt så är det ologiska som händer i filmen är ibland på en nivå som snuddar vid förnimmelser från en LSD-tripp.
Exempelvis: Elvis gestaltar en helikopterpilot, alltså han är inte sångare eller artist ens på fritiden. Med andra ord en helt vanlig människa. Ändå, i flera av filmens obligatoriska sångnummer så får han från ingenstans mer eller mindre en frälsarroll. När han någonstans i mitten av handlingen följer med på en kanotfärd på en flod – något som absolut inte var bestämt på förhand utan något som han tackade ja till på plats, i samma ögonblick då han anlände till bryggan – så står folk längs hela floden och dansar för honom. De vinkar och kastar blommor på honom där han sitter och sjunger i kanoten som så sakteliga glider fram och alla så bara skiner de av lycka och av glädje. Någon som helst förklaring till hur detta kan ske ges självklart inte. Bara att svälja och acceptera.
Samma scenario i slutscenen där halva ön helt plötsligt och utan ens en antydan till orsak ställer upp och hyllar sin helikopterpilot.
I den här epoken var Elvis påtagligt överviktig och fysiskt ur form. Man kan här skönja spår av den han skulle bli runt tio år senare. Han går dessutom omkring med ett halvlångt ofta okammat hår och är tungt sminkad filmen igenom. Ändå så ska han spela rollen av en helt oemotståndlig hunk för vilken alla unga, slanka, stiliga kvinnor faller som bowlingkäglor så fort han visar upp sig. Jodå, Elvis såg för det mesta i sitt korta liv exceptionellt bra ut, men inte i denna epok. Faktum är att RCA ansåg honom vara så pass sjaskig att man valde ett foto till skivomslaget från filmen Fun In Acapulco två år innan.
Den allmänna nedgången avspeglar sig även i musiken. Det är sällan under sin karriär som Elvis har låtit så avslagen en hel skiva igenom. Stundtals är det riktigt uselt så som han sjunger på Paradise, Hawaiian Style.
Nåja, det är inte bara där som det fallerar. Tråkiga låtar, nästan inga arrangemang över huvudtaget och en usel mixning gör skivan till något, precis som jag skrev ovantill, som egentligen aldrig skulle ha spelats in. Framför allt inte släppts på skiva med populärmusikens genom tiderna främste sångartist.
Suck…
ELVIS PRESLEY PARADISE; HAWAIIAN STYLE Utgiven 1966 på RCA Skivnummer LSP 3702
-
-
SIDA 1
-
-
1) Paradise Hawaiian Style
En lite lustig blandning av filmmusik, underhållning, exotica och rock inleder skivan. Jag är och har alltid varit svag för den här låten som jag nog ser som skivans starkaste spår.
Elvis själv låter dock inte riktigt i form. Han låter ansträngd, rösten är bitvis svag och han sjunger här och där rent ut sagt falskt.
Efter genomlyssning av hela skivan så inser man att det inte är någon tillfällighet hur sången låter på inledningsspåret. Tyvärr.
Ändå så är det en hyfsad start på skivan, en förrädisk sådan dock.
Nämnas bör att titelspåret kom att, i sin originalversion, dyka upp i inledningen av Aloha From Hawaii 1973.
2) Queenie Wahine’s Papaya
I filmen är det här en duett mellan Elvis och den elvaåriga Donna Butterworth – eller Jan som hon heter i filmen. Som sådan så är den onekligen rätt charmig där låtens inneboende meningslöshet täcks över av ett välsynkat teaternummer mellan Elvis och Butterworth. Stämsången dem emellan sitter som gjuten och det är verkligen en duett som, om man kan blunda för låtens töntighet, åtminstone på film funkar mer än väl. När sedan Queenie Wahine’s Papaya på skivan förvandlats till ett solonummer av Elvis så har poängen med låten mer eller mindre gått upp i rök. Elvis låter också måttligt intresserad av att göra något som helst vettigt av det hela.
3) Scratch My Back
Trist låt som det är svårt att göra något konstrukivt av, något som Elvis inte ens försöker göra.
Han sjunger rent ut sagt uselt på detta spår.
4) Drums Of The Island
Precis den typ av låt som Elvis aldrig borde ens ha övervägt att spela in.
Löjeväckande, fjantig, töntig och helt ovärdig artisten Elvis Presley.
Att eländet dyker upp i filmen inte mindre än två gånger gör ju knappast saken bättre.
5) Datin’
Ett slags eko tillbaka till femtiotalet.
I all sin korthet och sin dumhet så är Datin’ en av den fösta sidans starkare spår.
Synd bara att Elvis bitvis sjunger långt under sin normala standard. Var han förkyld?
SIDA 2
1) A Dog’s Life
A Dog’s Life är den typen av låt som med bara lite omsorg och intresse hos inblandade hade kunnat bli riktigt bra. Att det nu inte var så, kombinerat med en katastrofal mixning där balansen mellan sång och instrument är helt fel, fullbordar effektivt att den inte blir det.
Ändå – ett lyft jämfört med det mesta från sida 1.
2) House Of Sand
Men här börjar det lite oväntat att låta ganska hyfsat.
Som från ingenstans så börjar sången funka. Och inte bara den, bandet svänger helt plötsligt, arret är genomarbetat och mixningen är, ja…snudd på godkänd.
Låter Elvis inte till och med nästan engagerad här?
Tillsammans med titelspåret skivans starkaste kort, utan att för den delen vara speciellt bra.
Skulle en singel ha släppts från Paradise, Hawaiian Style så kanske det skulle varit denna halvbluesiga rockare.
Ett betydligt bättre val i så fall än Frankie And Johnny från LPn innan.
3) Stop Where You Are
Återigen ett aningens mer genomarbetat spår än snittet.
Det hjälper dock inte mycket då låten i sig är så pass töntig som den är.
4) This Is My Heaven
Jaså, är det? Speciellt uppe i himlen verkar han ändå inte vara i detta pinsamma pekoral.
Kan vara en av Elvis allra sämsta sånginsatser. Här låter det som om grabben från Tupelo har tagit valium innan han kom till studion. Dessutom en helt miserabel komposition.
5) Sand Castles
Bonuslåtarna brukar vara bra, den här är det inte. En hyfsad komposition men ett gäng musiker som inte vill ödsla något krut alls på att ens försöka göra den rättvisa och en Elvis som inte sjunger bra här heller.
Ändå så är det en av skivans bättre spår.
3. Scratch My Back
(Bill Giant, Bernie Baum, Florence Kaye) 2:16
4.Drums Of The Islands
(Sid Tepper, Roy C. Bennett) 2:34
5.Datin’
(Fred Wise, Randy Starr) 1:23
Sida 2
1.A Dog’s Life
(Ben Weisman, Sid Wayne) 1:59
2.House of Sand
(Bill Giant, Bernie Baum, Florence Kaye) 2:04
3.Stop Where You Are
(Bill Giant, Bernie Baum, Florence Kaye) 2:06
4.This Is My Heaven
(Bill Giant, Bernie Baum, Florence Kaye) 2:36
5.Sand Castles
(David Hess , Herb Goldberg) 2:58
Det här är så pass nära en katastrof som det bara kan bli. OK, hälften av låtarna kan passera, den andra hälften skulle överhuvud taget aldrig ha spelats in. Ingen singel släpptes från Paradise, Hawaiian Style, något som föga förvånar. Bortsett från House Of Sand och titelspåret så har jag svårt att tänka mig ens en kandidat till det, men inte ens dom är väl vad man skulle säga klockrena hits?
Det tragiska är att den här skivan inte blev den väckarklocka som den borde ha varit för alla inblandade. Att något är galet hör man ju i stort sett på en gång när man lyssnar. För var finns all passion och den lekfullhet och engagamang hos samtliga inblandade som genomsyrade föregångaren Blue Hawaii?
Blue Hawaii, ja. Bara på kul så satte jag på den skivan efter att lyssnat igenom Paradise, Hawaiian Style ett tiotal gånger inför skrivandet av denna recension. Jag i det närmaste häpnade över den oerhörda skillnaden på samtliga tänkbara plan. Kompositioner, arrangemang, produktion, fantasi, engagemang och framför allt Elvis röst. Allt detta var milsvida bättre på Blue Hawaii än det är på denna skiva.
Det är allmänt ansett att Elvis vid det här laget var totalt desillussionerad vad det gällde det musikaliska och bara gjorde sin dag på jobbet – under tydliga demonstrationer för att visa vad han egentligen tyckte om materialet. Det oerhört välbetalda jobbet bör man nog tillägga. Det är ändå förvånande att han väljer att släppa ifrån sig så undermåliga sånginsatser som han gör här. Det kan vara så enkelt som att han helt enkelt var övertygad om att hans karriär som sångare var över. Efter inryckningen till lumpen 1958 så hade han bara gjort två (2!) live-framträdanden, och med en skivförsäljning som hade börjat få en katastrofal utveckling så kanske det inte är så konstigt att tvivel började sås. Måhända såg han sig själv främst som skådespelare vid det här laget? Han tjänade ju onekligen oerhört bra som en sådan.
Paradise, Hawaiian Style sålde inte mer än 250.000 ex, en siffra som vid den tiden var ett nytt bottenrekord för Elvis. Där borde kanske någon, som tidigare sagt, ha förstått att det var dags för en kursändring, men icke då. Formulan skulle komma att upprepas under ytterligare ett par år. Visst, här och var så skulle det dyka upp en och annan helt anständig låt, och uppföljaren Spinout är faktiskt ett fall framåt, men som helhet sett var dock det mesta i denna epok helt bedrövligt.
Men håll ut! Det är när det är som mörkast som gryningen närmar sig. Snart är vi framme vid comeback-specialen.
Slutomdömet blir tufft. Några få låtar som kan klara ett godkännande räcker inte då det bedrövliga är helt under isen. Den här skivan är som helhet faktiskt ännu sämre än föregångaren Frankie And Johnny.
